Från Uppsala till Malmö

Det händer grejer. Förra helgen var kamrater från Uppsala på besök i Malmö där utbildning, stärkande av kontakter och julbord var några av aktiviteterna som stod på schemat. Innan hemfärden hann vi med en stadsrunda och fick b.la. besöka Malmö hamn där det i början av 1900-talet låg ett fartyg vid namn Amalthea. Fartyget huserade brittiska strejkbrytare som tagits in när hamnarbetarna i Malmö gått ut i strejk för bättre villkor. För att protestera mot strejkbrytarna valde socialisten Anton Nilsson att ro ut i en liten eka och placera en laddning dynamit på fartyget Amalthea. För detta dömdes Anton till döden, ett straff som senare benådades och omvandlades till livstids straffarbete. Inom såväl den nationella som internationella arbetarrörelsen drogs kampanjer igång för att frige de som dömts för dådet. Opinionen var enorm och år 1917 tågade över 10 000 arbetare till det fängelse i Härnösand som Anton satt fängslad i. Trycket på styrande politiker blev så stort att han några månader senare släpptes ut ur fängelset. Efter fängelsevistelsen lämnade han Sverige och tog värvning i Sovjetunionens röda armé. Anton Nilsson dog 1989 vid en ålder av 101 år.

Kommunistisk grundkurs i Malmö.
img_1602

Skulpturen Arbetets ära på Möllevångstorget.
staty

 

Malmö hamn där fartyget Amalthea låg.
amalthea

 

 

Helgens låt

Kenny Håkansson – Gånglåt

Kenny Håkansson är en av de främsta svenska elgitarristerna genom tiderna och har bland annat spelat i både grupperna Kebnekaise och Dag Vag. Denna gång är han dock ensam och tolkar en traditionell svensk gånglåt. En gånglåt är en traditionell folkvisa som är, som namnet antyder, menad att gå till. Spelmannen ackompanjerar med hjälp av gånglåten ceremoniella marscher av olika slag, men gånglåten är generellt sett ledigare än en regelrätt marsch.

Helgens låt

Carl Jularbo – Hårgalåten

Calle Jularbo är en av våra kändaste folkmusiker, och han är definitivt vår kändaste dragspelsmusiker. Han härstammar till och med från Uppsala! Han tillhörde resandefolket och följde med sin pappa på handelsresor, dragspelet släpade han också med sig. Han var vid 20 års ålder etablerad musiker och uppträdde i folkparker och vid andra tillställningar. Han uppgav själv att han fram till 1945 hade spelat in över 3 000 sånger, vilket förklarar hans stora påverkan på den svenska dragspelstraditionen. Hans tolkning av Hårgalåten, som handlar om ungdomar som förförs av djävulens stråke och dansar tills de faller döda ner, visar hans förmåga att förföra med hjälp av dragspelet.

Rafael Alberti 1902 – 1999

Svärdet och nejlikan – kampen för folkens frihet

800px-alberti002

Många, många folk, i dåtid och nutid, har levt och lever under förtryck och splittring. Behovet av att känna samhörighet är stort. Det kanske till och med är avgörande för att orka hantera den livssituation som råder. Särskilt stort blir behovet av samhörighet när folket har beslutat sig för uppror, kamp och förändring. Att stå ut.

Bilderna, musiken och orden måste vara det som bär upplevelsen av enighet och beslutsamhet. Uppmuntran och kanske till och med kodade budskap finns gömda i målningarna, tonerna och orden. Påfallande många poeter är både skolade artister och poeter. Så även Rafael Alberti som, förutom att vara poet, också var en betydande tecknare och målare. Han kunde med sin begåvning ge röst åt de kämpande folkens behov av samhörighet och mening.

Alberti deltog aktivt i den väpnade kampen mot den spanska generalen Miguel Primo de Riveras diktatur. I den här kampen formades Alberti till den hängivna kommunist och republikan han var livet ut. De Rivera kunde med stöd av kung Alfons XIII gripa makten 1923 genom en oblodig statskupp. I sju år var de Rivera i praktiken Spaniens ledare. Efter kampen och inbördeskriget gick Alberti i exil som han tillbringade i Buenos Aires och i Rom.

