Nya regler för asylsökande och anhöriginvandring

Den som såg på rapport på kvällen den fjärde augusti kunde inte undgå att höra Anders Ygeman uttala sig om flyktingfrågan och de nya reglerna som ska gälla för asylsökande och anhöriginvandring. I korthet går dessa nya regler ut på att en man som kommer hit och som lämnat kvar sin familj i sitt ursprungsland inte kan få hit dem utan att ha en försörjning. Rapport gjorde klart att för en man med fru och två barn behöver han ha ett jobb där han tjänar ungefär 26 000 kronor i månaden, samt att han måste ha en bostad där han kan ta emot sin familj.

Carlos Latuff Gulf States reaction to refug...

Helt oaktat det faktum att man i exempelvis Uppsala måste köa i minst 6-7 år för att få en lägenhet överhuvudtaget eller att du måste punga ut med några miljoner för en bostadsrätt och det faktum att många svenskar inte ens tjänar över 26 000 kronor i månaden, är förslaget helt galet och gynnar enbart kapitalet. Vad innebär då de nya reglerna i praktiken?

En snabb titt på lite statistik ger följande resultat. Låt oss anta att en invandrare kommer hit och faktiskt får jobb (vilket inte är helt lätt, med tanke på att arbetslösheten för utrikes födda ligger på lite över 15%[1]), vilket låter bra. Var är det då han eller hon kommer hamna? Vi fortsätter att titta på statistiken. De fem vanligaste yrkena för utrikes födda är, föga överraskande, vårdbiträden, städare, undersköterskor, köks- och restaurangbiträden och barnskötare.[2] Vad har dessa yrken gemensamt? Lönemässigt är de lågavlönade! Medellönen för dessa fem yrken ligger på mellan 17 800 kronor i månaden och 20 500 kronor i månaden.[3]

Kort sagt har invandrare ingen chans att få hit sin familj. Varför är det då viktigt med dessa regler? Den mindre cyniskt lagde kanske tänker att det inte spelar så stor roll, Socialdemokraterna försöker bara ta röster från Sverigedemokraterna. Det gör de visserligen, men inte är det den enda bevekelsegrunden. Den praktiska konsekvensen av dessa regler är att de svenska kapitalisterna håller de invandrades familjer gisslan. För invandraren med familjen i en krigs- eller katastrofzon är naturligtvis den första prioriteringen att få hit sin familj, allt annat måste prioriteras bort. Detta innebär att kapitalet har fått en jävligt lydig arbetare, som säkerligen inte kommer att klaga på missförhållanden och jävulskap på arbetsplatsen. Det får som ytterligare konsekvens att de svenska kapitalisterna nu har lyckats med konststycket att få hit den utbildade, arbetsföra delen av befolkningen i exempelvis Syrien, medan man lämnat kvar de personer som eventuellt kunde kosta samhället en slant, såsom skolkostnader för barnen. Dessa kostnader låter man de av imperialismen redan krigshärjade länderna bära.

Det är ett fullkomligt vidrigt förslag som är ett slag mot både den svenska arbetarklassen och den internationella arbetarklassen och måste upphävas omedelbart. Ingen lämnar frivilligt sitt land, men de som måste göra det måste vi visa solidaritet. Vi måste samtidigt kämpa mot våra egna kapitalister, som inte är sena att profitera på katastrofer och krig (vi minns exempelvis hur Riksdagen med bred politisk enighet, från vänster till höger, bombade Libyen tillbaka till stenåldern). Inget utrymme åt den svenska rovkapitalismen och imperialismen! Bekämpa flyktingorsakerna, inte flyktingarna!

[1] http://www.migrationsinfo.se/arbetsmarknad/sysselsattning/

[2] http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Arbetsmarknad/Sysselsattning-forvarvsarbete-och-arbetstider/Yrkesregistret-med-yrkesstatistik/59064/59071/Behallare-for-Press/370886/

[3] Se statistik från www.lonestatistik.se.

Bra att anställa fler poliser?

vb1F70A5Xtv47QsYg7iI

Nedan följer en kommentar från en sympatisör om skiljelinjer mellan marxister och opportunister i ställningstagande till borgarnas försök att utöka polisens resurser:

Läste med viss förvåning i senaste Proletären (22, 2-8 juni 2016) under rubriken ”Stärk tryggheten i förorterna” följande:

”För att garantera människors trygghet, inte minst för alla de som bor i förorterna och är de som drabbas mest, så krävs krafttag och polisiära insatser. De personer som förfaller i kriminalitet ska omhändertas och övriga samhället måste skyddas från dessa. I den mån polisen behöver större resurser så bör de få detta.”

