Därför blev jag kommunist (del2)

Drfr blev jag kommunist

Det är svårt att peka ut en enskild händelse som fick mig att bli kommunist, då det egentligen är allt man upplevt fram tills idag som först övertygat mig, och sedan stärkt min övertygelse. Under min uppväxt, i en av Uppsalas förorter, stötte man hela tiden på den svenska kapitalismens baksida: hög arbetslöshet, utstötta människor, nedgångna hus och nedgången skola. För många leder en sån situation till småkriminalitet och problem, medan några få kommer vidare i livet. Själv tippade jag aldrig över, ett faktum jag i hög utsträckning tackar mina föräldrar för, som båda var aktiva kommunister och som gav mig en uppfostran och uppväxt som många andra saknar. Trots att jag var ute på kvällarna och gjorde både det ena och det andra, fanns alltid en annan sida som jag varje kväll återvände till: den reflekterande, kritiska och rakryggade sidan, som såg orättvisorna och skiten, men som samtidigt såg lösningen.

Att sitta på staketet, att både tänka politiskt och att vara en liten de av livet i förorten tror jag gav mig insikter som jag annars inte skulle fått. Jag kunde koppla ihop misären med kapitalismen, och förstå att det inte är en slump att människorna i förorten hade det som de hade det. När det sedan blev upplopp, var det enkelt att relatera till ungdomarna som försökte driva ut polisen ur förorten. Även jag hade blivit upptryckt mot en vägg och visiterad, eller känt polisens ögon på mig när de sakta gled förbi med tonade rutor i området. Jag har och har haft vänner som blivit förnedrade och misshandlade av polisen och fått sina hem genomsökta av godtyckliga anledningar. Trots att jag är svensk har jag fått se och uppleva detta på nära håll. Många gånger tänker jag också att jag har haft tur, att jag lika gärna kunde åkt fast någon gång, och att jag då skulle vara inne i spiral som jag tappat kontrollen över. Nu blev det dock inte så, och jag tog mig igenom gymnasiet, till universitetet. Mycket tack vare mina föräldrar, som gav mig förmågan att tänka kritiskt och klart under min uppväxt, som gav mig förmågan att se bortom de enkla förklaringarna och lösningarna, och koncentrera mig på roten till problemet. Susanna Alakoski beskrev det rätt träffande i sin bok Svinalängorna, när hon skrev att det fanns budskap i hennes mammas torra händer.

Även för mig fanns det budskap i mina föräldrar, speciellt i mamma som fick det att gå runt fastän det egentligen inte skulle ha gått runt. Det fanns budskap i vår gamla, trasiga bil som gick sönder hela tiden, vilket i längden gjorde det dyrare än en ny bil, som vi dock aldrig hade råd med. Det fanns budskap i skolan, som var nedgången och smutsig (när jag några år senare kom tillbaka för att vikariera där, hade fortfarande inget renoverats). I förorten fanns det budskap överallt, även i de ungdomar som kastar sten och tänder eld på bilar.

När jag kom till universitetet upptäckte jag en annan sak. Här saknades det budskap. Det fanns inga budskap i den skyddade miljö som universitetet utgjorde. Jag gick på mina föreläsningar och på seminarierna, skrev mina uppsatser och gjorde mina tentor, men inget av det jag lärde mig, lärde mig lika mycket som min uppväxt. Inget av det jag lärde mig gick egentligen att applicera på verkligheten. På universitetet rör man sig i en bubbla, full av fina teorier och kunskap (som inte i sig är dåligt), men i en stad som Uppsala är man avskärmad från resten av staden. Man bor i studentområden, pluggar på dagarna och på kvällarna festar man på nation, där bara studenterna får komma in. Jag insåg att man måste vara försiktig och inte köpa allt med hull och hår, man måste också behålla kontakten med verkligheten.

Mina försök att hålla kontakt med verkligheten, utan att dränkas av diverse teorier som utarbetats i isolering på universitetet resulterade i att jag på allvar började sätta mig in i marxismen. Läsa de gamla klassikerna och se hur de går att applicera även idag. Då såg jag att det inte bara var jag som gjorde det, utan människor över hela världen gör samma sak, och de agerar även på teorierna, de omsätter dem i handling. Miljoner kommunister över hela världen kämpar för en annan värld, en bättre värld, för socialismen. Förståelsen för detta fick mig slutligen att inse att det inte finns något alternativ till att inte vara aktiv. Detta är grunden till att jag valde att organisera mig i Sveriges Kommunistiska Parti (SKP).

Jag är fortfarande lika glad och stolt över mitt beslut som när jag tog det. Mitt medlemskap i SKP har gett mig tillfälle att utveckla min förståelse för världen och för människorna i den, och jag har fått se att det stämmer, såsom de italienska partisanerna en gång sjöng: de enda som står rakryggade och inte böjer sig är kommunisterna!

Print Friendly, PDF & Email

Lämna en kommentar

Next ArticleHelgens låt