Continue reading…

Vladimir Majakovskij

bild-1-majakovskij

”Med hans uppenbarelse och sorti förvandlades poesin som om den hade haft en stark upplevelse av en verklig storm.” Pablo Neruda

Den främste socialistiske poeten genom tiderna. Det unga Sovjetunionens poetiske skildrare med satiriska dikter och poem som ständigt var igång med polemik mot byråkrati och småborgerlighet. De senare var också de som angreps i hans pjäser.

Majakovskij blev en av grundarna av den ryska Futuriströrelsen. Han debuterade 1915 med boken ”Ett moln i byxor”.

Efter oktoberrevolutionen formligen exploderade Ryssland av olika avantgardistiska riktningar: suprematister, konstruktivister och en hel drös av olika riktningar inom konst, litteratur och arkitektur. Majakovskij stod i spetsen för allt detta. Producerade en enorm mängd dikter och pjäser (hans samlade verk omfattar 13 volymer) Vid ryska revolutionens inträde befanns sig Majakovskij i Smolny i Petrograd. Där bevittnade han oktoberrevolutionen. Han började recitera dikter som Vänster marsch! För matroserna: 1918 vid flottans teatrar med sjömän som publik:

”Där bortom berg, som brinner
är en solig oändlig trakt.
Bortom all svält vi finner
ett hav som oceaner bragt.
Tryck i med miljoners klack.
Låt dem omringa oss, de lejda banden!
Vi står gjutna vid våra gränser.
Ryssland skall inte bli ententens!
Vänster!
Vänster!
Vänster!”

Continue reading…

Viva Fidel!

Kubas f.d ledare Fidel Castro är död. Borgerligheten hoppar nu jämfota av glädje och rapporter om vilken hemsk diktator han var kommer snart dyka upp som brev på posten. Vad borgarpressen däremot inte kommer nämna är att Kuba innan revolutionen betraktades som USAs horhus. Prostitution, droghandel och rasism tillhörde vardagslivet. Klassklyftorna var enorma då kubansk politik dikterades av USAs marionettdocka Fulgencio Batista, och det var så eliten ville ha det. Efter revolutionen kastade man, som Björn Afzelius vackert beskriver, förtryckarna ut i sjön. Stora satsningar gjordes inom sjukvården och helt plötsligt var det inte storleken på din plånbok som avgjorde om du fick bra vård eller inte. Skolväsendet byggdes ut och massiva alfabetiseringskampanjer inleddes: folket skulle nu lära sig läsa och skriva.

Kuba har alltid slagits i underläge. Att sparka ut amerikanerna och deras lakejer var inte populärt. Därför vidtogs åtgärder från USAs sida, däribland en mycket kostsam handelsblockad som gör att länder inte vågar handla med Kuba eftersom de då riskerar böter från USA. Ett annat sätt att försöka krossa socialismen var att invadera ön. USA skickade år 1961 in 1400 beväpnade män, dock utan framgång. Folket försvarade socialismen.

fidel

Idag är Kuba ett land med många bra drag. Sjukvården är gratis och håller en högklassig nivå. Skola, mat och bostad är garanterad alla invånare och kulturlivet frodas på ön. År 2015 reste undertecknad runt på ön i tre veckor. Två möten kommer jag speciellt ihåg:

