Hur ska vi förhålla oss till Ryssland?

Inledning

”Ryssland är vårt absolut största utrikespolitiska hot”, låter det i etablerad borgerlig media titt som tätt. I Sverige är det inte annorlunda, rysskräcken från kalla krigets dagar påminner oss återigen om att fienden utan några som helst tvivel befinner sig i öst. På en historisk föreläsning som undertecknad närvarade vid berättades en anekdot om hur en ung militär, under kalla kriget, frågat en överordnad vad som händer ifall fienden skulle komma från väst (USA), varpå den överordnade kliar sig i huvudet och svarar något i stil med: ”tja, må så vara men det skulle innebära en väldans omväg”. Inte mycket har förändrats vad gäller hotbilden.

Trots att USA sedan andra världskrigets slut hunnit med att invadera 33 länder på sin ”demokratiska” världsturné är det ännu otänkbart att det är imperialistmakternas imperialistmakt som vi bör frukta, nej för tusan, det är Ryssland som hotar världsordningen. Det råder inga tvivel om att rysshetsen, inte minst i Sverige, är ett politiskt slagträ som används för att snabba på ett svenskt närmande till krigsalliansen Nato. Men, innebär det att ett helhjärtat stöd för Putins Ryssland i samtliga frågor är ett klokt och vettigt ställningstagande? Självklart inte! I följande analys är ambitionen att, utifrån Lenins teori om imperialism, komma närmare ett lämpligt förhållningssätt till Ryssland. Förhoppningsvis kan vi då, när mediesvallvågorna blossar upp, sitta lugnt i båten och argumentera för våra ståndpunkter.

 

Ägandeförhållanden – den fria konkurrensens omvandling till monopol

Som kommunister intresserar vi oss för makt- och egendomsförhållanden. För att ta reda på vilken samhällsproduktion det rör sig om ställer vi oss frågan om produktionsmedlen tillhör det arbetande folket eller om det ägs av en liten elit. Det senare svaret indikerar att det är tal om ett kapitalistiskt system i vilken produktionsmedlen gjorts till privategendom. I fallet med Ryssland råder inga tvivel om att sådana förhållanden råder, det har ett intensivt arbete med privatisering och avreglering sedan 90-talet (och även innan) garanterat.

Den tidigare folkegendomen har alltså styckats upp och hamnat i händerna på en härskande elit som i sin profitjakt effektivt suger ut den ryska arbetarklassen. Det märks inte minst i den tilltagande skillnaden mellan fattig och rik. Den schweiziska storbanken Credit Suisse har fastslagit att 10 procent av ryssarna äger 85 procent av den privata förmögenheten, resursfördelningen är som vi ser extremt ojämlik. Det här innebär att den fria konkurrensen – i såväl Ryssland som i andra kapitalistiska länder – succesivt leder till att produktion och kapital koncentreras till ett fåtal, och plötsligt råder en monopolistisk ordning.

 

Finansoligarkin

Ett annat drag som vi känner igen från klassiska imperialistiska länder är uppkomsten av ett finanskapital i Ryssland. Lenin förklarar finanskapitalet som en sammansmältning av bank- och industrikapital. För Rysslands del handlar det framförallt om utvecklingen och framväxten av en mycket inflytelserik finansoligarki. Ett av många exempel är den privatägda storbanken Alfa-Bank, aktiv i både Ryssland och Ukraina, som rankas som en av de 10 största bankerna i dessa länder vad gäller samlat kapital. Bland bankens ägare finner vi herrar som sitter i styrelsen för lobbygruppen Rysslands Industrialister och Entreprenörer men också på betydelsefulla poster inom olje- och gassektorn.  Listan kan göras lång, men faktum kvarstår; bank- och industrikapital har i Ryssland växt ihop och givit upphov till ett betydande finanskapital.

 

Kapitalexportens betydelse
Under kapitalismens äldre dagar var exporten av varor typisk. Givetvis är varuexporten fortfarande betydelsefull, men att utforsla kapital till utlandet har blivit allt vanligare (bland imperialistiska länder). Det är också denna kapitalexport som utgör det tredje av Lenins kriterier för ett imperialistiskt land. Varför sker detta?
Lenin konstaterar att kapitalöverflödet som förflyttas inte används för att ”höja massans levnadsnivå i ett givet land, ty detta skulle innebära minskning av kapitalisternas profit, utan i stället för att höja profiten genom kapitalexport till utlandet, till efterblivna länder”. I dessa länder är nämligen profiten hög, råvaror billiga, och arbetslönen låg. Vänder vi blickarna mot Ryssland kan det konstateras att det finns en förhållandevis betydande kapitalexport. År 2013 direktinvesterade man 95 miljarder dollar i utlandet, efter USA, Kina och Japan, och hamnade således före både Schweiz och Tyskland. Från dessa utlandsinvesteringar tjänade man 2013 75 miljarder dollar.

