Helgens låt:

Oktoberklub – Was wollen wir trinken

Sången är ursprungligen en bretagnsk folksång (sången heter ursprungligen Son ar Christr och betyder sången till cidern) som återupptäcktes på 70-talet och nytolkades. Detta ledde till att sången spreds över hela Västeuropa och versioner gjordes på holländska, engelska och tyska. När sången kom till Östtyskland tolkades den av ett av de största östtyska banden, Oktoberklub. Texten är något förändrad, men andemeningen består. Sången handlar ursprungligen om gemenskapen och tanken om en bättre värld, där det finns nog åt alla; vi dricker alla tillsammans och det finns nog för alla! Men det kräver arbete, därför sjunger man om hur vi alla ska arbeta tillsammans för detta. Oktoberklub för in socialismen och arbetarklassens kamp. Tillsammans äter och dricker vi, vi arbetar med varandra och slutligen kämpar vi med varandra. Ingen människa är en ö, och kampen för en bättre värld är en kollektiv kamp – bara då kan vi skörda frukterna av vårt arbete.

Kommunismen är en vacker tanke men fungerar inte i praktiken!

Kommunisterna har mördat 200 miljoner människor!

Känner du igen ovanstående påståenden? Är du arbetare/student?
Lutar du åt vänster? Nu får du äntligen chansen att bemöta
påståendena och lära dig mer om kommunism och klasskamp!

I vår håller vi för femte gången vår uppskattade grundkurs i kommunism.
Kursen består av 6 lektioner och erbjuder grundläggande teoretisk
kunskap om världshistorien, kapitalismen och försöken att bygga
upp socialismen. Ingen förkunskap krävs!

Mer information om kursen kommer senare men du kan redan nu
anmäla ditt intresse till uppsala@skp.se


Continue reading…

Helgens låt

Kebnekaise – Polska från Härjedalen

1970-talet var på många sätt den svenska folkmusikens sista storhetstid. Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström tolkade Bellman inför masspublik, kommunistiska musikgrupper politiserar den svenska vistraditionen och gruppen Kebnekaise gör ett tappert försök att föra in och modernisera polskorna, gånglåtarna och brudmarscherna som svenska folket lyssnat till i århundraden. Tiden trogen, gör det detta med elgitarrer och hippie-stuk, vilket dock inte tar ifrån låten dess skönhet och musikaliska kvaliteter. Sedan Kebnekaise gjorde denna insats för den svenska folkkulturen har spelmanstraditionen alltmer hamnat i skymundan för den massproducerade kultur som importerats från USA.

Behövs feminismen?

 

 

 

 

 

 

 

Under hösten har SKP Uppsala studerat kvinnokampen i relation till feminismen, vilket mynnade ut i den debatt som hölls med RKU Uppsala den gångna helgen.

Vi tackar RKU Uppsala för sin medverkan och hoppas på fler lyckade samarbeten i framtiden.

Till skillnad från våra meddebattörer är inte Sveriges Kommunistiska Parti feminister. Den feministiska ideologin, med sina borgerliga rötter, vilseleder unga kvinnor och män att lägga energi på sådant som i realiteten aldrig kan förbättra kvinnans ställning. Kvinnans underordnande position är intimt sammankopplad med klassamhället och dess materiella bas; den verkliga jämställdhet som SKP vill uppnå kan inte realiseras under kapitalismen med feminismen som slagträ.

Genom den moderna historien är det framstående kommunister som stått längst fram i ledet och kämpat för kvinnans frigörelse. Detta försöker borgerlig historieskrivning dölja genom att klä kvinnliga kommunister i feministiska kläder för att avleda från den enda kvinnokampen som kan ge resultat, den socialistiska kvinnokampen. Feminismen döljer aktivt de reformer som med utgångspunkt i Sovjetunionen radikalt förbättrade kvinnans ställning på alla plan och lyfter i dess ställe fram meningslöst identitetsbejakande som i bästa fall kan leda till ”medvetna” modetrender bland grupper av studenter, journalister, småchefer och andra mellanskikt som med sitt på det torra har råd att hålla på med sånt som inte betyder något för den stora massan arbetarkvinnor.

De feministiska partierna idag, bland dem Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet, kämpar för att behålla det system som utgör roten till att människor delas upp efter ras, kön, etnicitet, sexualitet o.s.v. det vill säga klassamhället.

För arbetarkvinnan gäller det att ställa in siktet rätt: vad bör göras för att förändra livssituationen för oss på riktigt?

Kampen måste slå i rätt riktning för att ge resultat, den måste förändra de materiella förutsättningarna, de som består och som i sig själva ändrar och återspeglar människans attityder. Kvinnor och män måste gemensamt här och nu kämpa för 6-timmars arbetsdag, för bättre förskolor, äldreomsorg, lika lön för lika arbete, för uppgradering av de kvinnodominerade yrken och för modern adekvat mödravård. Detta kan inte göras genom de borgerliga vänsterpartierna som sprider falska förespeglingar om en kapitalism med mänskligt ansikte, om en framtid med reformer som går emot marknadsintressena, om ändrade attityder genom identitetspolitk.

Nej, det kräver kamp och engagemang på samma sida som de som ser roten till problemet och som med vetenskap och kampvilja kämpar för en annan värld. En värld fri från krig, fri från utsugning och människors exploatering av andra människor.

Vi riktar därför en uppmaning till alla kvinnor som vill se förändring: gör som de stolta kvinnorna gjort i generationerna innan er, gör gemensam sak med kommunisterna!