Sen följer lite rundsnack om närpoliser etc. Men faktum kvarstår att Kommunistiska Partiet vill förstärka polisen. Artikeln står på ledarsidan utan signatur och kan således betecknas som officiell. Vilken skillnad mot förr i världen! Vid polisstrejken (1973 tror jag det var) hade KFML(r) som paroll: ”Byt jobb, skaffa er ett hederligt arbete!” (KFML(r) var en föregångare till dagens KP) Men det var då det, idag vill man förstärka polisen. Redan vid min första marxistiska grundkurs hösten 1969 lärde jag mig att polisen är statens våldsapparat, och jag tror inte polisens roll har ändrats i någon nämnvärd grad sen dess! Men vissa tycks ha glömt…

Det kan vara lärorikt att jämföra med vad Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) anser:

”Högerdemagogerna förtydligar i detta avståndet mellan förortens ungdomar och kapitalet och dess ideologer i Danderyd, Djursholm, Täby och Östermalm, men förtiger varför bilarna brinner i förorten och varför folk kastar sten just där. De vägrar nämna arbetslösheten, utslagningen och den sociala misären som ett resultat av vad det kapitalistiska systemet skapat.

Och de har alltid kunnat använda statens våldsapparat mot arbetarklassen för att upprätthålla sina privilegier. Därför är deras lösning; våld, fler poliser, gummikulor och vattenkanoner att stänga in människor i en ghetto-liknande tillvaro. Och än mer kraftiga vapen om så skulle behövas. Det är alltid arbetarklassen och folket som betalar medan kapitalet vill ha mer vinst. Kapitalet är rädd att ungdomar och arbetarklass även i Sverige ska bjuda på organiserat motstånd och att kommunisterna ska bli fler och starkare. Därför agerar de i förebyggande syfte. De tror att det så blir lättare att stoppa denna utveckling.”

En glasklar skillnad mellan KP och SKP, till SKPs favör!

Kommentar av SKP Uppsala:
Istället för att se igenom kapitalisternas egna medierapportering säljer somliga vidare bilden av att arbetarklassen i Sverige behöver kontrolleras mer av borgarnas stat. Utökade resurser till polisen betyder utökade möjligheter för dem att kväsa framtida klasskonflikter i sin linda. Vi kommunister sätter inte vår tilltro till den kapitalistiska staten eller dess polis utan till vår egen förmåga att organisera vår klass.

Mer om vår syn på frågan: skp.se/2016/05/27/angaende-valdet-fororten/

Hela Sverige ska leva!

Den svenska landsbygden är i kris. De små orterna har successivt förlorat sin industri när den antingen flyttat utomlands eller lagts ner. Därefter har även skolorna börjat försvinna. I och med det fria skolvalet åker alltfler elever till närliggande storstäder för att gå i skolan. Parallellt med detta sätts även det svenska jordbruket ur spel, i alla fall för det stora flertalet.

För ett halvår sedan kunde man i Upsala Nya Tidning läsa en artikel med följande titel: Nio av tio lantbruk har försvunnit. I artikeln intervjuas Anders Wästfelt, professor i kulturgeografi, som analyserat ägandet i svenskt jordbruk. Han nämner två faktorer som starkt bidragit till detta, nämligen den internationella konkurrensen och EUs jordbruksstöd.[1]

Som Wästfelt påpekar, baseras jordbruksstödet på gårdens areal, vilket innebär att ju större areal gården har, desto mer stöd får man. Detta gynnar givetvis de stora aktörerna, och leder till att de små slås ut. Hur ser detta ut i praktiken?

Jordbruksstödet

I allmänhet är gårdsstödet (ett av de huvudsakliga stödprogrammen) centrerat till Skåne, där 16 av de 20 mest gynnade gårdarna ligger.[2] Dessa gårdar ägs i betydande utsträckning av den svenska adeln, där familjen Gyllenkrok, avlägsna släktingar till Wallenberg, leder ligan.[3] År 2014 fick familjen Gyllenkrok ut runt 6,3 miljoner kronor. Lägger man till det stöd de fick mellan 2009-2014 uppgår det till nästan 40 miljoner kronor.[4]

Näst störst mottagare år 2014 var företaget KC Ranch, som ägnar sig åt nötkreatursuppfödning. De fick sammanlagt närmare nio miljoner i stöd. [5] Mellan åren 2009 till 2014 fick de över 25 miljoner kronor i stöd.[6] Detta innebär att de sedan 2009 samlat ihop nästan 35 miljoner kronor i jordbruksstöd.

