Tema: Historien om Nato

IWEy9aTRzTkFo0fVfCeQ

Natos tidiga historia 1949 till 1991

Nato bildas och expanderar

Startskottet för Nato (North Atlantic Treaty Organization) skedde i Washington DC den 4 april 1949 då 12 länder gick samman och skapade ett politiskt och militärt samarbete. Syftet med pakten sades vara att kunna försvara sig mot kommunismen och Sovjetunionen. De ursprungliga länderna var U.S.A, Kanada, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Portugal, Italien, Danmark, Norge och Island. Efter Sovjetunionens seger mot nazisterna i andra världskriget och kommunisternas roll i befrielserörelserna mot nazismen och fascismen i flera europeiska länder var kommunismen på frammarsch över hela världen. Kapitalisterna ville desperat förhindra socialismens utbredning och satsade därför enorma resurser på antikommunistisk propaganda och terror mot kommunister under hela perioden för Kalla kriget. Kapitalisterna marknadsförde Nato som ett freds- och säkerhetsprojekt men när Sovjetunionen synade Nato genom att ansöka om medlemskap 1954 avslogs ansökan av Nato. Det blev uppenbart att NATO-projektet inte alls hade fredliga avsikter utan istället var en offensiv sammanslutning med funktionen att vara spjutspetsen för imperialisternas maktanspråk runt om i världen. Året därpå svarade Sovjetunionen kapitalismens aggressioner med en egen militärallians tillsammans med andra socialistiska stater i Östeuropa som kom att kallas Warszawapakten.

Nato expanderade i tre faser fram till 90-talet. I den första fasen år 1952 anslöt sig Turkiet och Grekland. I Greklands fall skedde detta bara tre år efter att U.S.A. bombat de Grekiska kommunisternas befrielsearmé med napalm för att sätta de grekiska fascisterna och nazistkollaboratörerna vid makten. I den andra fasen anslöt sig Västtyskland (1955) och i den tredje Spanien (1982). Som vi vet har kapitalister i olika länder ofta svårt att enas då de internt konkurrerar mot varandra om marknader och resurser. Detta har också blivit synligt i Natosamarbetet då mer eller mindre allvarliga konflikter mellan medlemsländerna blossat upp då och då. Ett exempel på detta är när de franska kapitalisterna på 60-talet ansåg att organisationen främjade de engelska och amerikanska kapitalisternas intressen mer än sina egna, något som ledde till att Frankrike tillfälligt avslutade sitt engagemang i NATO. Ett annat exempel är när militärjuntan i NATO-landet Grekland installerade en militärjunta på Cypern, något som ett annat NATO-land, Turkiet, svarade på genom militär ockupation av halva Cypern. Även om spänningar mellan medlemsländerna har tagit sig mer eller mindre våldsamma uttryck genom åren har de olika imperialisterna kunnat enas i sitt behov av att öka utsugningen av folken i alla nationer.

Officiellt genomförde inte Nato några militära operationer förrän kriget mot Jugoslavien på 90-talet. Under hela Kalla kriget övade arméerna emellertid krig tillsammans och medlemsländerna erbjöd politiskt och logistiskt stöd till USA:s antikommunistiska krig i Korea på 50-talet och i Vietnam på 60- och 70-talen.

Stay Behind

tw6wrS6LN_quQJS_0zJ4

Även om det officiellt inte genomfördes några större natooperationer under Kalla kriget, skedde en hel del inofficiellt som senare har offentliggjorts. Direkt efter andra världskriget tog underrättelsetjänsterna i Brysselpakten tillsammans med CIA initiativet till operation ”Stay Behind”. Operationen hade som mål att förhindra att vänstern, framförallt kommunister men även socialdemokrater, skulle nå regeringsställning i de europeiska länderna. Operationen övertogs av Nato efter dess grundande 1949 och de som anställdes för att genomföra den illegala verksamheten var nazister och fascister som samarbetat med Hitler några år tidigare i de olika länderna.

