Helgens låt

Helgens låt: Harry Brandelius – Nidälven

Oskar Hoddø arbetade som rörmokare i Trondheim när Norge invaderades av Tyskland 1940. Snart engagerade han sig i den norska motståndsrörelsen. Där var han aktiv tills dess att han angavs av en informatör och avrättades av nazisterna. Under sin tid i motståndsrörelsen komponerade Oskar sången Nidälven. Den kom att bli känd över hela världen och är en hyllning till Hoddøs hemtrakt, och framförallt älven som rinner genom staden. Den blev ett uttryck för det norska folkets kamp för sitt land och för sitt hem, och är idag inofficiell stadssång för Trondheim. Den har därefter tolkats flera gånger, både på norska och på svenska.

De svenska monopolkapitalisterna i Baltikum

patchwork_flag_of_baltic_countries-svg

 

Svenska intressen i Baltikum

När det gäller de svenska intressena i Baltikum har de flesta hört talas om Swedbanks äventyr där, något som slutligen ledde till att de svenska skattebetalarnas pengar användes för att rädda banken undan konkurs. Detta är ett kapitel för sig och därför inget vi ska gå in på nu, utan nu vill vi bara ge en bild av situationen idag. Har Swedbank lärt sig av sina misstag och dragit öronen åt sig? Finns det andra banker som även de dreglar över den baltiska lånemarknaden? Är det bara banker som har intressen på andra sidan Östersjön?

Som vi i tidigare analyser påpekat(se Sverige och imperialismen på SKPs hemsida) , har de svenska monopolkapitalisterna fått tämligen fritt spelrum i Baltikum. I uppdelningen av Östeuropa, som påbörjades efter kontrarevolutionen 1989 har tyskarna tagit mest. De lade beslag på folkets samlade tillgångar i DDR och lade snabbt under sig produktionen i stora delar av Östeuropa (det mest extrema exemplet finns i Slovakien, vars export till 33% kontrolleras av Volkswagen). Även andra länders kapitalister har fått sin del av kakan. De österrikiska bankerna Erste Bank och Raifeissen Bank har lagt under sig bankmarknaderna i de länder som tidigare tillhörde Österrike-Ungern. Även italienska UniCredit, franska Societe Generale och belgiska KBC Bank har kapat åt sig sina beskärda delar av den östeuropeiska finansmarknaden. Om detta kan den intresserade läsa om i den tidigare nämnda broschyren på SKPs hemsida. Baltikum har dock lämnats ifred. Det finns inga österrikiska, tyska eller franska banker där. Där finns så gott som uteslutande svenska banker. Mönstret går igen även sett till de svenska direktinvesteringarna i Baltikum – de dominerar. I uppdelningen av Östeuropa tillföll alltså Baltikum Sverige.

Artikelns syfte är alltså att ge en överblick över de svenska intressena i Baltikum. Det är en ytlig genomgång, som inte erbjuder någon djuplodande analys. För detta krävs en alltför omfattande arbetsinsats. Istället vill vi visa att den svenska imperialismen lever och frodas. De svenska monopolkapitalisterna har, trots bank- och finanskriser, lagt under sig tre av de länder som bildades efter kontrarevolutionen i Sovjetunionen 1991.

Svenska intressen i Estland

Enligt den svenska ambassaden i Tallin, så finns det ”drygt 1.700 företag med svenska ägarintressen” i Estland och samtidigt konstateras att ”Sverige är största utländska direktinvesterare” med mer än fyra miljarder euro investerade i landet.[1] Sammanlagt utgör de svenska direktinvesteringarna runt 27% av de totala utländska investeringarna i landet.