På detta vis fortsätter det. De adliga familjerna, såsom Piper, Hamilton och Staël von Holstein, som tillsammans håvat in långt över hundra miljoner sedan 2009. Bara under år 2014 rör det sig om tiotals miljoner kronor. De som gynnas mest av EUs jordbruksstöd är alltså de adliga jordägarna, centrerade i södra Sverige. För den med ett speciellt intresse rekommenderas vidare läsning på antingen Jordbruksverkets hemsida eller på bloggen som hänvisas till.

Detta är dock inte alla faktorer som spelat in när nio av tio svenska jordbruk tvingats slå igen de senaste 25 åren. Vi har även den internationella konkurrensen, även den beroende av vårt medlemskap i EU.

 

 

Sverige på den internationella jordbruksmarknaden

Sedan början på 90-talet har förutsättningarna för det svenska jordbruket radikalt förändrats – vi påbörjade då vår långa färd in i EU. Vad har detta inneburit för det svenska jordbruket? Vi vänder oss direkt till Jordbruksverket.

I rapporten Vad betyder EU för vårt jordbruk och vår mat från 2014, redogörs för Sveriges relation till den europeiska marknaden. Författaren börjar med en kort redogörelse för utvecklingen i Sveriges jordbruk, där det konstateras att antalet svin minskat med runt 1 miljon, nötkreaturen med några hundratusen och fåren har ökat obetydligt med något tusental.[7] Innebär detta alltså att svenskar äter mindre griskött än tidigare? Nej, istället har importen av griskött ökat med 212 procent mellan åren 1999 till 2013.[8]

Därefter konstateras att antalet mjölkkor minskat från nästan 600 000 till 350 000 sedan år 1990, då vi började anpassa vårt jordbruk till EU (detta påbörjades alltså innan vi formellt gått in i EU).[9] Den svenska djurhållningen är alltså på stadig nedgång (förutom ett tusental får), samtidigt som vi alltmer integreras i den internationella marknaden.

För livsmedelsindustrin är integreringen i den internationella marknaden tydligast och det finns otaliga exempel på hur internationella storföretag tar sig in på den svenska livsmedelsmarknaden. Alltifrån GB, som ägs av Unilever (ett holländskt storföretag som bland annat även äger Axe, Rexona, Maizena, Knorr och Lipton) till Skånemejerier, som numera ingår i den franska Lactalis-koncernen. Ytterligare exempel är Estrella, som ägs av den tyska koncernen Intersnack och Arla, som slagits ihop med danska MD Foods.

Internationaliseringen reflekteras även i import- och exportstatistiken som samma rapport presenterar. Sedan 1998 har den svenska livsmedelsimporten ökat från 40 miljarder kronor till nästan 120 miljarder. Samtidigt har livsmedelsexporten ökat från nästan 20 miljarder till runt 60 miljarder.[10] Det verkar alltså som att exporten är hälften så stor som importen, men riktigt så enkelt är det inte. Rapporten påpekar att en ”betydande del av den ökning av exporten som skett sedan vi blev medlemmar i EU beror […] på norsk fisk.” Sverige är alltså ett transitland för norsk fisk, något som skymmer den svenska livsmedelsexportens verkliga situation; exporten är mycket mindre än vad den verkar, och trots att vi själva är kapabla att producera livsmedel för egen konsumtion har importen ökat lavinartat.

Slutsatser?

I och med Sveriges inträde i EU har den svenska jordbrukspolitiken inordnats i den europeiska marknaden, som i sin tur domineras av starka ekonomier som Tyskland. Genom EUs stöd främjas en enorm ägarkoncentration inom lantbruket, samtidigt som den fria rörligheten inom EU leder till att det blir billigare att importera livsmedel än att producera det i Sverige.

De svenska bönderna står inför en stor uppgift, där de måste organisera sig och kämpa för att överhuvudtaget kunna överleva på landsbygden. De måste bekämpa koncentrationen av ägande, där storbönderna roffar åt sig allt mer av kakan. De måste bekämpa EU, där de stora företagen dominerar och som syftar till att expandera dessas inflytande. De måste även kämpa mot den svenska staten, som aktivt utarmar landsbygden genom att skära ner i skolor, arbetsplatser och sjukhus på landsbygden.