SKP Uppsala

 

 

Helgens låt

Lowkey – Ahmed

Lowkey är en brittisk rappare med rötter från Irak. Hans låtar är starkt politiskt färgade och lyfter främst fram de stora orättvisorna och förtryck som finns runt om i världen. Några av hans mest kända låtar är: Long live Palestine, Terrorist?, Obama nation och Voices of the voiceles. 2012 bestämde sig Lowkey att lägga musiken åt sidan för att fokusera på studier. 2016 uppenbarade sig åter Lowkey inom musikbranchen och kom ut med en ny singel, Ahmed, som handlar om den nuvarande flyktingkatastrofen och som förhåller sig kritisk mot Europa och deras bristande ansvar i att ta emot och hjälpa flyktingar. Låten berör dessutom den xenofobi, rasism och brutalitet som tydligt speglas i dagens samhälle.

Monopolen kan inte lösa bostadsbristen

I mitten av februari skrev styrelsen för Upplands Byggförening i UNT att den enda lösningen för bostadskrisen var samarbetet. Anledningen är att avtalsrörelsen är nära förestående och då blir plötsligt samarbetet viktigt för kapitalisterna. Att dessa skulle kunna lösa bostadsbristen är däremot löjligt, vilket en snabb titt på verkligheten visar.

Den svenska byggmarknaden är i praktiken koncentrerad i händerna på fyra stora monopol: Skanska, PEAB, NCC och JM Bygg. I dessa fyra monopolföretag har även de fyra största bankerna omfattande ägarandelar, ofta uppemot 10 procent. För bankerna, vars vinst till stor del utgörs av bolån (vi snackar om tiotals miljarder kronor årligen), är det uppenbart att det inte finns intresse att bygga bort bostadskrisen. Bygger man bort den, så sjunker priserna. Sjunker priserna, så sjunker bankernas (och i förlängningen, byggmonopolens) profit.

Hyresmarknaden är inte mycket bättre. För några år sedan förändrades riktlinjerna för de kommunala bostadsbolagen, vilka nu måste vara vinstdrivande. Detta öppnade upp för en ny hyresmarknad, där företag som Rikshem och Stena Fastigheter kan göra storvinster på att renovera sina lägenheter och tvinga hyresgästerna att acceptera upp till 90% höjda hyror. Detta kan de göra för att det finns en bostadsbrist. Det finns människor som är desperata nog att betala dubbelt så hög hyra för en lägenhet som någon annan nyss körts ut ur. Utan bostadsbrist, ingen möjlighet för chockhöjda hyror.

Den stora motsättningen i det här läget, och anledningen till att det fortfarande byggs bostäder, är motsättningen mellan monopolen som grupp och monopolen som enskilda företag. Bankerna som grupp har ett intresse i att hålla bostadskrisen igång, medan varje enskild bank har ett intresse i att kapa åt sig så stora marknadsandelar som möjligt innan de andra. Denna motsättning existerar också hos byggföretagen. Ju mer man bygger, desto mindre tryck på marknaden, vilket byggföretagen som grupp inte tjänar på. Varje byggföretag måste dock bygga så mycket som möjligt, för att kunna ligga före sina konkurrenter. Lösningen, om än tillfällig? Truster, överenskommelser och karteller. Man måste fråga sig varför det bara byggs några tiotusentals lägenheter om året, när det egentligen skulle behövas flera hundratusentals.

Bostadskrisen är inget nödvändigt ont eller något som vi kan samarbeta bort – det är ett resultat av att bankerna, byggherrarna och hyresföretagen fört en politik som skapat en brist på bostäder. I somras rapporterade DN om just hur detta går till. Byggherrarna sitter ofta på mark utan att bygga på den, just för att pressa upp priserna och istället för att bygga efter behov bygger man i etapper, vilket drar ut på tiden och pressar upp priserna. Genom dessa strategier kan de ta maximalt betalt för nya lägenheter. Det handlar helt enkelt om att några få byggherrar och banker tar ut monopolvinster. Monopolen brandskattar helt enkelt folket, för att låna Karl Marx ord.

Det finns ingen lösning på bostadskrisen i det samarbete som monopolen pratar om, det är bara spel för gallerierna. Det krävs istället en kamp mot monopolen – bara genom att bekämpa dem och i slutändan avskaffa dem kan vi lösa de problem de skapat. Istället för att samarbeta och förlänga bostadskrisen är det enda rimliga att ta de vinster bankerna gjort på folkets rygg och bygga bostäder av dem, att ta den profit byggherrarna gjort genom att neka folk bostäder och se till att varenda människa som bor i Sverige har en bra, billig och fräsch bostad och att ta den vinst som hyresföretagen gör på chockhöjnignarna av hyrorna i arbetarområden och lyxrenovera varenda lägenhet som finns utan extra kostnad!

Detta låter sig enkelt sägas. Istället för att fortsätta lyssna på monopolens snack om ansvar, samförstånd och samarbete måste facken vara det som de egentligen ska vara: kamporganisationer för arbetarklassen. Att snacka om samförstånd när folk inte har någonstans att bo är en förolämpning. Den enda lösningen på bostadskrisen är en kamp mot monopolen och mot den samförståndsanda som låter dem suga märgen ur vanligt folk. Låt alltså avtalsrörelsen präglas av kampvilja, organisering och offensiv mot de som brandskattar folket!

Feminism eller inte? Debatt om kvinnokamp

 

I samband med internationella kvinnodagen bjuder SKP Uppsala in till debatt om kvinnokamp och feminism. Vi kommer att hålla en inledning om kommunism och kvinnokamp och därefter debattera följande frågor med andra organisationer:

1. Vad beror kvinnans underordning i samhället på?
2. Behövs feminism?
3. Vad bör göras för att stärka kvinnans position i samhället?

Datum:  12 Mars kl. 18:00
Plats: St Persgatan 22B

Debatten väntas pågå i ca en och en halv timme. Fika kommer att finnas!

Missa inte chansen att komma och träffa oss och diskutera dessa intressanta frågor!