  1. En kubansk man berättar stolt om det kubanska systemet och hur alla har tillgång till tak över huvudet, mat och skola. Samme man skrattade nästan lite hånfullt åt hur vi i Sverige och andra stora delar av världen hanterade problemen, nämligen att låta de rika ostört leva gott medan folk svälter ihjäl och saknar nånstans att bo. Det skulle jag vilja kalla en riktig nationell stolthet, inte någon sverigedemokratisk brunsmörja som försvarar och vill behålla den ”svenska” elitens kontroll.
  1. En exilkubansk kvinna som var på väg att besöka sin familj efter flera år utomlands. Trots att hon inte själv kallade sig kommunist vittnade hon om sin stora kärlek för Fidel och allt vad han gjort för det kubanska folket. Hon berättade även om hur hon störde sig på många andra exilkubaner i Miami som spyr galla över Castro. Samma exilkubaner hade nämligen gladeligen mottagit en gratis läkarutbildning på Kuba för att sedan lämna landet och i vinstjaktens anda öppna upp kliniker i Miami. Kvinnan menade att människor kämpat och dött för denna rättighet att utbilda sig och att ett sådant föraktfullt beteende gentemot Castro var en skymf mot revolutionen och alla dess hjältar.

Allt detta kan vara värt att ha i minnet när media nu garanterat kommer rapportera om exilkubanernas glädje över Castros död.

Vad som i framtiden kommer hända med Kuba vet vi inte. Förhandlingarna med USA och vad dessa kan tänkas leda till kräver en egen artikel. Idag minns vi dock Fidel Castro och hans viljestyrka och villkorslösa kamp för en bättre värld.

Viva Fidel!

Helgens låt

Parham – Dela på hälften

Göteborgsrapparen Parham tog ett rejält kliv ut på den svenska hiphopscenen under 2015. Debutalbumet pojk släpptes 2014 och innehöll b.la. ”Snäll kille”, en skildring av hur samhällskrav och prövningar formar dig till den du är. I Parhams musik finner vi texter som i hög grad kännetecknas av socialrealism, samhället skildras på ett vardagsnära och genuint sätt som många kan känna igen sig i. Att texterna också ackompanjeras av medryckande beats som tvingar en att stampa takten gör inte saken sämre.

Mahmoud Darwish

Mahmoud Darwish

Nästan som en naturlag uppstår hos förtryckta folk en stark tradition av folklig kultur, karaktäriserad av motstånd mot ockupanten eller förtryckaren. Motståndskulturen utvecklas, frodas och förankras sedan hos folken och sätter ord på de känslor, upplevelser och erfarenheter som finns hos folket; den blir en samlande kraft som inspirerar och manar folken framåt. I varje motståndskultur utkristalliseras även ett fåtal ledande aktörer, som höjs upp till nationella företrädare.

I den nationella motståndskulturen intar poesin ofta en framträdande roll. Poeterna kommer runt censur och andra svårigheter genom att använda sig av metaforer, allegorier och andra litterära knep. De utvecklar ett språk som samtidigt är vackert, kraftfullt och inspirerande. Allt som oftast är dessa poeter även kommunister. De står alltid främst i ledet och lyckas som inga andra sätta ord på folkens lidanden. Chile har sin Pablo Neruda, Turkiet sin Nazim Hikmet, Tyskland sin Bertolt Brecht och Palestina sin Mahmoud Darwish.

Darwish, som föddes i norra Palestina, tvingades efter några års levnad fly till Libanon, när hans by förstördes i 1948 års krig. Efter några år återkom de dock till det som nu var Israel och Darwish flyttade slutligen till kuststaden Haifa. Där började han publicera sina dikter i det israeliska kommunistpartiets litterära tidskrift. Senare blev han även tidskriftens redaktör. På 70-talet flyttade han till Moskva för att studera och därefter hamnade han i både Egypten och Libanon – han var nämligen förbjuden att återvända till Israel på grund av sin roll i kampen mot den israeliska ockupationen av landet. Först 1995 satte han åter sin fot i landet, då han tilläts delta vid begravningen av en vän. Darwish avled 2008 i Houston efter hjärtproblem. Förutom ett medlemskap i det israeliska kommunistpartiet var han även framstående medlem i PLO, Palestinska Befrielseorganisationen.