Förutom ekonomiskt bistånd till antikommunistisk verksamhet inom framförallt den katolska kyrkan bistod Stay Behind gamla nazister att undgå att ställas inför rätta för andra världskriget och senare även till högerextrema terrordåd mot kommunister. Detta koordinerades genom Nato men drevs framförallt av CIA och den brittiska motsvarigheten M16. Efter Sovjets fall har Natos medlemsländer medgivit att de medverkat. Operationen inbegrep nästan alla länder i Västeuropa, inklusive Norden, men var mest påtaglig i Frankrike och Italien där kommunistpartierna var som störst.

Nedan följer ett urval av terrorattacker med kopplingar till Stay Behind:

  • 1969 bombattentat på ett torg i Milan med 17 döda och 80 allvarligt skadade.
  • 1980 bombattentat mot en oktoberfest i München där 13 miste sina liv och över 200 skadades.
  • 1982-1985 16 skjutningar på olika håll i Europa bland folkmassor där tiotals personer dödades.
  • 1985 i en butik i Belgien där ett gäng män började skjuta och 8 dog och 8 skadades.

Ingen har hittills åtalats för de högerextrema terrordåden och otaliga vittnen berättar om hur polisen tystat ner deras vittnesmål. I Italien gick Natos antikommunistiska organisering under kodnamn ”GLADIO”, där bland andra Italiens polischef var delaktig.

Tidigaste beviset om hemliga arméer kom till kännedom på grund av en tysk skandal år 1952 då en man gick till polisen och berättade att han var medlem i en hemlig armé och att de blev tränade av USA hur man dödat människor, hur man inte lämnat spår och hur man gömt sig i skogen. Utredningarna lades ned men 30 år senare kom det ännu en skandal. Dagen efter oktoberattacken i München attacken fick polisen reda på att Gundolf Köhler som hade befunnit sig på oktoberfesten var medlem i det Nazistiska partiet. Direkt efter attacken sökte de igenom hans föräldrars hem och hittade som de beskrev ”en bombfabrik”. En annan viktig person man misstänkte hittade man både vapen och bomber hos som var liknande eller till och med samma som det som användes under attentatet. Efter att han blev arresterad berättade han om sina vapen och var även villig att berätta om sina uppbackare, dock hittade man honom död hängandes på taket i sin cell innan han hann vittna. Köhler hade även setts tillsammans med en annan person och hade poliserna noggrant intervjuat de som vittnat till det hade det kunnat identifieras vem den personen var. Flera vittnen mördades och bevisen förstördes. Detta är en historia som fortfarande inte är löst, 35 år och inga klara bevis på att de hemliga arméerna fanns. Det finns ingenting som tyder på att Stay Behind-operationen har avslutats.

NATOs senare historia (1991 till idag)

”Humanitära” bombningar av Jugoslavien 1999

Sovjetunionen upplöstes 1991 och Warszawapakten var därmed ett minne blott. I brist på motstånd från Sovjet stod nu fältet öppet för kapitalisterna i väst att öka sitt inflytande genom Nato på ett ännu mer aggressivt sätt än innan.

Amerikanska och europeiska kapitalister skyndade sig att sätta en sedan länge planerad operation i verket – splittringen och exploateringen av Jugoslavien. Jugoslavien hade sedan andra världskriget balanserat mellan kapitalism och socialism och även om de under 80-talet i princip var en kapitalistisk stat hade den nationella borgerligheten i landet till viss mån lyckats hålla undan delar av den inhemska produktionen från västkapitalismens klor. Folket i Jugoslavien hade det relativt bra och katoliker, ortodoxa och muslimer levde fridfullt sida vid sida. Men med Sovjet ute ur bilden låg nu fältet öppet för de imperialistiska krafterna att lägga beslag på det mervärde som de Jugoslaviska arbetarna genererade. Planen var att göda de missnöjesyttringar som ledaren Titos död och socialismens borttynande under 80-talet hade fört med sig för att vända arbetarna i landet mot varandra. EU och NATO började finansiera och beväpna olika nationella och religiösa separatistgrupper på alla sidor i konflikten för att splittra Jugoslavien inifrån. När sedan muslimer, katoliker och ortodoxa, helt enligt kapitalisternas planer, använde allt brutalare krigföring mot varandra fick USA och NATO det svepskäl som de behövde för att börja bomba – de skulle ”förhindra folkmord”.

