kommunisters villkorslösa kamp mot nazismen

Om de tyska kommunisternas kamp mot nazismen

I kampen mot nazismen har kommunisterna alltid stått i det första ledet. Den absolut största uppoffringen under andra världskriget stod Sovjetunionen för, med flera miljoner döda. Kommunisternas uppoffringar började dock långt innan själva kriget bröt ut. I Tyskland stod kommunisterna för det tidigaste och det mest militanta motståndet mot nazisterna. Vi vill med den här texten visa att det inte bara var den liberala Sophie Scholl som gjorde motstånd mot Hitler, utan det handlar om män och kvinnor som offrade både liv och lem för att bekämpa nazismen; det handlar om människor med en så enorm karaktär och ett sådant enormt mod att det är svårt att förstå. Det handlar helt enkelt om kommunister.
Nazisternas maktövertagande

De tyska nazisterna kom till makten för att skydda de tyska monopolkapitalisterna. Så gott som alla stora tyska företag drog nytta av nazisternas politik och var inte sena med att profitera på den slavarbetskraft som de tyska koncentrationslägren erbjöd. Sammanlagt fanns det över 13 miljoner slavarbetare i nazisternas Tyskland. Mot detta utgjorde kommunisterna det enda hotet och eftersom kommunisterna växte sig starkare och starkare under 20-talet och början på 30-talet växte behovet för kapitalisterna att skaffa fram något som kunde göra upp med kommunisterna. Det skedde slutgiltigt i januari 1933 när nazisterna kom till makten.

Det första man gjorde var att arrestera tiotusentals medlemmar i Tysklands Kommunistiska Parti (KPD). Efter tortyr satte man dessa i koncentrationsläger eller fängelse. För den som är intresserad ger boken Soldaterna på heden av Wolfgang Langhoff en skrämmande bild av hur situationen var för kommunisterna under 30-talet. Som svar på repressionen ordnade kommunisterna stora demonstrationer och organiserade strejker över hela Tyskland, som urartade till slagsmål när nazistiska paramilitärer och poliser angrep demonstrationerna. Samtidigt vägrade socialdemokraternas ledare befatta sig med kommunisterna och göra gemensam sak mot nazisterna. Under våren 1933 förklarade de socialdemokratiska fackpamparna sig vara lojala med den tyska staten och under försommaren förklarade de kvarvarande socialdemokratiska riksdagspolitikerna sig lojala med den nazistiska utrikespolitiken.

De första som arresterades var partiets funktionärer och ledande medlemmar som tidigare varit framträdande inom partiet och varit dess ansikte utåt. De hade aktivt byggt upp det kommunistiska partiet och blev därför per automatik nazisternas dödsfiender. De hade hållit nazisterna utanför fackföreningarna och bekämpat dem på gatorna. I boken Der deutsche kommunistische Widerstand 1933-1945, ur vilken alla citat, siffror och fakta är hämtade, hittar man personporträtt av flera av dessa hjältar. Bland andra återfinns August Lütgens, som 1932 var delaktig i den så kallade Altonauer Blutsonntag. Altona är ett arbetarklassområde i Hamburg där Ernst Thälmann, KPDs ledare, kom ifrån och området stod solitt bakom kommunisterna. Genom detta område ville nazisterna marschera, vilket kommunisterna inte kunde gå med på, varpå strider bröt ut. Kort efter nazisternas maktövertagande arresterades Lütgens och dömdes till döden. Innan han mördades skrev han till sina barn:

Kära barn, om ni får detta brev, så finns er pappa inte mer […] vi kommer alltså inte att ses mer, men när ni blir större och har studerat världens historia kommer ni att begripa vad er pappa var, varför han kämpade och dog, och ni kommer att begripa varför er pappa handlat som han gjort och inte på annat sätt. Lev nu väl och bli kämpar. Er pappa hälsar er.

Det är bara ett av de öden som drabbade kommunisterna direkt efter maktövertagandet.

