Mahmoud Darwish

Mahmoud Darwish

Nästan som en naturlag uppstår hos förtryckta folk en stark tradition av folklig kultur, karaktäriserad av motstånd mot ockupanten eller förtryckaren. Motståndskulturen utvecklas, frodas och förankras sedan hos folken och sätter ord på de känslor, upplevelser och erfarenheter som finns hos folket; den blir en samlande kraft som inspirerar och manar folken framåt. I varje motståndskultur utkristalliseras även ett fåtal ledande aktörer, som höjs upp till nationella företrädare.

I den nationella motståndskulturen intar poesin ofta en framträdande roll. Poeterna kommer runt censur och andra svårigheter genom att använda sig av metaforer, allegorier och andra litterära knep. De utvecklar ett språk som samtidigt är vackert, kraftfullt och inspirerande. Allt som oftast är dessa poeter även kommunister. De står alltid främst i ledet och lyckas som inga andra sätta ord på folkens lidanden. Chile har sin Pablo Neruda, Turkiet sin Nazim Hikmet, Tyskland sin Bertolt Brecht och Palestina sin Mahmoud Darwish.

Darwish, som föddes i norra Palestina, tvingades efter några års levnad fly till Libanon, när hans by förstördes i 1948 års krig. Efter några år återkom de dock till det som nu var Israel och Darwish flyttade slutligen till kuststaden Haifa. Där började han publicera sina dikter i det israeliska kommunistpartiets litterära tidskrift. Senare blev han även tidskriftens redaktör. På 70-talet flyttade han till Moskva för att studera och därefter hamnade han i både Egypten och Libanon – han var nämligen förbjuden att återvända till Israel på grund av sin roll i kampen mot den israeliska ockupationen av landet. Först 1995 satte han åter sin fot i landet, då han tilläts delta vid begravningen av en vän. Darwish avled 2008 i Houston efter hjärtproblem. Förutom ett medlemskap i det israeliska kommunistpartiet var han även framstående medlem i PLO, Palestinska Befrielseorganisationen.

Dikterna som Darwish författat kretsar ofta kring hans relation till sitt hemland, till sin jord och till sin historia. Alltid överskuggande är den israeliska ockupationen av Palestina. Den tvingade honom och tusentals andra palestininer från sina hem och ryckte upp deras tillvaro med rötterna. Den slog in kilar mellan människor och har ärrat generationer av palestinier. Dikten Rita och geväret visar detta på ett väldigt tydligt sätt:

Mellan Rita och mina ögon finns ett Gevär
Och de som känner Rita
förutsätter och ber
Till en gud i hennes ögon av bärnsten
Och jag kysste Rita när hon var liten
Och jag minns hur hon tydde sig till mig
och täckte min underarm med de vackraste flätorna
Och jag minns Rita precis som
En fågel minns sin (drickande) bäck

Den allra första raden i Rita och geväret sätter en väldigt kraftfull ram för resten av dikten. Den finns hela tiden där, som ett oöverkomligt hinder för kärleken berättaren känner för Rita. Geväret symboliserar den israeliska ockupationen; det är den bittra verkligheten som hindrar den mest naturliga mänskliga känslan: kärleken. Minnet av Rita ger oss en inblick i den nostalgiska kärlek som berättaren känner och när den kontrasteras mot Geväret, är det uppenbart vad den israeliska ockupationen gör med det palestinska folket. Det berövar dem möjligheten att känna kärlek och att bilda relationer till andra människor. Det berövar dem möjligheten att bibehålla och utveckla sina rötter. Den kärlek som kan kännas kringskärs hela tiden av ockupationen och det blir tydligt att det enda som finns kvar för Darwish är hans minnen. Dikten har tonsatts av Marcel Khalife och finns att lyssna på här: https://www.youtube.com/watch?v=g6LBrk4Lkxc

En mer uttalat politisk dikt finner vi i dikten Identitetskort, som fick ett enormt genomslag efter att Darwish läst den högt den 1 maj 1965. I dikten placerar sig Darwish i den palestinska jorden, där han, hans förfäder och hans folk bott och levat under hundratals år. Dikten är trotsig och erbjuder motstånd mot den israeliska politiken och synen på palestinierna. Den är stolt och vägrar underkasta sig den israeliska ockupationen. Diktens andra vers lyder som följer:

Anteckna!
Jag är en arab
Anställd med mina kamrater i ett dagsbrott
Jag har åtta barn
Jag skaffar dem bröd
Kläder och böcker
från stenarna…
Jag bönar inte om välgörenhet vid din dörr
Ej heller förminskar jag mig själv vid din kammares tröskel
Blir du arg nu?

Versen ger uttryck åt en stolthet; berättaren är inte beroende av ockupanten, utan skaffar sig själv det han behöver, genom sitt arbete. Att tigga eller att bönfalla sin herre om några smulor är otänkbart och genom att provocerande fråga israelen om han blir arg för palestinierns självständighet ställer han situationen på sin spets: vem kan väl bli arg över en annan människas självständighet och stolthet? Berättaren är även väl förankrad i sin omgivning – hans livsuppehålle vinner han från jorden själv, från det som funnits där i årtusenden: stenarna. Ett utdrag ur nästa vers visar upp samma trotsighet och samma rotfasthet:

Mina rötter
Befästes innan tidens födelse
Och före erornas öppnande
Före tallarna, och olivträden
Och före gräset grodde
Min far.. härstammar från plogens familj
Inte från en priviligerad klass
Och min farfar.. var en bonde
Varken välgödd, eller välfödd!
Lär mig solens stolthet
Före det att han lär mig läsa

Berättarens rötter finns i landet, som han och hans förfäder under århundraden brukat. Landet har gett dem det de behöver för att överleva och det har låtit dem gräva ner sina rötter djupt. Darwish visar även tydligt var hans sympatier ligger: inte bara hos det palestinska folket, utan hos de fattigaste, de som alltid skapat det viktigaste: maten och födan.

Darwish har satt ord på de orättvisor som det palestinska folket dagligen upplever, och han har med all önskvärd tydlighet gjort sig till en av dem; han har gett det palestinska folket, och även andra förtryckta folk, något att känna igen sig i och därigenom har han även gett dem en stolthet och en motståndskraft. Det är ett kraftfullt bidrag till kampen mot ockupationen, mot orättvisor och för en bättre värld!

Print Friendly

Lämna en kommentar

Next ArticleHelgens låt