Dikterna som Darwish författat kretsar ofta kring hans relation till sitt hemland, till sin jord och till sin historia. Alltid överskuggande är den israeliska ockupationen av Palestina. Den tvingade honom och tusentals andra palestininer från sina hem och ryckte upp deras tillvaro med rötterna. Den slog in kilar mellan människor och har ärrat generationer av palestinier. Dikten Rita och geväret visar detta på ett väldigt tydligt sätt:

Mellan Rita och mina ögon finns ett Gevär
Och de som känner Rita
förutsätter och ber
Till en gud i hennes ögon av bärnsten
Och jag kysste Rita när hon var liten
Och jag minns hur hon tydde sig till mig
och täckte min underarm med de vackraste flätorna
Och jag minns Rita precis som
En fågel minns sin (drickande) bäck

Den allra första raden i Rita och geväret sätter en väldigt kraftfull ram för resten av dikten. Den finns hela tiden där, som ett oöverkomligt hinder för kärleken berättaren känner för Rita. Geväret symboliserar den israeliska ockupationen; det är den bittra verkligheten som hindrar den mest naturliga mänskliga känslan: kärleken. Minnet av Rita ger oss en inblick i den nostalgiska kärlek som berättaren känner och när den kontrasteras mot Geväret, är det uppenbart vad den israeliska ockupationen gör med det palestinska folket. Det berövar dem möjligheten att känna kärlek och att bilda relationer till andra människor. Det berövar dem möjligheten att bibehålla och utveckla sina rötter. Den kärlek som kan kännas kringskärs hela tiden av ockupationen och det blir tydligt att det enda som finns kvar för Darwish är hans minnen. Dikten har tonsatts av Marcel Khalife och finns att lyssna på här: https://www.youtube.com/watch?v=g6LBrk4Lkxc

En mer uttalat politisk dikt finner vi i dikten Identitetskort, som fick ett enormt genomslag efter att Darwish läst den högt den 1 maj 1965. I dikten placerar sig Darwish i den palestinska jorden, där han, hans förfäder och hans folk bott och levat under hundratals år. Dikten är trotsig och erbjuder motstånd mot den israeliska politiken och synen på palestinierna. Den är stolt och vägrar underkasta sig den israeliska ockupationen. Diktens andra vers lyder som följer:

Anteckna!
Jag är en arab
Anställd med mina kamrater i ett dagsbrott
Jag har åtta barn
Jag skaffar dem bröd
Kläder och böcker
från stenarna…
Jag bönar inte om välgörenhet vid din dörr
Ej heller förminskar jag mig själv vid din kammares tröskel
Blir du arg nu?

Versen ger uttryck åt en stolthet; berättaren är inte beroende av ockupanten, utan skaffar sig själv det han behöver, genom sitt arbete. Att tigga eller att bönfalla sin herre om några smulor är otänkbart och genom att provocerande fråga israelen om han blir arg för palestinierns självständighet ställer han situationen på sin spets: vem kan väl bli arg över en annan människas självständighet och stolthet? Berättaren är även väl förankrad i sin omgivning – hans livsuppehålle vinner han från jorden själv, från det som funnits där i årtusenden: stenarna. Ett utdrag ur nästa vers visar upp samma trotsighet och samma rotfasthet:

Mina rötter
Befästes innan tidens födelse
Och före erornas öppnande
Före tallarna, och olivträden
Och före gräset grodde
Min far.. härstammar från plogens familj
Inte från en priviligerad klass
Och min farfar.. var en bonde
Varken välgödd, eller välfödd!
Lär mig solens stolthet
Före det att han lär mig läsa

Berättarens rötter finns i landet, som han och hans förfäder under århundraden brukat. Landet har gett dem det de behöver för att överleva och det har låtit dem gräva ner sina rötter djupt. Darwish visar även tydligt var hans sympatier ligger: inte bara hos det palestinska folket, utan hos de fattigaste, de som alltid skapat det viktigaste: maten och födan.

Darwish har satt ord på de orättvisor som det palestinska folket dagligen upplever, och han har med all önskvärd tydlighet gjort sig till en av dem; han har gett det palestinska folket, och även andra förtryckta folk, något att känna igen sig i och därigenom har han även gett dem en stolthet och en motståndskraft. Det är ett kraftfullt bidrag till kampen mot ockupationen, mot orättvisor och för en bättre värld!