Det inledande motståndet

Efter några månader av nazistisk diktatur uppgick antalet arresterade kommunister till över 20 000, vilket dock inte hindrade kommunisternas underjordiska verksamhet. Efter att kommunisternas legala organisation slagits sönder tog man tag i det illegala arbetet. Initialt rörde det sig om flygbladsutdelningar, affischeringar och en konsolidering av de illegala partiorganisationerna. Sammanlagt lade Gestapo beslag på 1 643 200 kommunistiska tidningar, flygblad och broschyrer under år 1936. Man får väl anta att antalet producerade tidningar och flygblad var mycket högre, eftersom Gestapo knappast fick tag i alla.

Under 1935 lyckades KPD ge ut sin tidning Rote Fahne tre gånger i månaden i en upplaga på mellan 10 000 – 12 000 exemplar, från ett hemligt tryckeri inuti Tyskland. Den centrala tidningen kompletterades av många lokala tidningar och informationsblad. I Sachsen delade man ut tidningen Rote Jungsturm i 20 000 exemplar och i Ruhr-området (det stora industriområdet i västra Tyskland) gav man ut tidningen Ruhr-Echo. Under året 1936, då nazisterna skulle arrangera de olympiska spelen, arresterades över 11 000 kommunister. Trots detta organiserade KPD omfattande aktioner mot nazisterna under 1936, för att visa att Hitler inte hade skapat den harmoniska stat han utgav sig för att ha gjort.

Trots [nazisternas] preventiva åtgärder dokumenterade både utländska ögonvittnen samt polisens egna rapporter flera incidenter: sönderrivna och uppbrända nazistiska fanor, kommunistiska paroller skanderade i folkmassor eller målade på väggar, utdelning av flygblad, strejker i fabrikerna. Dessa gick så långt att kommunisterna i den stora bilfabriken ’Auto-Union’ gick ut i strejk. Eftersom nazisterna var måna om sin olympiska propaganda gav de arbetarna löneförhöjningar, medan de rättsliga följderna riktade sig mot kommunisterna.

För kommunisterna innebar det illegala arbetet ett mödosamt och svårt arbete. Gestapo infiltrerade hela tiden de kommunistiska organisationerna, arresterade och mördade medlemmarna, varpå man var tvungen att börja om från början igen. Riskerna med detta var uppenbara. Ett talande exempel på riskerna ger oss Oskar Behrendt, som var ledande inom KPDs solidaritetsorganisation Rote Hilfe (Röda hjälpen). Han arresterades i augusti 1933 och dog sedan av ”hjärtattack” i häktet. Här följer ett utdrag ur obduktionsrapporten:

Den allra gräsligaste bilden visade dock ryggen upp. Mer än hälften, och jag är mycket försiktig i mitt yttrande, det var säkerligen mer än hälften, var en enda blodig massa, ur vilken muskulaturen hängde ut och var fullkomligt strimlad. Ryggraden var bruten på flera ställen, där den inte var fullkomligt krossad. Min slutsats är: huvuddödsorsaken kan omöjligt ha varit hjärtattack.

Trots detta fortsatte man att bygga upp de illegala organisationerna. Ofta bestod de kommunistiska cellerna av upp till 200 personer och när de upptäcktes och krossades häktade alla, varpå de ledande gick ett liknande öde till mötes som Oskar Behrendt.

Fram till krigets utbrott engagerade sig kommunisterna i sådana aktiviteter som ovan. De varnade hela tiden för att Hitlers politik leder till krig och att det i slutändan kommer att gå ut över det tyska folket. För att förhindra detta försökte kommunisterna att samla så mycket information om den tyska rustningsindustrin och krigsförberedelserna som möjligt. Denna information skickades vidare till KPD utomlands, via kurirer som regelbundet korsade allehanda gränser, för att sedan skickas vidare till Sovjetunionen. Ett exempel på en sådan verksamhet ger oss den första kvinnan som avrättades av nazisterna. Liselotte Hermann, vars man arresterats redan 1933, skickade regelbundet vidare hemlig information till KPD-avdelningen i Schweiz. För detta arresterades hon 1935 och hennes ettåriga son lämnades hos föräldrarna. Nazisterna högg slutligen huvudet av henne i juni 1938.