Efter fruktansvärd blodsutgjutelse, död och förstörelse hade Jugoslavien 1998 splittrats i fem nationer: Slovenien, Kroatien, Bosnien och FYROM (Makedonien) som nu stod under imperialistisk kontroll samt Serbien–Montenegro som kontrollerades av de serbiska kapitalisterna. Imperialisterna i väst nöjde sig dock inte med att ha tagit över en stor del av den Jugoslaviska marknaden – de villa ha allt.

Det fanns en fascistisk grupp i sydvästra Serbien som kallade sig ”Kosovos Befrielsearmé” (UCK) och som mer än gärna var beredda att utföra västimperialisternas smutsiga planer i utbyte mot finansiering och monopol av maffiaverksamheten i området. Med ett välfyllt och oåtkomligt bankkonto i Schweiz (uppdagades av Nick Martys rapport till Europakommissionen 2010) och med vapen insmugglade från väst startade gruppen 1998 ett terrorkrig mot den serbiska minoriteten i Kosovo. När fascister från den serbiska sidan, helt i enlighet med västimperialisternas planer, svarade på UCK:s provokationer genom att attackera och döda 1500-2000 UCK-medlemmar och civila fick imperialisterna svepskäl att ännu en gång använda sig av NATO. Politiker samt svensk och internationell media gjorde allt för att göra bombningarna legitima för folket på hemmaplan med siffror tagna ur luften på 40 000 till 100 000 mördade kosovaner. Bombningarna av det som var kvar av Jugoslavien var så klart ”humanitära”. Under 78 dagar släpps 500 000 bomber över hela Serbien av NATOs stridsflyg, av vilka flertalet var bestyckade med utarmat uran och 35 450 var bomber som var förbjudna enligt internationella konventioner, så kallade ”bombtunnor” (något att tänka på nästa gång DN ”ojar sig” över ryska bombtunnor mot islamisterna i Syrien).

Vad blev då resultatet av NATO:s bombningar av Serbien? I Serbien stod hundratals industrier, skolor och sjukhus i ruiner; 2 000 människor miste livet och mångdubbelt antal skadades av bombningarna. De fascistiska tendenserna i landet förstärktes i brist på en revolutionär arbetarrörelse, något som än idag definierar landet. En miljon kosovaner var tvungna att fly från sina hem och de kvarvarande tvingas nu leva under UCK-maffian som styr området med sin dysfunktionella pseudo-stat. De stora segrarna i all förstörelse är USA:s och EUs kapitalister. Utländska företag kan nu i samarbete med maffian exploatera arbetskraften i sydvästra Serbien. USA byggde 1999 Camp Bondsteel i Kosovo, en gigantisk militärbas som förutom att stärka kontrollen över Balkan och hela sydöstra Europa, även tjänar som fångläger. Militärlägret huserar en ockupationsstyrka från NATO (KFOR) på cirka 5 000 man som helt i strid med FN:s resolution 1244 vägrar att återlämna makten över området till den serbiska regeringen. Som vanligt är det de rika som är vinnarna och folken som är förlorarna.

yNxHawq_Z6F_DOdbr0SD

Här ser vi medlemmar i UCK posera framför sina chefer NATO, EU och USAs flaggor.

Det händer ofta att de fascister eller religiösa fanatiker som kapitalisterna använder sig av i ett skede, senare kommer samma kapitalister till last. På 80-talet stödde USA till exempel föregångarna till Al Qaeda med pengar, avancerade vapen och fyra miljoner läroböcker till afghanska skolelever för att göra sig kvitt den socialistiska regimen i Afghanistan. Några år senare hade amerikanernas barn kommit in i tonåren och började göra uppror mot sina föräldrar, med attacken mot World Trade Center 2001 som sitt främsta utbrott. Något liknande hände även i Kosovo. Fascisterna i UCK fick makten i det autonoma Kosovo och allt var frid och fröjd hos västkapitalisterna fram tills maffiaverksamheten i regionen nådde så stora proportioner att Europarådet var tvunget att släppa en rapport som beskrev hur utbredd tortyr, organ- och människohandel i hela Europa organiseras av UCK-fascisterna med premiärminister Hashim Thaci i spetsen. Pinsamheten i att vara den största bidragsgivaren till sådan verksamhet är dock en kostnad som kapitalisterna i väst gärna betalar i utbyte mot geopolitiskt övertag på Balkan.