De dominerande svenska företagen i Estland är Swedbank och Wallenberg-ägda SEB. Tillsammans kontrollerar dessa två företag 63% av bankmarknaden i Estland. Nordea, som numera är Finlandsägt, kontrollerar 14% av marknaden och Danske Bank kontrollerar 10%. Det innebär att skandinaviska banker kontrollerar sammanlagt 87% av bankmarknaden.[2] De inhemska bankerna kontrollerar inte mer än några procent av marknaden. Det är alltså tydligt att finanskrisen 2008 inte förändrade situationen nämnvärt, i alla fall inte vad gäller ägarstrukturen. Hur ser det då ut i andra branscher?

Den kanske största svenska investeringen i Estland, utöver bankerna, står nog Ericsson för. Omsättningen för företaget var 2013 långt över en miljard euro och är således det största företaget i Estland, sett till omsättning.[3] Ericsson kontrollerar ensamt uppemot 11% av Estlands totala export, vilket gör esterna tämligen beroende av Ericsson.[4] Näst på tur har vi TeliaSonera, som äger den dominerande estniska teleoperatören Telia Eesti. Omsättningen låg 2013 på mer än 300 miljoner euro. I utsugningen av Baltikum står alltså inte den svenska staten lottlös, eftersom man äger runt 37% av aktierna i TeliaSonera.

Ytterligare stora svenska företag som återfinns i Estland är Stora Enso och ABB, båda kontrollerade av Wallenberg. Stora Enso har de senaste åren lagt ner sågverk, eftersom trävaruimporten från Ryssland avtagit. ABB, å andra sidan, har investerat kraftigt i solenergiproduktion i Estland, och planerar nu att fördubbla sin produktionskapacitet. Även ICA (som kontrolleras av Lundberg-sfären) har stora investeringar i Estland. Genom Rimi Baltic kontrollerar man runt 17% av dagligvaruhandeln i landet.[5]

Det finns alltså stora svenska intressen i Estland. En stor anledning till detta, i varje fall när det gäller ABBs och Ericssons investeringar i Estland, är det faktum att minimilönen per månad inte ens ligger på 500 euro. Genomsnitttslönen i Estland ligger på runt 1100 euro, vilket innebär att man, om inte annat, kan tjäna in pengar på att helt enkelt betala ut lägre löner.

Svenska intressen i Lettland

Den lettiska marknaden är något mindre dominerad av svenska kapitalister än den estniska, men svenskarnas övervikt är ändå tydlig. Av de utländska direktinvesteringarna år 2015 står svenska företag för uppemot 19%. Detta kan jämföras med tyska företags investeringar, som stannat på runt 5%.[6] Något mer än en fjärdedel av investeringarna hamnar sedan i finanssektorn, som i Lettland är något mindre kontrollerad av svenska banker än den estniska, men fortfarande dominerar svenska banker med uppemot 53% av marknadsandelarna.[7] Sammantaget kontrolleras dock inte ens 15% av den lettiska bankmarknaden av lettiska banker. Störst av de svenska bankerna är återigen Swedbank, som kontinuerligt ökar sin marknadsandel vad gäller utlåning, insättning och bolån. Man kontrollerar även över 40% av alla lettiska kreditkort.[8]

Jämfört med Estland är antalet svenska företag som är aktiva i landet mindre. Endast omkring 400 företag är verksamma i landet. Av dessa är ICA, Tele2, Telia Sonera och H&M framstående. I telekommunikationsbranschen är de svenska intressena totalt dominerande. Tele2 har enligt dem själva en marknadsandel på 32%.[9] Näst största företaget i telekommunikationsbranschen är LMT, Latvijas Mobilais Telefons. Detta företag, som till synes är ett lettiskt företag, kontrollerar runt 30% av marknaden. Tittar man närmare ser dock ägarbilden väldigt svensk ut. 24,5% av företaget ägs av Telia Sonera och ytterligare 24,5% av företaget ägs av Sonera Holdings. 49% av företaget kontrolleras alltså direkt av Telia Sonera. Tredje största ägare är Lattelecom, som äger 23% av LMT. Lattelecom ägs i sin tur till 51% av den lettiska staten och till 49% av Telia Sonera. Det vore alltså inte alltför långsökt att säga att mer än 60% av den lettiska telekommunikationsmarknaden kontrolleras av två svenska företag, ett statligt (Telia Sonera) och ett från Stenbeck-sfären (Tele2).

