Nâzım Hikmet Ran

nazim_hikmet_cropped

Nâzım Hikmet Ran var en aktiv socialist och turkisk författare som levde under åren 1902-1963. Han föddes i Selânik, i Osmanska riket (nuvarande Thessaloniki i Grekland) och dog i Moskva, Sovjet (nuvarande Ryssland). Under sin levnadstid kämpade han för mänskliga rättigheter och socialism. Förutom att flytta till Moskva för att studera sociologi, sprida sitt socialistiska budskap genom starka, vackra och hoppfulla texter, engagerade han sig i den leninistiska revolutionen och fälldes i Turkiet för högförräderi samt politisk verksamhet. Hikmet sattes år 1937 i fängelse i den turkiska staden Bursa. Han släpptes fri år 1950 och flydde därefter till Sovjetunionen, där han bodde resten av sitt liv. Han förlorade sitt turkiska medborgarskap år 1958, men gjorde  många resor inom det dåvarande östblocket samt Kuba.  Han reste även till Frankrike, England och besökte dessutom Stockholm år 1958.


Många av Hikmets dikter skrevs under de tretton åren han satt i fångenskap, vilket tydligt speglar sig i hans dikter. Ständigt återkommande teman i hans dikter är instängdhet, fångenskap, frihet samt hopp.  Detta visas bland annat i följande rader ur Hikmets dikt Moskvasymfonin (1952): ”Vissa människor är fria men deras tankar instängda, andra människor bakom galler känner sig fria”. Hikmets författarskap präglas till stor del av hans politiska åsikter och engagemang, men också av humanistisk och sensuell kärlek.
Förutom att innehållet i Hikmets verk gick emot rådande principer i samhället bröt han dessutom mot de litterära konventionerna som då var rådande inom prosa. Trots att Hikmet behärskade den traditionella, rådande prosaskrivande i samhället utelämnade han de klassiska och komplicerade versmåtten och skrev friska, nyskapande fria verser, med inslag av en episk karaktär.
Personligen anser jag att Nâzım Hikmet Rans verk är helt fantastiska! När jag läser hans dikter fylls jag av en obeskrivlig känsla av hopp, mod och styrka. Hans texter förmedlar att oavsett om man fängslar en socialist rent fysiskt, kan man aldrig fängsla eller tygla dennes hopp, vilja och kamp om ett bättre samhälle. Nâzım Hikmets texter styrker mitt egna hopp, vilja och kamp om ett socialistiskt samhälle, och det är väl just det som är hela syftet med socialistisk poesi?

 

Här nedan presenteras några av mina favoritdikter av Nâzım Hikmet, som förmedlar det jag ovan ville försökte beskriva:

Dikt 1.
Livet är inte något skämt
du ska ta det på allvar,
som ekorren gör till exempel,
utan att vänta sig något utifrån eller från andra sidan.
Det enda du kan göra är att leva.

Livet är inte något skämt,
du ska ta det på allvar,
och så till den grad på allvar
att om du till exempel står med ryggen mot en mur
med bakbundna händer
eller i ett laboratorium i vit rock och starka glasögon
ska du kunna dö för att människor ska få leva,
människor vars ansikte du inte ens har sett,
och du ska dö i vetskapen om
att ingenting är vackrare, ingenting är sannare än livet

Du ska ta det på allvar
och så till den grad på allvar
att du till exempel vid sjuttio års ålder planterar olivträd
inte för att de ska finnas där för dina barn
utan därför att du inte tror på döden
hur mycket du än fruktar den
och därför att livet väger tyngre i vågskålen.

 

Dikt 2:

Det vackraste havet
har ännu inte korsats.
Det vackraste barnet
har ännu inte vuxit upp.
Våra vackraste dagar
har vi ännu inte sett.
Och de vackraste orden som jag ville säga
till dig har jag ännu inte sagt.

De har tagit oss till fånga,
de har låst in oss:
mig innanför murarna
dig utanför
Men det där är ingenting.
Det värsta är när människor
– medvetet eller inte –
bär fängelset inom sig ”
De flesta människor har tvingats göra det,
ärliga, arbetsamma, goda människor
som förtjänar att älskas lika mycket som jag älskar dig.

Här kan ni höra dikten mikroskosmos i musikalisk form:
Text: Nazim Hikmet
Musik: Thanos Mikroutsikos
Sång: Maria Dimitriadi

Mikroskosmos: På grekiska

Και να, τι θέλω τώρα να σας πω
Μες στις Ινδίες, μέσα στην πόλη της Καλκούτας,
φράξαν το δρόμο σ’ έναν άνθρωπο.
Αλυσοδέσαν έναν άνθρωπο `κει που εβάδιζε.
Να το λοιπόν γιατί δεν καταδέχουμαι
να υψώσω το κεφάλι στ’ αστροφώτιστα διαστήματα.
Θα πείτε, τ’ άστρα είναι μακριά
κι η γη μας τόση δα μικρή.

Ε, το λοιπόν, ό,τι και να είναι τ’ άστρα,
εγώ τη γλώσσα μου τους βγάζω
Για μένα, το λοιπόν, το πιο εκπληκτικό,
πιο επιβλητικό, πιο μυστηριακό και πιο μεγάλο,
είναι ένας άνθρωπος που τον μποδίζουν να βαδίζει,
είναι ένας άνθρωπος που τον αλυσοδένουνε.

Mikrokosmos översättning

Och ja, det vill jag nu säga er
I Indierna, inne i staden i Calcutta
Så spärrade dem vägen för en människa.
De fängslade en människa där han vandrade.
Det är just därför jag inte accepterar det.
Att höja huvudet mot stjärnupplysta
universum. Ni kommer att säga att
stjärnorna är långt borta och att vår ord är så här liten.

Och så är det. Att oavsett vad stjärnorna är,
så räcker jag ut tungan åt dem.
För mig är det mest fantastiska,
det mest storslagna, det mest mystiska
och det  allra största, en människa som de hindrar från att vandra
En människa som de fängslar.

Print Friendly, PDF & Email

Lämna en kommentar

Next ArticleHelgens låt