”Krig mot terror” och fortsatt expansion (1999-2009)

Artikel 5 i Natofördraget säger att en attack mot ett Natoland betraktas som en attack på alla medlemsländer. När U.S.A.s paramilitärer från Al Qaeda flög in flygplanen i World Trade Center 2011 beslutade Nato att det var en attack som föll under artikel 5 och att samtliga medlemsländer därmed automatiskt blivit indragna i krig. Natos bidrag till U.S.A.s imperialistiska krig var betydelsefullt och skedde på flera nivåer, av vilka inrättandet och befälet över de så kallade ISAF-styrkorna var det viktigaste bidraget. ISAF (International Security Assistance Force) bestod av som mest 130 000 legosoldater från totalt 42 länder. Förutom Natos medlemsländer skickade även andra länder, som till exempel Sverige, legosoldater till Afghanistan under befäl av Nato med förhoppningen att även de svenska kapitalisterna skulle få vara med och dela på kakan. Resultatet av kriget för folket i Afghanistan var efter kriget 450 000 döda och cirka 5 miljoner människor på flykt. Resultatet för Natos kapitalister? Även om det är för tidigt för att dra slutsatser om den geopolitiska förändring som skett efter Natos ockupation av Afghanistan kan vi konstatera det självklara. Kapitalisterna i Natoländerna har berikat sig på sina egna befolkningars och på afghanernas bekostnad.

7900_Terroriste-made-in-USA-300x229

Kapitalisterna i väst, med vapentillverkarna i spetsen, fick blodad tand av att se hur enkelt de kunde lura folket i väst och genomföra deras smutsiga krig. Nästa stora krig på tur var Irak 2003. Nu fanns det ingen attack att skylla på men en påhittad historia om att Irak hade massförstörelsevapen som de ämnade avfyra mot väst inom en snar framtid räckte. Återigen bombarderas nationernas befolkning med propaganda för kriget. När rätt klimat hade odlats av media i väst fälldes så de första bomberna över Irak och resten är historia. Eftersom ingen attack mot något Natoland skett, kunde inte kapitalisterna åkalla artikel 5 som de hade gjort i fallet med Afghanistan. Nato bistod dock ockupationsstyrkorna från Natolandet Polen med logistik. Resultatet för folket i Irak var 500 000 döda och 1.9 miljoner människor på flykt och för kapitalisterna återigen en betydligt fetare plånbok.

Förutom att jaga pirater utanför Somalias kust hann Nato under perioden 1999-2009 även med att fortsätta att expandera genom att ansluta 12 forna socialistiska stater till sig. Fram tills idag ingår alltså 28 länder i Nato.

”Demokratisk” intervention i Libyen (2011)

Libyen har Afrikas största oljetillgångar (46,5 miljarder fat) samt stora reserver av naturgas, något som naturligtvis dragit till sig imperialisternas intresse. År 1951 blev Libyen formellt självständigt från Italien men styrdes av kung Idris som var följsam USA. Under kung Idris styre var Libyen ett av jordens allra fattigaste länder, där 90 % av befolkningen var analfabeter. 1969 skedde en oblodig revolution genomförd av överste Moammar al-Gadaffi. Under hans styre nationaliserades oljan i Libyen. Då USA och Storbritannien lämnat Libyen inleddes en snabb och positiv utveckling av landet. Detta förargade naturligtvis imperialisterna i väst men någon fullskalig intervention kunde inte göras på grund av att Sovjetunionen fortfarande fanns med i spelet. USA och dess allierade förde under trettio år istället ett mer lågintensivt krig mot Libyen där de anklagade landet, såklart, för att de understödde terrorism. 1986 bombades Tripoli och Benghazi i Libyen vilket ledde till minst ett hundratal döda. Dessutom utfördes serier av mordförsök på Gadaffi ledda av CIA. I början av 2000-talet öppnade den libyska regeringen upp för insyn i deras militära försvar för bevisa att det inte fanns kärnvapenframställning i landet. År 2006 hävde USA de terroristrelaterade sanktioner mot Libyen i utbyte mot att Libyen fick bli ”partner” med USA i deras globala krig mot terrorismen. USA fick även på detta sätt insyn i olika aspekter av den libyska statens säkerhet. Trots detta närmande till USA var Libyen fortfarande en relativt oberoende stat vilket stack i ögonen på de dominerande imperialistländerna, vilket bekräftades av en hemlig rapport från USA:s ambassad offentliggjord av WikiLeaks år 2011. I denna rapport framkom att USA:s ambassad var förargade över ”libysk resursnationalism” samt Libyens upprepade krav på en ökad del i oljeintäkterna, vilket USA ansåg kunde bli farligt ”med risk för spridning till ett växandet antal oljeproducerade länder” (Bjerén, 2012:4). Genom att erbjuda möjligheter till afrikanska länder som saknade tillgångar att klara investeringar, utan att sätta sin tillit till västkontrollerade organ som Världsbanken och IMF, blev Libyen centralt för Afrikas självständighet. Under samma tid avsatte den libyska regeringen 32 miljoner dollar i stora investeringsprojekt i Afrika: afrikansk centralbank, valutafond, investeringsbank samt kommunikationssatellit. Därutöver förespråkade Gadaffi en gemensamt afrikansk-arabisk lansering av en internationell valuta som hette gulddinaren, vilken skulle konkurrera med euron och dollarn.