Även ICA-gruppen har betydande intressen i Lettland. Uppemot 30% av de lettiska marknadsandelarna tillfaller Rimi Baltic.[10] Detta innebär att ICA håvar in ungefär 750 miljoner kronor enbart från Lettland varje år. ICAs största konkurrenter i landet är den litauiska kedjan Maxima, som enligt Wikipedia kontrollerar 70% av marknaden. Det bör man nog ta med en nypa salt, men att de dominerar råder det ingen större tvekan om. Hur det än ligger till med den saken dominerar det utländska ägandet även på den lettiska livsmedelsmarknaden.

Svenska intressen i Litauen

Sist ut av de baltiska länderna är Litauen. Precis som i Lettland står svenska kapitalister för nästan exakt 19% av de utländska direktinvesteringarna i landet.[11] På fem år har de svenska kapitalisterna ökat sin andel med runt 5%. 2011 var de svenska andelarna av direktinvesteringarna runt 14%.[12] Svenska kapitalister stärker alltså sitt grepp om den litauiska ekonomin. Till skillnad från Lettland går dock investeringarna i mycket högre utsträckning till manufaktur istället för finans. Runt 31% av de utländska investeringarna går dit, medan endast 12% går till finanssektorn. Bidragande till detta torde vara de två ekonomiska frizonerna som finns i landet, i Klaipeda och Kaunas. Några av de svenska företag som finns representerade i landet är Tele2, Telia Sonera, ABB, IKEA och självklart också Swedbank och SEB.

De två förstnämnda företagen, Tele2 och Telia Sonera kontrollerar tillsammans runt 70% av den litauiska telekommunikationsmarknaden. Tele2s marknadsandel ligger på 40% och Telia Sonera, genom sitt dotterbolag Omnitel runt 30%.[13] Stenbäck-sfären är alltså återigen störst på marknaden, tätt följd av den svenska staten. Även ABB har tjänat stora pengar i Litauen, senast för något år sedan då de byggde den så kallade Nordbalt-kabeln, som kopplade ihop de svenska och litauiska kraftnäten. Litauen är även av särskild vikt för IKEA, som har stora underleverantörer i landet. Trots sin storlek är landet den fjärde största leverantören av möbler till IKEA, vilket innebär att fler av IKEAs möbler produceras i Litauen än i Sverige.[14]

Vad gäller bankmarknaden dominerar återigen två svenska banker: SEB och Swedbank. Dessa har en marknadsandel på 29.3% respektive 28.4%, vilket innebär att den litauiska bankmarknaden till 59.7% kontrolleras av  svenska banker.[15] Lägg därtill den norska banken DNB, med en marknadsadel på 16.7%, så har vi en bankmarknad som till mer än 75% kontrolleras av skandiviska banker. Den störtas litauiska banken, Siauliu Bankas, kontrollerar runt 7% av bankmarknaden.

I Litauen måste dock ICA finna sig i att ha blivit utmanövrerade av litauiska kapitalister. Den litauiska livsmedelskedjan Maxima, som vi sett även finns i Lettland, har en marknadsandel på över 50%.[16] ICA-ägda Rimi får här nöja sig med en marknadsandel på runt 9%.[17] Sedan sommaren 2016 har dock Lidl börjat etablera sig på den litauiska livsmedelsmarknaden, vilket säkerligen kommer få framtida konsekvenser.

