Kommunistisk grundkurs i Uppsala avslutad

Under helgen hölls sista lektionen i SKP:s kommunistiska grundkurs för sympatisörer och andra intresserade i Uppsala. Under 6 lektioner har deltagarna bland annat lärt sig om marxistisk ekonomi, planekonomi, Kalla kriget, Sovjetunionen och Gulag.

Vi tackar kursledare och deltagare för en väl genomförd kurs!

Känner du dig besviken för att du missade Sveriges mest bearbetade kommunistiska grundkurs?
Det kommer fler chanser! Kontakta Sveriges Kommunistiska Parti centralt på skp@skp.se för att komma i kontakt med SKP på din närmaste ort.

SKP Uppsala

1:a maj i Gottsunda

För andra året i rad uppmärksammade vi arbetarrörelsens internationella högtidsdag i Gottsunda centrum. Med tal, poesi och spoken word uppmanades unga och gamla att göra gemensam sak med kommunisterna och kämpa för den värld som vi är värda – för socialismen. Bra uppslutning och strålande väder bidrog till en minnesvärd dag i kampviljans tecken.

Det är dags för arbetarklassen att räta på ryggen och göra gemensam sak mot banditerna som stjäl våra rikedomar och försöker vända folken mot varandra. Tillsammans kan vi vända upp och ner på denna värld!

SKP Uppsala

1:a maj med Sveriges Kommunistiska Parti

På måndag uppmärksammar vi arbetarnas första maj med tal, musik, bokbord och fika.

Vi träffas kl. 14.00 i Gottsunda centrum (vid höringången).

För en värld fri från krig- fri från människors exploatering av andra människor.
För en värld i höjd med våra drömmar – för socialismen!

Varmt välkomna!
SKP Uppsala

Behövs feminismen?

 

 

 

 

 

 

 

Under hösten har SKP Uppsala studerat kvinnokampen i relation till feminismen, vilket mynnade ut i den debatt som hölls med RKU Uppsala den gångna helgen.

Vi tackar RKU Uppsala för sin medverkan och hoppas på fler lyckade samarbeten i framtiden.

Till skillnad från våra meddebattörer är inte Sveriges Kommunistiska Parti feminister. Den feministiska ideologin, med sina borgerliga rötter, vilseleder unga kvinnor och män att lägga energi på sådant som i realiteten aldrig kan förbättra kvinnans ställning. Kvinnans underordnande position är intimt sammankopplad med klassamhället och dess materiella bas; den verkliga jämställdhet som SKP vill uppnå kan inte realiseras under kapitalismen med feminismen som slagträ.

Genom den moderna historien är det framstående kommunister som stått längst fram i ledet och kämpat för kvinnans frigörelse. Detta försöker borgerlig historieskrivning dölja genom att klä kvinnliga kommunister i feministiska kläder för att avleda från den enda kvinnokampen som kan ge resultat, den socialistiska kvinnokampen. Feminismen döljer aktivt de reformer som med utgångspunkt i Sovjetunionen radikalt förbättrade kvinnans ställning på alla plan och lyfter i dess ställe fram meningslöst identitetsbejakande som i bästa fall kan leda till ”medvetna” modetrender bland grupper av studenter, journalister, småchefer och andra mellanskikt som med sitt på det torra har råd att hålla på med sånt som inte betyder något för den stora massan arbetarkvinnor.

De feministiska partierna idag, bland dem Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet, kämpar för att behålla det system som utgör roten till att människor delas upp efter ras, kön, etnicitet, sexualitet o.s.v. det vill säga klassamhället.

För arbetarkvinnan gäller det att ställa in siktet rätt: vad bör göras för att förändra livssituationen för oss på riktigt?

Kampen måste slå i rätt riktning för att ge resultat, den måste förändra de materiella förutsättningarna, de som består och som i sig själva ändrar och återspeglar människans attityder. Kvinnor och män måste gemensamt här och nu kämpa för 6-timmars arbetsdag, för bättre förskolor, äldreomsorg, lika lön för lika arbete, för uppgradering av de kvinnodominerade yrken och för modern adekvat mödravård. Detta kan inte göras genom de borgerliga vänsterpartierna som sprider falska förespeglingar om en kapitalism med mänskligt ansikte, om en framtid med reformer som går emot marknadsintressena, om ändrade attityder genom identitetspolitk.