Innan Nato började bomba Libyen år 2011, tillhörde Libyen ett av de fyra länder i Afrika som hade högst BNP per capita. Enligt Världshälsoorganisationens och Unescos undersökning av välfärdsparametrar hade Libyen Afrikas högsta levnadsstandard. Libyen var ett sekulärt samhälle där utbildning och sjukvård var kostnadsfritt. Välfärdsstaten var väl utbyggd och ett slående exempel på utvecklingen i landet var det under de senaste 30 åren oljefinansierade bevattningsprojektet Great Man-Made River. Från underjordiska sjöar under Sahara drogs rörledningar till bevattningsanläggningar i Libyen, vilket bidrog till att Libyen gick från ett fattigt land där många svalt till ett land med en hög grad av självförsörjning av livsmedel.

Våren 2011 kallas den arabiska våren på grund av att många arabiska länder gjorde uppror. De folkliga upproren i bland annat Egypten och Tunisien utmärks av demonstranterna var obeväpnade. I Libyen i staden Benghazi gick däremot beväpnade demonstranter fram under den gamla USA-lakejen kung Idris fana. Medlemmar i Libyan Islamic Fighting Group samt ett tusentals Al Qaidasoldater anföll militära förråd, beväpnade sig och sköt sönder grannskapet. Då detta inträffade försökte den libyska regeringen reparera ordningen, vilket beskrevs som övergrepp av västmedia. USA och den amerikanska underrättelsetjänsten CIA hade under flera år knutit kontakter med olika grupper i staden Benghazi i Libyen. Dessa beväpnade grupper tog på några dagar kontroll över Benghazi. I västlig media gestaltades detta som fredliga demonstrationer mot en hemsk diktator. De beväpnade styrkorna utgjordes av Nationella Övergångsrådet (NTC) som leddes av Mahmoud Jibril, utbildad universitetslektor i USA och direkt avlönad av CIA. Den 22 februari samma år gick Gadaffi ut i teve där han framhöll att de upproriska grupperna hade kopplingar till Al Qaida. I västlig media framställdes detta som rent nonsens. Dock visade sig i efterhand att Gadaffi hade haft rätt; befälhavaren för dessa grupper, Abdulhaki Belhajd, vara en betydande ledare för Al Qaida och att Nationella Övergångsrådet hade många rutinerade Al Qaidakämpar i sina led. En del av dessa ”frihetskämpar” återfinns nu i Syrien för att störta den syriska regimen. Den 10:e mars erkände Frankrike Nationella Övergångsrådet som Libyens rättmätiga regering. Frankrike och Qatar försåg deras trupper med vapen. Inbördeskriget i Libyen uppmuntrades även av Sarkozy, Cameron och Obama via uttalanden med krav på att ”Gadaffi måste bort!”. Även media i västvärlden gav näring åt den rådande krigshetsen genom rasistisk propaganda där de dehumaniserade Gadaffi och målade upp honom som en besinningslös diktator i Österlandet. De svenska tidningarnas ledare löd: ”Gadaffi måste bort”.