Sammanfattning och slutsatser

Det här är som sagt bara en översiktlig bild och djupare analyser går säkerligen att göra. Den bild som dock framkommer är att de svenska monopolkapitalisterna har stora intressen i de baltiska länderna. Det är också tydligt att det i Baltikum i princip saknas konkurrenter till de svenska monopolkapitalisterna. De tyska bankerna och industrierna lyser med sin frånvaro. Detta gör att vi kan bekräfta påståendet som vi gjorde i inledningen: de svenska monopolkapitalisterna har fått tämligen fritt spelrum i Baltikum och i uppdelningen av marknaderna mellan imperialisterna, har även de svenska imperialisterna fått sin del av kakan. Ett kanske överflödigt exempel i sammanhanget är att alla tre länders börser ägs av Nasdaq OMX, vari Wallenberg, genom Investor, äger runt 11%.

Dessa fakta säger även en del om de baltiska ländernas nationella självbestämmande. Istället för att själva kunna kontrollera sin politik är man istället beroende av framför allt svenska monopolkapitalister. Vad gäller finanspolitiken torde SEB och Swedbank ha en hel del att säga till om. Man är i Baltikum även beroende av att den svenska ekonomin håller, och man är därför orolig för den svenska bostads- och finansmarknaden. Kraschar den svenska finansmarknaden, drar den även med sig de baltiska länderna i fallet, eftersom de är helt utlämnade åt de svenska bankerna. Detta bidrar till en politisk likriktning i Baltikum, där politiken ordnas efter svenska och europeiska intressen, och de baltiska ländernas utrikespolitik blir väldigt följsam.

Sverige är ett litet men hungrigt imperialistiskt land och för kommunisterna gäller att bekämpa imperialismen där den finns. Vi återupprepar därför vad den tyska kommunistledaren Ernst Thälmann en gång sa: fienden finns i det egna landet! För svenska kommunister gäller det naturligtvis att bekämpa den amerikanska, tyska och ryska imperialismen, men vi får i sammanhanget inte glömma bort den inhemska, svenska imperialismen. De svenska kommunisterna kämpar för arbetarnas frigörelse och kampen är på detta sätt internationell. Till sitt innehåll är den däremot nationellt begränsad; de svenska arbetarnas och kommunisternas kamp riktar sig mot de svenska monopolkapitalisterna och de åtta partierna som i parlamentet representerar deras intressen. Den nationella kampen mot den svenska imperialismen är en förutsättning för den internationella kampen för socialismen. Som kubanerna med all önskvärd tydlighet visat är deras nationella oberoende grunden för den enorma internationella solidaritet de kunnat visa för världens förtryckta folk. Vi kämpar därför för Sveriges nationella oberoende och befrielse; en nation och ett folk som förtrycker andra kan aldrig vara fritt!

[1] http://www.swedenabroad.com/sv-SE/Ambassader/Tallinn/Landfakta/Om-Estland/Ekonomi-naringsliv-handel-och-investeringar/

[2] http://www.pangaliit.ee/en/banking-information/market-shares-of-estonian-banks

[3] http://bnn-news.com/top-estonian-companies-turnover-listed-104916

[4] http://www.swedbank-research.com/english/estonian_economy/2014/mars/ee_newsletter_export.pdf

[5] http://www.icagruppen.se/en/investors/growth-factors/market-development-in-estonia-latvia-and-lithuania/

[6] http://www.liaa.gov.lv/en/invest-latvia/investor-business-guide/foreign-direct-investment

[7] https://www.oecd.org/finance/Latvia-financial-markets-2016.pdf

[8] https://www.swedbank.com/idc/groups/public/@i/@sbg/@gs/@ir/documents/financial/cid_1666945.pdf

[9] http://www.tele2.com/Documents/Investors/6.%20CMD20141212%20Baltics%20FINAL.pdf

[10] http://www.icagruppen.se/en/investors/growth-factors/market-development-in-estonia-latvia-and-lithuania/

[11] https://www.lb.lt/direct_investment_in_q1_2016

[12] http://balticexport.com/?article=arvalstu-investicijas-lietuva&lang=en

[13] http://www.tele2.com/Documents/Investors/6.%20CMD20141212%20Baltics%20FINAL.pdf

