Svensk arbetarlitteratur: Mig äger ingen

Lindeborg

Åsa Linderborg: socialisten som sålde ut
Recension av biografin ”Mig äger ingen” 

”År 2007 sålde Åsa Linderborg en pappa och köpte en karriär, hon exploaterade arbetarklassen för att själv komma in i värmen”.

Låt oss starta med en allmän fråga: Hur bör vi ställa oss till kulturelitens försök att beskriva arbetarklassens situation? 

Svaret på detta måste vara: ”det beror på”. Vi identifierar två kategorier av arbetarförfattare. En första kategori kallar vi ”de progressiva”; de har antingen själva tidigare tillhört arbetarklassen eller har konsekvent ställt sig på arbetarklassens sida. De beskriver arbetarklassen realistiskt men också på ett varmt och framåtblickande sätt, om än med viss distans beroende på sitt eget förhållande till arbetet. De riktar sina verk tillbaks till arbetarklassen och försöker spegla och förtydliga orättvisorna i klassamhället, ibland lyckas de och ibland misslyckas de men gör det alltid med goda intentioner.

Den andra kategorin kallar vi ”exploatörer av arbetarklassen”. Även här finns representanter av olika bakgrunder men det är inte tidigare klasstillhörighet som är definierande för kategorin utan två andra aspekter. Den ena är att målgruppen som de riktar sig till inte är arbetarklassen och det andra är att syftet med skildringar av arbetarklassen är att bygga sina egna identiteter i karriärssyfte.

Åsa Linderborg tillhör tyvärr, som vi ska se, den senare kategorin. ”Mig äger ingen”, som publicerades 2007, var Åsa Linderborg stora genombrott. Det gedigna arbetet med att kartlägga den svenska socialdemokratins historieskrivning några år tidigare, hade förvisso redan satt Linderborg på kartan och det skadade såklart inte att ha en mamma som satt i riksdagen. Det var dock något som saknades för att Linderborg på allvar skulle kunna ta klivet in i finrummet.

”Mig äger ingen” har beskrivits som en vacker kärleksförklaring till Linderborgs alkoholiserade pappa. Det är också kring pappan och metallverken i Västerås som berättelsen kretsar, men historien handlar egentligen inte om honom eller om arbetarklassen; huvudpersonen är i själva verket Åsa Linderborg själv. Det är en mycket noggrant hopsnickrad bild som Linderborg målar upp av sig själv, den bild som gav henne fribiljett till kulturelitens salonger. ”Mig äger ingen” berättar mellan raderna om ”duktiga Åsa”, ett epitet som Linderborg låter sina släktingar ge henne i boken, en tjej ståendes med ena foten fastgjuten i gedigen arbetarklassbakgrund och den andra i en ”multikultifamilj” av framgångsrika kulturpersonligheter och politiska aktivister som gömmer judar från nazisterna och är allmänt belevade. Berättelsen förmedlar på ett utstuderat sätt en känsla av att det är synd om Åsa som växte upp på godis och läsk och fick sova på solkiga madrasser utan lakan. Tänk att Åsa Linderborg kunde vara så stark och kunde bli så framgångsrik med en sådan uppväxt!

Problemet med den bilden är att den är fejkad och att källan till den springer från kraftiga överdrifter som Linderborg diktar ihop med sin vassa litterära penna. Fadern må ha varit försupen och förfallen men Åsa Linderborgs relation till honom och bottenskiktet av arbetarklassen var den mellan en turist och ett koloniserat land. För Linderborg var en turist hos sin pappa; med ett landstingsråd och senare riksdagsledamot som mamma, med outsinlig källa till trygghet, både ekonomiskt och socialt, kan charterresorna till hennes pappa och proletariatets misär betraktas som studiebesök. Med jämna mellanrum, när hon själv kände för det, kunde hon alltid återvända till medelklasslivet som hon kände sig hemma i.