Nej, det kräver kamp och engagemang på samma sida som de som ser roten till problemet och som med vetenskap och kampvilja kämpar för en annan värld. En värld fri från krig, fri från utsugning och människors exploatering av andra människor.

Vi riktar därför en uppmaning till alla kvinnor som vill se förändring: gör som de stolta kvinnorna gjort i generationerna innan er, gör gemensam sak med kommunisterna!

SKP Uppsala

 

 

Monopolen kan inte lösa bostadsbristen

I mitten av februari skrev styrelsen för Upplands Byggförening i UNT att den enda lösningen för bostadskrisen var samarbetet. Anledningen är att avtalsrörelsen är nära förestående och då blir plötsligt samarbetet viktigt för kapitalisterna. Att dessa skulle kunna lösa bostadsbristen är däremot löjligt, vilket en snabb titt på verkligheten visar.

Den svenska byggmarknaden är i praktiken koncentrerad i händerna på fyra stora monopol: Skanska, PEAB, NCC och JM Bygg. I dessa fyra monopolföretag har även de fyra största bankerna omfattande ägarandelar, ofta uppemot 10 procent. För bankerna, vars vinst till stor del utgörs av bolån (vi snackar om tiotals miljarder kronor årligen), är det uppenbart att det inte finns intresse att bygga bort bostadskrisen. Bygger man bort den, så sjunker priserna. Sjunker priserna, så sjunker bankernas (och i förlängningen, byggmonopolens) profit.

Hyresmarknaden är inte mycket bättre. För några år sedan förändrades riktlinjerna för de kommunala bostadsbolagen, vilka nu måste vara vinstdrivande. Detta öppnade upp för en ny hyresmarknad, där företag som Rikshem och Stena Fastigheter kan göra storvinster på att renovera sina lägenheter och tvinga hyresgästerna att acceptera upp till 90% höjda hyror. Detta kan de göra för att det finns en bostadsbrist. Det finns människor som är desperata nog att betala dubbelt så hög hyra för en lägenhet som någon annan nyss körts ut ur. Utan bostadsbrist, ingen möjlighet för chockhöjda hyror.

Den stora motsättningen i det här läget, och anledningen till att det fortfarande byggs bostäder, är motsättningen mellan monopolen som grupp och monopolen som enskilda företag. Bankerna som grupp har ett intresse i att hålla bostadskrisen igång, medan varje enskild bank har ett intresse i att kapa åt sig så stora marknadsandelar som möjligt innan de andra. Denna motsättning existerar också hos byggföretagen. Ju mer man bygger, desto mindre tryck på marknaden, vilket byggföretagen som grupp inte tjänar på. Varje byggföretag måste dock bygga så mycket som möjligt, för att kunna ligga före sina konkurrenter. Lösningen, om än tillfällig? Truster, överenskommelser och karteller. Man måste fråga sig varför det bara byggs några tiotusentals lägenheter om året, när det egentligen skulle behövas flera hundratusentals.

Bostadskrisen är inget nödvändigt ont eller något som vi kan samarbeta bort – det är ett resultat av att bankerna, byggherrarna och hyresföretagen fört en politik som skapat en brist på bostäder. I somras rapporterade DN om just hur detta går till. Byggherrarna sitter ofta på mark utan att bygga på den, just för att pressa upp priserna och istället för att bygga efter behov bygger man i etapper, vilket drar ut på tiden och pressar upp priserna. Genom dessa strategier kan de ta maximalt betalt för nya lägenheter. Det handlar helt enkelt om att några få byggherrar och banker tar ut monopolvinster. Monopolen brandskattar helt enkelt folket, för att låna Karl Marx ord.

Det finns ingen lösning på bostadskrisen i det samarbete som monopolen pratar om, det är bara spel för gallerierna. Det krävs istället en kamp mot monopolen – bara genom att bekämpa dem och i slutändan avskaffa dem kan vi lösa de problem de skapat. Istället för att samarbeta och förlänga bostadskrisen är det enda rimliga att ta de vinster bankerna gjort på folkets rygg och bygga bostäder av dem, att ta den profit byggherrarna gjort genom att neka folk bostäder och se till att varenda människa som bor i Sverige har en bra, billig och fräsch bostad och att ta den vinst som hyresföretagen gör på chockhöjnignarna av hyrorna i arbetarområden och lyxrenovera varenda lägenhet som finns utan extra kostnad!