[14] http://www.baltic-course.com/eng/markets_and_companies/?doc=113739

[15] http://www.baltic-course.com/eng/finances/?doc=117858

[16]http://gain.fas.usda.gov/Recent%20GAIN%20Publications/Retail%20Report%20Lithuania_Warsaw_Lithuania_6-2-2016.pdf

[17] http://www.icagruppen.se/en/investors/growth-factors/market-development-in-estonia-latvia-and-lithuania/

Helgens låt

Die Pudhys – Nie wieder werde ich weine um dich

Världen är oftast mer komplicerad än den bild man får i media. Detta gäller i synnerhet Östtyskland, som man vanligen associerar med Stasi och övervakning. Faktum är dock att Östtyskland på sin tid var en av världens främsta industrinationer, och hade ett välstånd som på många sätt kunde mäta sig med västländerna. Även kulturellt kunde man mäta sig med västländerna, något som Die Pudhys visar. En klassisk rocklåt, som handlar om olycklig kärlek (vilken låt gör inte det?), skriven av ett östtyskt rockband, på tyska, som de 1982 spelar på Waldbühne i Västberlin. Det är ett spännande exempel på att världen inte är så svart och vit som borgarna försöker få den att verka; DDR var inte bara grått och hemskt, det fanns utrymme för skiftande kulturella uttrycksformer, till och med västerländsk rock!

Brexit

Storbritannien, Tyskland och EU

Många var det som firade det brittiska folkets nej till EU, trots att mångas bevekelsegrunder samtidigt var tveksamma. Hur det nu är med den saken, vore det missvisande att inte gå in på andra sidan av myntet. Britternas eventuella utträde ur EU är inte bara ett uttryck för folkets vilja, utan även ett uttryck för konkurrens mellan imperialister.

Genom EU har den tyska imperialismen lyckats växa till att bli en storspelare i sig. De franska och italienska kapitalisterna har underordnats den tyska. Dessa länder har fått ett litet spelrum (Frankrike har i princip kopplat Västafrika till sig, genom en fransk-kontrollerad valuta och en fransk-kontrollerad centralbank), men tillåts inte utmana den tyska överhögheten. Den enda egentliga utmanaren inom EU har varit Storbritannien, vars ekonomi är såpass stark att den i viss mån kunnat utmana de tyska imperialisterna. Genom EU har dock styrkeförhållandena cementerats till tyskarnas fördel.

De tyska direktinvesteringarna i Storbritannien uppgick 2014 till hela 121 miljarder euro. För dessa står bland annat BMW, som köpt upp både Rolls Royce och Mini Cooper (man köpte även upp Rover en snabbis, för att senare lämpa av det på den indiska Tata-koncernen). Övriga investerare är bland andra Siemens, Deutsche Bank, Lufthansa och andra tyska storföretag. Omvänt ser man att britterna ”bara” investerat 49 miljarder i Tyskland. Förhållandet ser likartat ut vad gäller ländernas export. Tyska företag exporterade 2015 varor för sammanlagt 89 mijarder euro till Storbritannien, medan brittiska företag landade på 38 miljarder. Det innebär ett handelsöverskott på 51 miljarder till tyskarnas favör. Detta har de EUs fria marknad och rörlighet att tacka för.

Mot denna bakgrund kan man förstå att den brittiska härskande klassen var splittrad i fråga om Storbritanniens utträde ur EU. Inom Tories uppstod snabbt grupperingar som var både för och emot Brexit. Även inom Labour och fackföreningsrörelsen uppstod liknande splittringar. Självfallet finns det stora intressen inom Storbritannien som vill begränsa tyskarnas dominans, medan andra tjänar på att vara med i EU (trots att den brittiska exporten i relation till tyskarnas är liten, är 38 miljarder euro i sig ingen liten summa).

