Viva Fidel!

Kubas f.d ledare Fidel Castro är död. Borgerligheten hoppar nu jämfota av glädje och rapporter om vilken hemsk diktator han var kommer snart dyka upp som brev på posten. Vad borgarpressen däremot inte kommer nämna är att Kuba innan revolutionen betraktades som USAs horhus. Prostitution, droghandel och rasism tillhörde vardagslivet. Klassklyftorna var enorma då kubansk politik dikterades av USAs marionettdocka Fulgencio Batista, och det var så eliten ville ha det. Efter revolutionen kastade man, som Björn Afzelius vackert beskriver, förtryckarna ut i sjön. Stora satsningar gjordes inom sjukvården och helt plötsligt var det inte storleken på din plånbok som avgjorde om du fick bra vård eller inte. Skolväsendet byggdes ut och massiva alfabetiseringskampanjer inleddes: folket skulle nu lära sig läsa och skriva.

Kuba har alltid slagits i underläge. Att sparka ut amerikanerna och deras lakejer var inte populärt. Därför vidtogs åtgärder från USAs sida, däribland en mycket kostsam handelsblockad som gör att länder inte vågar handla med Kuba eftersom de då riskerar böter från USA. Ett annat sätt att försöka krossa socialismen var att invadera ön. USA skickade år 1961 in 1400 beväpnade män, dock utan framgång. Folket försvarade socialismen.

fidel

Continue reading…

Bayer, Monsanto och monopolkapitalismen

Tendensen till monopolbildning inom jordbruket blir allt starkare. Vi har tidigare skrivit om monopoliseringen inom det svenska jordbruket, som får anses vara på väldigt liten skala jämfört med de stora koncernerna. När det gäller företag som Bayer, Monsanto och Dow Chemicals smäller skånska adelsmän som håvar in EU-bidrag för sina storjordbruk inte så högt.

logo_der_bayer_ag-svg

 

Bayer är ett tyskt storföretag som främst är aktivt inom den kemisk-tekniska industrin och man har gjort sig kända genom produkter som Aspirin, men även genom produktion av bekämpningsmedel inom jordbruket. Sin bas har man i den tyska staden Leverkusen och fotbollslaget Bayer Leverkusen har fått sitt namn från koncernen. Företaget grundades i slutet av 1800-talet och har under resans gång hunnit med både det ena och det andra. Så här sammanfattar de österrikiska kommunisterna företagets historia:

Bayer kommer från en firmatradition som bygger på brott mot mänskligheten. Redan före fusionen som ledde till IG Farben var Bayer, tillsammans med andra tyska koncerner, delaktiga i produktionen av senapsgas och i utnyttjandet av tvångsarbetskraft. 1925 fusionerades de tyska agrarkemiska företagen till IG Farben och ett ännu gråare kapitel i företagets historia började. Inget annat företag arbetade så tätt med den fascistiska tyska staten som IG Farben. Redan före Hitlers maktövertagande fick NSDAP stora gåvor från företaget. Efter 1933 utvecklade man Zyklon B för de tyska gaskamrarna och utnyttjade den gratis arbetskraft som koncentrationslägrena erbjöd. Till detta kommer också att man experimenterade med fångarna.

För detta dömdes IG Farbens chefer vid Nürnbergrättegångarna, men så tidigt som 1951 var alla på fri fot. En av cheferna, som var ansvarig för uppyggnaden av Auschwitz kunde utan problem fortsätta som chef för de tre företagen som IG Farben bestod av.

Precis som Monsanto var Bayer också delaktig i utvecklandet av insektsmedel för jordbruket. Kunskapen om detta kom från giftgasproduktionen. Världshälsoorganisationen räknar med att ungefär 20 miljoner människor varje år blir förgiftade av dessa insektsmedel, varav runt 200 000 avlider. Under Vietnamkriget tog man tillsammans med Monsanto även fram det ökända ”Agent Orange”

Företaget hindrades alltså inte nämnvärt av att nazisterna förlorade andra världskriget, utan man kunde i stort sett fortsätta som förut – business as usual. Västtyskland var i lika hög utsträckning som Hitlers Tyskland de stora tyska koncernernas stat. Allt detta har dock bidragit till att göra företaget till ett av de absolut största inom den kemisk-tekniska sektorn och som det sporadiskt rapporterats om, vill man nu köpa upp den stora konkurrenten Monsanto, som man tidigare samarbetat med och som är ökänt för sina patenterade frön och bekämpningsmedel. Per aktie betalar Bayer 128 dollar och sammanlagt ligger budet på 66 miljarder dollar. Budet är alltså ungefär lika stort som Kroatiens BNP.