Det är en smutsig bild av pappa Anderson och arbetarklassen som Linderborg målar upp, även om hon försöker dölja det i tjocka lager av kärleksförklaringar till sin far. Det är spyor i handfat, undangömda porrtidningar och nakna lemmar som hänger och dinglar under bakfyllorna. Inget utelämnas, inte ens pappans innersta tankar och känslor som Linderborg tar sig friheten att sätta ord på och tolka. Av någon konstig anledning tolkas faderns beteende genomgående på ett sådant sätt att pappan ytterligare utmålas som en förfallen stackare och idiot. Så beskrivs pappans största dröm i livet vara att få beröm från överheten för sin fina handstil, det är inget som pappan själv påstått utan något som passar in i Linderborgs idé om sin pappas mindervärdeskomplex. Han var, enligt Linderborg, en ensam själ med dålig smak för inredning och enfaldigt naiv när han placerade en blomma i badrummet för att få tag på fruntimmer som han kunde ha sex med. Givetvis var pappan och hans släkt också inskränkta och outtalade rasister. Allt kontrasteras genomgående mot Linderborgs mammas medelklassfamilj. Där var kvinnorna starka, medan arbetarkvinnorna på pappans sida var svaga och kunde inte föra sin talan. Mammans familj var politiskt och kulturellt medveten medan pappans familj nog egentligen inte var socialister eftersom de var korkade och obildade.

Den första delen av boken ägnas alltså åt att måla upp bilden av den stackars duktiga Åsa och den otillräckliga fadern. I den andra delen bearbetar Linderborg sitt dåliga samvete över att ha övergivit fadern, något som hon också kan göra utan att framstå som självisk på grund av skildringarna av misär som hon berättar om i första delen. Linderborg berättar hur hon i vuxen ålder var så givmild att hon stuckit åt sin pappa ett par hundringar från sin feta lön då och då, samtidigt som pappans framtänder föll ut då han inte hade råd med tandläkarbesök. Hon berättar hur hon köpte en bostad i Uppsala för miljoner samtidigt som hennes pappa levde med vräkningshot och utmätningar från kronofogden. Hon bytte även efternamn från metallarbetarsläktens Anderson till politikerfamiljens Linderborg och försöker få det till att faderns släkt var konstig när de inte tillät henne skriva ”här vilar en riktig lirare” på sin pappas grav.

2007 sålde Åsa Linderborg sin pappa för karriären genom ”Mig äger ingen”.
2008 sålde Åsa Linderborg sina politiska ideal för 800 000:- om året och en tjänst som kulturchef på Aftonbladet.
”Duktiga Åsa” har sedan dess jobbat åt en av de rikaste monopolkapitalistfamiljerna i Sverige – Schibsted och erbjudit sina tjänster som demokratiskt alibi för storfinansens tidning. En exploatör av arbetarklassen, som använt sin hopsnickrade snyfthistoria om arbetarklassbakgrund för att göra karriär och skapa sig en förmögenhet.

Att Linderborg är en otroligt vass skribent och kompetent författare uppväger inte hennes fortsatta exploatering av arbetarklassen. Åsa Linderborg, tillsammans med andra moderna ”arbetarförfattare” som Susanna Alakoski, Kristian Lundberg och Eija Hetekivi Olsson skriver biografier om starka individer som gör klassresor. Ett tecken i tiden på det sönderslagna kollektiva medvetandet till förmån för individualism och självhävdelse.

/SKP Uppsalas fortbildning, grupp 3

Print Friendly, PDF & Email

Lämna en kommentar

1 kommentar

  1. Jan Jönsson

    Mycket bra beskrivning av Åsa Lindeborg, hon har inte ens förmågan att inse sina brister, eller vet att be om ursäkt för sitt stöd till Zyrisa hon är en genuin sosse-byråkrat utan den moraliska heder som präglar arbetarklassen

Next ArticleHelgens låt