Detta låter sig enkelt sägas. Istället för att fortsätta lyssna på monopolens snack om ansvar, samförstånd och samarbete måste facken vara det som de egentligen ska vara: kamporganisationer för arbetarklassen. Att snacka om samförstånd när folk inte har någonstans att bo är en förolämpning. Den enda lösningen på bostadskrisen är en kamp mot monopolen och mot den samförståndsanda som låter dem suga märgen ur vanligt folk. Låt alltså avtalsrörelsen präglas av kampvilja, organisering och offensiv mot de som brandskattar folket!

Feminism eller inte? Debatt om kvinnokamp

 

I samband med internationella kvinnodagen bjuder SKP Uppsala in till debatt om kvinnokamp och feminism. Vi kommer att hålla en inledning om kommunism och kvinnokamp och därefter debattera följande frågor med andra organisationer:

1. Vad beror kvinnans underordning i samhället på?
2. Behövs feminism?
3. Vad bör göras för att stärka kvinnans position i samhället?

Datum:  12 Mars kl. 18:00
Plats: St Persgatan 22B

Debatten väntas pågå i ca en och en halv timme. Fika kommer att finnas!

Missa inte chansen att komma och träffa oss och diskutera dessa intressanta frågor!

Fest i Stockholm: KKE 99 år

På inbjudan av KKE Stockholm deltog representanter från SKP Uppsala och SKP Stockholm i firandet av Greklands kommunistiska partis 99-års firande.

På programmet stod uppträdanden med grekisk rebell- och folkmusik samt hälsningsanföranden från KKE Stockholms ordförande Eleni Gelali och SKP Stockholms Jean Westling.

Vi tackar KKE Stockholm för en mycket lyckad fest och önskar 100 år till av enträgen och engagerad kamp för socialism, i Sverige, i Grekland och över hela världen.

Bilder från: www.902.gr/eidisi/politiki/120396/ekdilosi-gia-ta-99-hronia-toy-kke-apo-tin-kommatiki-organosi-foto

SKP Uppsala 1 år!

I dagarna hölls årsmöte i Uppsala. Det innebär att Sveriges Kommunistiska Partis
grundorganisation i Uppsala fyller ett år.

Det har varit ett intensivt år där en stabil grund förför organisering av kommunister
i Uppsala lagts. SKP Uppsala har under året växt både kvantitativt och kvalitativt.
Flera nya kamrater har valts in som medlemmar och två kurser i kommunism har
genomförts samtidigt som fortbildningar inom en rad olika områden slutförts. Bland
aktiviteterna under året märks särskilt mobiliseringen mot världlandsavtalet,
protester mot hyreshöjningar i Eriksberg, 1:a-majfirande, de otaliga affischeringarna
och stark närvaro på sociala medier.

Årsmötet slog fast ny strategi och nya mål för 2017 då SKP Uppsala kommer ta nya
bestämda steg framåt i byggandet av det kommunistiska partiet i Uppsala och i
Sverige. Vi möter det nya året med brinnande hat mot det klassamhälle som sliter
isär världen runt omkring oss. Vi kliver in i 2017 med en kampvilja för socialismen,
för det samhälle som garanterar oss uppfyllandet av alla människans moderna behov.

SKP Uppsala

Därför blev jag kommunist (del2)

Drfr blev jag kommunist

Det är svårt att peka ut en enskild händelse som fick mig att bli kommunist, då det egentligen är allt man upplevt fram tills idag som först övertygat mig, och sedan stärkt min övertygelse. Under min uppväxt, i en av Uppsalas förorter, stötte man hela tiden på den svenska kapitalismens baksida: hög arbetslöshet, utstötta människor, nedgångna hus och nedgången skola. För många leder en sån situation till småkriminalitet och problem, medan några få kommer vidare i livet. Själv tippade jag aldrig över, ett faktum jag i hög utsträckning tackar mina föräldrar för, som båda var aktiva kommunister och som gav mig en uppfostran och uppväxt som många andra saknar. Trots att jag var ute på kvällarna och gjorde både det ena och det andra, fanns alltid en annan sida som jag varje kväll återvände till: den reflekterande, kritiska och rakryggade sidan, som såg orättvisorna och skiten, men som samtidigt såg lösningen.