Motståndet under kriget

När andra världskriget väl kommit igång intensifierade kommunisterna sitt motstånd, trots att tiotusentals kamrater redan arresterats och mördats. Många kommunistiska motståndsceller skapar kontakter och grupper inne i fabriker och saboterar där verksamheten. 1942 organiserade kommunisterna i Hamburg grupper i över 30 fabriker och skeppsvarv. I Sachsen hade man kommunistiska grupperingar i 17 företag och i Berlin hade man 1944 grupper i 30 fabriker, bland annat de största vapenproducenterna: Osram, Telefunken, Siemens , AEG, Hasse und Wrede, Argus-Motoren och så vidare. Dessa grupper organiserade sabotage-aktioner, försenade produktionen och försåg KPD med värdefulla uppgifter kring produktionen.

Under samma år, 1944, rapporterade KPD-ledningen i Moskva att det fanns runt 10 000 aktiva kommunistiska motståndskämpar inom tredje riket. En av de ledande kommunisterna i sabotage-arbetet var Anton Saefkow. Han hade suttit i koncentrationsläger och fängelse mellan 1933 och 1939 och så fort han släpptes byggde han upp en av de större motståndsgrupperna i Berlin, som aktivt saboterade krigsproduktionen. Han häktades igen 1944 och hängdes kort därefter. Han efterlämnade en fru och två döttrar. I sitt sista brev till sin fru skrev han följande:

Med detta brev vill jag tacka dig, min kamrat, för allt det stora och vackra som du har gett mig i vårt gemensamma liv. Först idag, med dessa rader, har mina ögon, på grund av tankarna på er, fuktats. För det onda som kan slita mig i stycken håller tillbaka förståndet. Du vet att jag är en kämpande människa och att jag kommer att dö tappert. Jag ville alltid bara det goda…

Kanske än mer spektakulärt är motståndet som organiserades av Ernst Wollweber. Wollweber gick med i KPD redan 1919 och var riksdagsman för KPD fram till mars 1933. Därefter organiserade han ett nätverk som saboterade de fascistiska staternas transportskepp, framför allt i Skandinavien. I samma veva organiserar han vapenleveranser till anti-fascisterna i Spanien och 1940 häktas han och fängslas i Sverige. När han släpps ur svenskt fängelse 1944 kommer han till Sovjetunionen. Därefter återvänder han till Östtyskland där han bland annat var ledamot i det östtyska parlamentet, Volkskammer. Efter motsättningar inom det östtyska socialistiska partiet utesluts han ur centralkommittén, varpå han drar sig tillbaka och lever i Östberlin fram till sin död, 1967.

Avslutning

De tyska kommunisterna lyckades aldrig störta Hitler-regimen, men de bjöd den hedervärt motstånd och de förlorade aldrig kontakten med folket i Tyskland. Det var ingen enad uppslutning bakom nazisterna, utan kommunisterna hade fortfarande rötter djupt ner bland folket. Kommunisterna var även förberedda på ett illegalt arbete, problemet var att man inte var beredd på den omfattning nazisternas brutalitet tog. Den överraskade de tyska kommunisterna och bidrog till att försvåra motståndet. Trots det var kommunisterna de enda som under lång tid bjöd motstånd och i sammanhanget bleknar borgarnas och liberalernas älskling Sophia Scholls uppoffringar, även om de är nog så beundransvärda.

För oss tjänar de tyska kommunisternas uppoffringar som inspiration och som exempel. Även om vi inte står inför en liknande situation idag betyder inte det att vi kan slappna av. Det är samma kapitalism då som nu och den är kapabel till samma åtgärder nu som då. Vi återupprepar därför den ed som fångarna i koncentrationslägret Buchenwald avlade efter att de själva befriat lägret:

Vi kommer att fortsätta kämpa tills den sista gärningsmannen står framför folkets domare. Vårt ledord är nazismens förgörelse från dess rötter. Vårt mål är att bygga en ny värld präglad av fred och frihet. Det är vårt ansvar gentemot våra mördade vänner och släktingar.

Det är även vår plikt. Vår kamp mot kapitalism är också en kamp mot fascism, eftersom de båda hänger ihop. Vi kan aldrig besegra fascismen utan att rycka upp den med dess rötter, som finns i kapitalismen!

Print Friendly, PDF & Email

Lämna en kommentar

Next ArticleVisste du att..