Det finns dock en säregenhet i den ryska kapitalismen som är värd att nämna. I det världsekonomiska systemet, dominerat av USA, EU och Japan har Ryssland intagit en underordnad roll som leverantör av råvaror till högre utvecklade imperialistiska länder. Det går t.ex. att nämna de rysk-tyska handelsförhållandena. De viktigaste varorna som Tyskland exporterat till Ryssland är maskiner, bilar och bildelar samt elektriska produkter. Det Ryssland exporterat till Tyskland är b.la. råolja, naturgas, koks- och mineraloljeprodukter, sammanlagt står råmaterial för cirka 80 procent av den ryska exporten.

 

Internationella monopolistiska sammanslutningar
Det fjärde kriteriet för imperialism handlar om världens uppdelning mellan kapitalistiska sammanslutningar. Att först hemmamarknaden delas upp på ett fåtal händer vet vi, men den är samtidigt oundvikligt förbunden med den globala världsmarknaden.

Det finns i den ryska utrikespolitiken ageranden som visar på viljan att återupprätta förbindelser med stater som gick förlorade i samband med Sovjets fall. Den 29 maj 2014 tecknades ett avtal om en Eurasisk Ekonomisk Union (EEU) mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan. Målet med EEU är att bilda en enhetlig ekonomisk frizon. De bestämda överenskommelserna behandlar tullar, fri rörelse av varor och tjänster samt regleringar av import. Sedan det ursprungliga avtalet 2014 har även Armenien och Kirgizistan godkänts som medlemsländer i unionen. Det här innebär att enorma områden rika på mänsklig arbetskraft och naturresurser som råolja, naturgas och kol integrerarnas i unionen. Initiativet utmanar därmed också EU:s, USA:s och övriga västvärldens imperialistiska intressen i dessa regioner. Samtidigt vore det naivt att blunda för det faktum att Moskvas drivande roll i unionen hänger samman med samma lands imperialistiska ambitioner. För att se närmare på vad detta kan få för konsekvenser vänder vi oss till det femte kriteriet som Lenin identifierar.

 

Stormakternas uppdelning av världen
När så de internationella monopolen sluter sig samman finns en ständigt pågående jakt efter nya marknader att erövra. Monopolen måste växa och det gör de genom att lägga nya marknader under sig. Det leder oundvikligen till globala spänningar och i förlängningen till geopolitiska konflikter grundade på respektive imperialistmakts intressen. I februari 2013, med ett nästintill unisont västligt stöd, kuppas Ukrainas ryssvänlige president bort vilket effektivt röjde landets närmande till den ryska unionen ur vägen. Det här skadade givetvis ryska ekonomiska intressen samtidigt som Ukrainas närmande till EU och Nato var en vinst för västmakterna. Att ryska soldater senare stationeras på Krim måste också bli föremål för en nykter analys; självklart är Rysslands ageranden på halvön inte enbart framdrivna av god vilja. På samma vis som EU och Nato har även Ryssland geopolitiska intressen i Ukraina. Det bör dock stå klart att ett Nato-anslutet Ukraina skulle utgöra ett direkt hot mot Ryssland vilket också förklarar agerandet på Krim. Trots att USA och väst är den mer aggressiva parten ser vi här exempel på hur imperialistiska intressen krockar och leder till intensiva spänningar.

 

Slutsats

Som vi har sett uppfyller Ryssland i varierad grad Lenins fem kriterier för ett imperialistiskt land. Ryssland är alltså ett kapitalistiskt land som, i likhet med andra imperialistmakter, bygger sin politik på ekonomiska intressen och strävan efter att utöka sina marknader. Samtidigt utgör Ryssland en motvikt mot västlig imperialism manifesterad framförallt i form av USA och Nato, något som kan få betydelsefulla konsekvenser. Under första världskriget kunde kommunister utnyttja imperialistmakternas konfliktyta till att ena folket och resa sig mot det profitjagande system som legat till grund för kriget, om så kommer ske även denna gång återstår att se. Vad som dock står klart är att vi som kommunister är och förblir anti-imperialister som måste göra konkreta analyser av konkreta förhållanden. På så vis kan vi dra korrekta slutsatser utan att riskera att helhjärtat och felaktigt stödja en imperialistmakt till förmån för en annan.

Print Friendly, PDF & Email

Lämna en kommentar

Next ArticleDu kommer!