Att sitta på staketet, att både tänka politiskt och att vara en liten de av livet i förorten tror jag gav mig insikter som jag annars inte skulle fått. Jag kunde koppla ihop misären med kapitalismen, och förstå att det inte är en slump att människorna i förorten hade det som de hade det. När det sedan blev upplopp, var det enkelt att relatera till ungdomarna som försökte driva ut polisen ur förorten. Även jag hade blivit upptryckt mot en vägg och visiterad, eller känt polisens ögon på mig när de sakta gled förbi med tonade rutor i området. Jag har och har haft vänner som blivit förnedrade och misshandlade av polisen och fått sina hem genomsökta av godtyckliga anledningar. Trots att jag är svensk har jag fått se och uppleva detta på nära håll. Många gånger tänker jag också att jag har haft tur, att jag lika gärna kunde åkt fast någon gång, och att jag då skulle vara inne i spiral som jag tappat kontrollen över. Nu blev det dock inte så, och jag tog mig igenom gymnasiet, till universitetet. Mycket tack vare mina föräldrar, som gav mig förmågan att tänka kritiskt och klart under min uppväxt, som gav mig förmågan att se bortom de enkla förklaringarna och lösningarna, och koncentrera mig på roten till problemet. Susanna Alakoski beskrev det rätt träffande i sin bok Svinalängorna, när hon skrev att det fanns budskap i hennes mammas torra händer.

Även för mig fanns det budskap i mina föräldrar, speciellt i mamma som fick det att gå runt fastän det egentligen inte skulle ha gått runt. Det fanns budskap i vår gamla, trasiga bil som gick sönder hela tiden, vilket i längden gjorde det dyrare än en ny bil, som vi dock aldrig hade råd med. Det fanns budskap i skolan, som var nedgången och smutsig (när jag några år senare kom tillbaka för att vikariera där, hade fortfarande inget renoverats). I förorten fanns det budskap överallt, även i de ungdomar som kastar sten och tänder eld på bilar.

När jag kom till universitetet upptäckte jag en annan sak. Här saknades det budskap. Det fanns inga budskap i den skyddade miljö som universitetet utgjorde. Jag gick på mina föreläsningar och på seminarierna, skrev mina uppsatser och gjorde mina tentor, men inget av det jag lärde mig, lärde mig lika mycket som min uppväxt. Inget av det jag lärde mig gick egentligen att applicera på verkligheten. På universitetet rör man sig i en bubbla, full av fina teorier och kunskap (som inte i sig är dåligt), men i en stad som Uppsala är man avskärmad från resten av staden. Man bor i studentområden, pluggar på dagarna och på kvällarna festar man på nation, där bara studenterna får komma in. Jag insåg att man måste vara försiktig och inte köpa allt med hull och hår, man måste också behålla kontakten med verkligheten.

Mina försök att hålla kontakt med verkligheten, utan att dränkas av diverse teorier som utarbetats i isolering på universitetet resulterade i att jag på allvar började sätta mig in i marxismen. Läsa de gamla klassikerna och se hur de går att applicera även idag. Då såg jag att det inte bara var jag som gjorde det, utan människor över hela världen gör samma sak, och de agerar även på teorierna, de omsätter dem i handling. Miljoner kommunister över hela världen kämpar för en annan värld, en bättre värld, för socialismen. Förståelsen för detta fick mig slutligen att inse att det inte finns något alternativ till att inte vara aktiv. Detta är grunden till att jag valde att organisera mig i Sveriges Kommunistiska Parti (SKP).

Jag är fortfarande lika glad och stolt över mitt beslut som när jag tog det. Mitt medlemskap i SKP har gett mig tillfälle att utveckla min förståelse för världen och för människorna i den, och jag har fått se att det stämmer, såsom de italienska partisanerna en gång sjöng: de enda som står rakryggade och inte böjer sig är kommunisterna!