Detta är en ekvation som är omöjlig att lösa inom kapitalismen. Den fria konkurrensen har sedan länge ersatts av storföretagens monopol; att nio av tio jordbruk försvunnit de senaste 25 åren vittnar om just detta. Staten, som går storföretagens ärenden, vare sig borgare eller sossar sitter vid makten, bidrar aktivt till detta genom att lägga ner samhällstjänster och privatisera samhällstjänster som arbetarklassen och de andra förtryckta klasserna tillkämpat sig. Den här utvecklingen är ingenting annat än kapitalismen som utvecklas, och vi måste vara tydliga att det inte går att vrida tillbaka klockan till en bättre tid, vi måste analysera världen som den ser ut, dra slutsatser och därefter kämpa. Vad är det då vi kämpar för?

Kampen mot kapitalismen måste vara en kamp för socialismen. Istället för företagens makt och utsugning av människan måste vårt alternativ vara ett system där människan bestämmer, där ingen tillåts suga ut någon annan och där hela Sverige kan leva. Ekonomin måste planeras: arbetsplatser, skolor och sjukhus måste förläggas på ställen där människor bor, och på så sätt kan landsbygden blomma. Detta är inte möjligt under kapitalismen, utan endast under socialismen: samhället måste organiseras på folkets villkor, inte på storföretagens!

[1]http://www.unt.se/uppland/uppsala/nio-av-tio-lantbruk-har-forsvunnit-3778473.aspx

[2] http://www.sydsvenskan.se/sverige/miljonbelopp-till-gods-ifragasatts/

[3] http://blog.zaramis.se/2008/11/26/grevar-och-baroner-far-stora-bidrag/

[4] http://blog.zaramis.se/2014/05/06/mest-jordbruksstod-gar-till-stora-jordbruksforetag/

[5]http://www.jordbruksverket.se/etjanster/etjanster/landsbygdsutveckling/sokmottagareavstod.4.3f1d6bc122e5d59ab980003664.html

[6] http://blog.zaramis.se/2014/05/06/mest-jordbruksstod-gar-till-stora-jordbruksforetag/

[7] Vad betyder EU för vårt jordbruk och vår mat? Jordbruksverket, 2014, s. 4.

[8] Samma, s. 5.

[9] Samma, s. 6.

[10] Samma, s. 8.

Panamadokumenten

I veckan har Uppdrag Granskning sänt ett program om de läckta Panamadokumenten, och det är bara att konstatera att kapitalisterna är välorganiserade. För den som inte har tid eller ork att titta på programmet, har SKP Uppsala sammanfattat det viktigaste.

Avslöjandena
-Själva avslöjandena gäller runt 200 000 brevlådeföretag, alltså företag som sätts upp som en sorts front för andra verksamheter.
-Över 10% av det privatägda kapitalet i Europa är placerade i skatteparadis.
-För européerna innebär det att sammanlagt 650 miljarder kronor uteblir i skatt varje år. Detta är sju (7) gånger mer än vad flyktingkrisen kostat EU. Detta ärmer än kostnaderna för att hålla Estland, Lettland och Litauen flytande i fyra år.
-Avslöjandena gäller 12 stats- och regeringschefer, 29 dollarmiljardärer, en rad stora banker, samt film- och sportkändisar i hela världen.

Sverige
-15 000 av de läckta dokumenten rör svenska företag och personer
-Den bank som haft tätast kontakter med advokatfirman Mossack Fonseca är Nordea (vi betvivlar dock inte att andra banker har liknande arrangemang med andra advokatfirmor – de har bara inte blivit upptäckta än), som hjälpt hundratals av sina rikaste kunder att öppna brevlådeföretag.
-Förmögna svenskar beräknas ha gömt sammanlagt 500 miljarder kronor i skatteparadis, vilket innebär sju miljarder i undanhållen skatt varje år.
-Svenska företags och privatpersoners sammanlagda skatteflykt kostar staten 46 miljarder kronor i undanhållen skatt varje år. Det är vad 344 000 förskoleplatser (inkl. mat, lokal och personal) skulle kosta. Det är vad skolgången för 470 000 elever (inkl. lärare, skolböcker, lokaler och lunch) skulle kosta. Det är vad det skulle kosta att anställa 120 000 undersköterskor i äldreomsorgen. Det är 40 gånger mer än vad Sveriges alla idrottsföreningar får från staten varje år för sin ungdomsverksamhet.
-Runt 9 000 svenskar uppskattas ha obeskattade tillgångar utomlands.

Man kan sätta maten i vrångstrupen för mindre. Kapitalisterna har flyttat så enorma summor utomlands att det är svårt att greppa. De är välorganiserade, och de är totalt hänsynslösa. Det är hög tid att kasta det här ruttna systemet över ända!

Skattesmidare