1

Krigspropagandan skapade en panikstämning samt ett psykologiskt klimat som gjorde angreppskriget mot Libyen möjligt. I Sverige var alla partierna för kriget, till och med Vänsterpartiet. Den 17:e mars 2011 godkände FN:s säkerhetsråd resolution 1973, vilken öppnade för militära insatser mot Libyen. I artikel 2:4 i FN-stadgan står det att ”alla stater ska avhålla sig från hot eller bruk av våld riktat mot annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende” (Bjerén, 2012:8). Två undantag från detta våldsförbud finns; det ena är att varje stat har rätt att skydda sig själva i självförsvar. Det andra handlar om att FN:s säkerhetsråd kan ”besluta om militärt våld om en stat hotar världsfreden”(Bjerén, 2012:8). Då Libyen varken angripit eller hotat något annat land visade verkställandet av resolutionen att FN:s säkerhetsråd banade väg för militär intervention från stater i en annan medlemsstats inre angelägenheter, vilket strider mot folkrätten och FN-stadgan.

Den 19:e mars 2011 inleddes Natos bombkrig mot Libyen. Franska krigsfartyg samt amerikanska och brittiska krigsfartyg bombade Libyen och lämnade krater stora som fotbollsplaner. Följande dagar fokuserade USA på att attackera libyska regeringstrupper. Den 5:e april 2011 tillkännagav Nato att 30 % av de libyska regeringsstyrkorna tillintetgjorts. Två dagar senare meddelades att de oljefält regeringen kontrollerade hade bombats av USA. Vägar, skolor, universitet, elnät, bevattningssystem, fabriker, sjukhus samt bostadsområden var delar av infrastrukturen i Libyen som förstördes och skadades av bombangreppen. Natos egen statistik visar att de under 207 dagar genomförde 9658 bombanfall (i snitt 46 bombanfall per dygn) som främst genomfördes under nattetid. Antalet offer för dessa bombanfall samt markstrider är osäkert, dock beräknas de till att vara mellan 40 000 – 70 000. Många av dem flydde ur landet medan de som inte hann attackerades av Natoledda så kallade rebeller, som lynchade mörkhyade gästarbetare med yxor och sekatörer, för att därefter hängas. De som inte blev dödade spärrades in i interneringsläger.

Trots att Tripoli intogs av Nato i slutet av augusti samma år fortsatte bombningarna och markstriderna i Libyen fram till slutet av oktober. Bombningarna anpassades av Nato med rebellernas avspärrning av staden Sirte, så att de civila som försökte rädda sig undan slakten hindrades från att fly. Den 20 oktober greps Gadaffi i Sirte, vilken var hans hemstad. USA:s specialtrupper hade lett jakten på Gadaffi och efter gripandet överlämnades han till ”rebellerna” som lynchade honom.

Idag är Libyen fortfarande en stridszon. Flera tusentals människor är satta i interneringsläger där tortyr är rutin. EU planerar nu att starta en ekonomisk frizon i Tripolis hamn i Libyen. Syftet med projektet är att understödja de länder som tillintetgjort Libyen att få tillgång till oljan i landet, utan att behöva betala någon skatt. Kriget har drabbat Libyen hårt och befolkningen lever under ständiga hot från islamister och under ekonomiska svårigheter i ett förstört land. Också folket i västländerna drabbas då fascister attackerar invandrare och islamister attackerar befolkningen med självmordsbomber. Det är folket överallt som drabbats av kriget men ingen attackerar kapitalisterna som fortsätter öka sina profiter.

Syrien

Samma sak som Nato och imperialisterna gjorde i Jugosavien, i Irak och i Libyen gör de idag i Syrien. I ett relativt välmående och sekulärt land levde alawiter, judar, kristna, sunni- och shiamuslimer sida vid sida fram till 2011. Idag har ca 300 000 människor dött och 4.8 miljoner människor är på flykt i en av de värsta humanitära katastroferna i modern tid. USA och dess allierade har i sedvanlig ordning försett islamister med vapen och pengar för att få bort en regim som inte fullt ut underställt sig kapitalet i väst. Nato används åter i kriget genom att förse det angripande Turkiet med antimissilsystem från USA, Tyskland och Nederländerna. Samtidigt har kapitalisternas massmedia i väst gjort allt som står i dess makt för att övertyga hemmaopinionen om att det är den syriska regeringen som är de elaka och inte imperialisternas legoknektar från Al Qaeda, Ahrar al Sham och de andra islamistiska grupperna. Islamisterna framställs istället som hjältar och rebeller som strävar efter demokrati. Kriget har varit förödande för syrierna och för folken i väst ökar osäkerheten med fascistgäng som attackerar invandrare och islamister som spränger sig i luften.