Om budet går igenom (det ska fortfarande godkännas av olika myndigheter) innebär det den största affären någonsin i tysk affärshistoria och det innebär ett stort steg mot en monopolisering av världsmarknaden. Så här skriver den tyska kommunistiska dagstidningen Junge Welt om monopoliseringen:

Affären är den sista akten i agrarkemiindustrins monopolspel. Aktieägarna i företagen Dupont och Dow godkände redan i maj att de båda koncernerna kunde slås samman och Chem-China tog nyligen över det schweiziska företaget Syngenta. I gödselindustrin slogs nyligen företagen Potash och Agrium ihop och även inom jordbruksmaskinsindustrin har det skett uppköp och joint ventures. I denna sektor behärskar de tre starkaste företagen 50 procent av världsmarknaden.

Det hela handlar om en kamp om marknadsandelarna. I en situation där fler och fler företag går ihop och köper upp varandra kan man inte hålla sig utanför, då förlorar man istället. Bayers svar på de andra företagens fusioner och uppköp är alltså ett gigantiskt köp av Monsanto. Det är också viktigt att notera att det här är en inneboende tendens hos kapitalismen – växer inte företagen kommer de gå under i kampen om marknaden. Det finns alltid en bestämd mängd marknadsandelar på varje given marknad och tar man inte över fler och fler av dessa så tar andra företag chansen och då förlorar man istället marknadsandelarna. Det här förhållandet kan man aldrig komma ifrån. Man behöver egentligen bara tänka på spelet Monopol för att förstå hur det fungerar. Det går inte att i lugn och ro ta sig runt spelplanen, eftersom de andra spelarna då köper upp alla gator. När de väl gjort de bygger de hus och hotell och du slutar upp som bankrutt om du hamnar på dina motståndares gator. Därför måste du, för att ha en chans, köpa så många gator du kan. Du måste alltså expandera för att inte krympa – det finns inget mellanläge för dig, precis som det inte finns ett mellanläge för kapitalisterna.

I den här konkreta situationen innebär Bayers köp av Monsanto att man skulle nå en omsättning på över 23 miljarder dollar, vilket de andra monopolföretagen inte kan konkurrera med. Dessa rör sig istället med en omsättning på mellan 14-15 miljarder dollar. Det säger sig självt vilket företag som i längden kommer vinna. Redan idag ser situationen ut som följer:

Vad gäller insektsbekämpning har Bayer och Monsanto tillsammans en marknadsandel på runt 25 procent och vid gentekniskt förändrade, samt konventionella åkergrödor ligger marknadsandelen på runt 30 procent. Om man bara tittar på de genmodifierade plantorna uppnår de båda koncernerna till och med en monopolställning med långt över 90 procent av marknadsandelen.

När alltså Liberalerna, Moderaterna och Sverigedemokraterna tar ställning för genmodifierade grödor är det alltså tydligt vilkas ärenden de springer.

Monopoliseringens konsekvenser

För att verkligen förstå den här situationen ska vi ta ytterligare hjälp av Lenin. Så här skrev han redan för 100 år sedan i sin bok Imperialismen som kapitalismens högsta stadium:

Detta monopol är kapitalistiskt, dvs det har växt upp ur kapitalismen och existerar under kapitalismens, varuproduktionens och konkurrensens allmänna villkor, i en ständig och olöslig motsättning till dessa allmänna villkor. Men likväl ger det, som varje annat monopol, upphov till en oundviklig tendens till stagnation och förruttnelse. Eftersom monopolpriser, låt vara för en tid, fastställs, försvinner till en viss grad drivfjädrarna till tekniska och följaktligen också till varje annat framsteg, till framåtskridande. Av samma orsak uppstår också den ekonomiska möjligheten att på ett konstlat sätt fördröja det tekniska framåtskridandet.

Lenin fortsätter med ett exempel från sin tid:

Ett exempel: i Amerika uppfann en viss Owens en maskin för tillverkning av buteljer som åstadkom en revolution inom buteljtillverkningen. Den tyska kartellen av buteljfabrikanter köper Owens’ patent och gömmer undan det, förhindrar dess användning.