Vad som nu kommer hända är svårt att säga, men det är tydligt att tyskarna har stärkt sitt grepp över unionen och i snabb takt nu börjar militarisera den (se artikeln Sommaren i Europa). Angela Merkel har de senaste månaderna aktivt besökt olika EU-länders regeringsföreträdare, samt kallat dem till ett toppmöte i Bratislava. Detta måste ses som ett led i konsolideringen av EU – man vill befästa de tyska imperialisternas makt över unionen. En annan fråga är den om Skottlands framtid inom Storbritannien, som förmodligen kommer att återaktualiseras – det finns mycket för tyskarna att vinna genom Skottlands utträde ur Storbritannien. Skottarna sitter på ett starkt bankväsende, en stark livsmedelsindustri och inte minst stora naturgas- och oljereserver. Samtidigt kan man räkna med att en viss del av den brittiska finansindustrin kan tänkas flytta till ett självständigt Skottland som är med i EU.

Sist, men inte minst, finns det naturligtvis stora konkurrensfördelar för enskilda monopolkapitalister. För de med stora investeringar i Storbritannien, såsom BMW, blir Brexit naturligtvis en förlust. En förlust för BMW innebär samtidigt en vinst för Volkswagen, som har riktat sina investeringar österut (man kontrollerar exempelvis 33% av Slovakiens totala exportindustri och man har stora produktionsanläggningar i bland annat Polen, Tjeckien och Ungern). Man måste komma ihåg att de tyska imperialisterna inte inom sig själv är eniga, lika lite som de brittiska är det.

Man måste hela tiden ställa sig den fråga som även Lenin ställde: vem tjänar? I det här fallet ställer vi oss frågan: vem tjänar på Brexit? Svaret är mångfacetterat och det är självfallet så att inte enbart den brittiska arbetarklassen tjänar på Brexit. Det finns stora brittiska intressen som även de tjänar på Brexit och även om Brexit i stort är ett nederlag för den tyska imperialismen så finns det ändå tyska monopolkapitalister som tjänar en del på det.

brexit-1477302_960_720

Fortbildning: kommunismen och nationen

Första temat för hösten i SKP Uppsalas fortbildning har genomförts under månaden som gått. I grupparbeten och under diskussionsträffar har vi fördjupat oss i frågor som nationens definition, arbetarklassens relation till nationen och huruvida det finns motsägelser mellan patriotism och internationalism.

De kommande veckorna kommer sammanfattningar att publiceras genom våra kanaler, håll till godo!

patria-o-muerte

Helgens låt

Fred Åkerström – Glimmande nymf

En av de främsta svenska vissångarna genom tiderna, Fred Åkerström, tolkar här den svenska vistraditionens grundare, Carl Michael Bellman. Åkerström var del i den rörelse som förde in vistraditionen i modern tid och bidrog på detta sätt till den svenska folkmusikens utveckling. Utöver vissångare var Åkerström även kommunist och deltog aktivt i Vietnam-rörelsen. Det här framträdandet, från 1976, då olika kommunistiska och socialistiska grupper och sångare återupplivat svensk folkmusik och gjort den politisk genom proggrörelsen, är svensk musikkultur när den är som bäst!

 

Varför du inte får betalt för ditt arbete utan för din arbetskraft

Inom marxismen är mervärde det värde som arbetare skapar men som trillar ner i kapitalistens ficka. Det kapitalistiska samhället vilar på denna mervärdesproduktion. Man kan fråga sig om det är rimligt att det överflöd och lyx som endast ett fåtal får ta del av ska grunda sig på folkmajoritetens slit. Från borgerligt håll är det inte ovanligt att man får höra att ”arbetarna får ju faktiskt betalt för sitt arbete”. Det är såklart fel, och nu ska vi slå fast att det är arbetskraften och inte arbetet man får betalt för.

Continue reading…