Slutsatser

aWSZurad7vCTDoILz9on

I vårt arbete med att kartlägga Natos historia har en tydlig bild framträtt. Nato var och är ett imperialistiskt och antisocialistiskt projekt med uppgift att gå kapitalisternas allra smutsigaste ärenden. Det är av yttersta vikt att arbetarna och de andra utsugna klasserna i Europa medvetandegörs om att Nato är ett imperialistiskt projekt. Det är inte bara folket i de länder som Nato anfaller som drabbas utan också vi här i Sverige. Att fälla en bomb är ett av de absolut effektivaste sätten att ta från de fattiga och ge till de rika. Bomben, vapnet och annan utrustning som används i kriget betalas av folkets skatter via statsbudgeten och överförs till vapentillverkarna; att använda militären blir därmed som en direktöverföring av tillgångar från arbetarklassen till kapitalisterna. Många kapitalister från Natoländerna fick feta kontrakt för återuppbyggandet av Afghanistan, Irak och Libyen och naturresurser och råvaror exploateras nu mer ostört än någonsin.

En annan positiv effekt av krigen i Mellanöstern för kapitalisterna och negativ för folken är att de senare vänds mot varandra. Nya terrorister föds hela tiden både indirekt och direkt. Indirekt av USA och Natos övergrepp och direkt av att Natoländer som USA, Storbritannien och Turkiet finansierar islamistiska och fascistiska rörelser för att skapa splittring, ta över marknader eller få anledningar att ingripa militärt. Dessa terrorister, skapade av kapitalisterna själva, vänder sina vapen mot andra länders eller religioners civila befolkning och aldrig mot kapitalisterna eller kapitalisternas militärer och politiker. Rasism och misstro sprids mellan folken samtidigt som kapitalisterna som är ansvariga för all misär ostört håvar in sina profiter på folkets bekostnad. Delar av kapitalet börjar stödja fascistiska grupper för att ytterligare späda på konflikterna och därmed utöka sina profiter. Istället för att vända ilskan mot kapitalisterna vänds arbetarklassens ilska mot arbetare av annan etnisk bakgrund medan imperialisterna gnuggar sina händer.

För kommunisterna är det helt självklart att Sverige inte ska ha någonting med Nato att göra. Vi har ingen som helst lust att betala för svenska och andra kapitalisters intressen utomlands och absolut inte betala för mer krig, lidande och flykt i de länder som drabbas av det imperialistiska kriget. Det är upp till arbetarklassen och de andra utsugna klasserna i Sverige att se till att våra kapitalister på hemmaplan inte vågar ta fler steg åt det hållet.

För en ökad säkerhet i Sverige, för stabilitet i världen och i solidaritet med alla nationer och folk – avbryt Sveriges samarbete med Nato!

 

Källor

Bjerén, Ulf, 2012. Vad hände i Libyen?

Hämtad: 2016-04-02: http://www.nyhetsbanken.info/news/view.asp?ID=971

 

Fjellander, Staffan, Welander, Jesper, Varför finns Nato idag?, 2012, Lunds Universitet.

 

Film: NATO’s Secret Armies – Operation GLADIO. Publicerad: 2014-09-29.

Hämtad: 2016-04-02: https://www.youtube.com/watch?v=jV6ThumhLyc

 

Tidningsartikel ur Rizospastis, 2006-05-14.

Hämtad: 2016-04-02: http://www.rizospastis.gr/story.do?id=3286351

 

Tidningsartikel ur Rizospastis, 2010-12-24.

Hämtad: 2016-04-02: http: http://www.rizospastis.gr/story.do?id=6010310

Print Friendly, PDF & Email

Lämna en kommentar

Next Article1 Maj