I en andra branscher hittar vi andra exempel på det Lenin kallade kapitalismens förruttning. Vi vet alla att kollektivtrafiken i USA generellt är dåligt utbyggd, men vet vi varför? Mikael Nyberg ger oss en förklaring i sin bok Det stora tågrånet. Vi börjar med lite enkel matematik: ju fler som åker kollektivt, desto färre som åker individuellt, alltså i bilar. Kollektivtrafiken är alltså en stor konkurrent till bilarna. Det som alltså händer på 30-talet är att de stora bilföretagen, såsom General Motors, helt enkelt köper upp lokala kollektivtrafiksföretag och lägger ner dem, vilket tvingar människor att åka bil. Så har vi alltså ett land där man i princip behöver en bil för de dagliga sysslorna och där städerna är anpassade efter bilkörning.

Vad har då detta med Bayer och Monsanto att göra? Jo, samma princip gäller här som för Owens buteljeringsmaskiner och för den amerikanska kollektivtrafiken. Utöver det faktum att priset på majs- och bomullsfrön under de senaste 20 åren fyrfaldigats som en konsekvens av Bayers och Monsantos dominerande ställning, har marknadens struktur lett till ett enormt stillestånd vad gäller ny forskning.

Bayers Glufosinat eller Monsantos Glyphosat har redan över 40 år på nacken. Därför trotsar allt fler ogräs dessa substanser. För jordbrukarna återstår inget annat än att höja gifthalten. Och jätten från Leverkusen förnekar inte alls denna situation.

Så skriver återigen Junge Welt. Enligt Hermann Stübler, själv anställd som forskare på Bayer, är situationen klar. Eftersom marknaden koncentrerats så pass mycket som den gjort, finns det egentligen inga konkurrenter till Bayer och Monsanto. Detta innebär att de inte behöver lägga en massa pengar på forskning – de kan helt enkelt fortsätta producera samma medel som de gjort tidigare. Situationen leder också till att forskningen på området även hela tiden minskar, återigen av samma anledningar. Vad som kommer att hända med forskningen efter att Bayer och Monsanto slagits ihop vågar man knappast drömma om.

Vad kan vi lära oss av det här?

Det finns många lärdomar att dra av den här situationen. Först och främst kan vi konstatera att Lenin hade rätt när han skrev om kapitalismens förruttnelse. Precis som de tyska buteljeringsföretagen hindrade Owens att revolutionera buteljeringsindustrin, hindrade de amerikanska biljättarna kollektivtrafikens utveckling i USA. På samma sätt hindrar nu Monsanto och Bayer oss från att äta bra, nyttig och giftfri mat. De stora monopolen sätter sin egen agenda och det är inte svårt att se att den är lika folkfientlig som den var för hundra år sedan – monopolens intressen och folkens intressen är totalt motsatta.

För det andra kan vi konstatera att majoriteten av de politiska partierna i det här fallet går monopolens ärenden. De borgerliga partierna, med Sverigedemokraterna som en av de största pådrivarna, ställer sig positiva till monopolens politik, medan de rödgröna i varierande utsträckning tvekar. Inget parti representerar dock något egentligt alternativ för folket eftersom inget parti på ett tydligt sätt bryter mot den folkfientliga politik som monopolen kräver ska genomföras.

För det tredje kan vi dra några historiska lärdomar om nazism och kapitalism. De som i slutändan tjänade på nazismen var inte det tyska folket, utan det var de tyska monopolföretagen. För ett kemiföretag innebär ihjälgasningen av miljoner människor ett ypperligt affärstillfälle. Som andra företag, exempelvis Bosch, var man heller inte sen att ta del av de sammanlagt 13 miljoner judiska och sovjetiska slavarbetare som nazisterna ställde till monopolens förfogande. Nazismens krossande innebar ju, som vi sett, inte att företagen lades ned eller ens att de nationaliserades, utan de fick så gott som obehindrat fortsätta. Vad säger oss detta? Den kapitalism som existerade under nazismen är densamma som existerade i Västtyskland och som idag existerar i Tyskland. Det är den som återigen försöker hävda sig mot de amerikanska och ryska imperialisterna och kapa åt sig sin egen del av världsmarknaden. Nazismen är alltså inget alternativ till kapitalismen, det är bara en lite mer brutal version av den.

Vad innebär det då för Sveriges folk? Det enda alternativet till de stora monopolföretagen och deras åtta politiska språkrör som sitter i riksdagen är Sveriges Kommunistiska Parti. Konsekvent ställer vi oss på arbetarnas och folkets sida och låter oss inte göras till folkförrädare genom att springa andras ärenden än folkets. Inom kapitalismen finns det ingen framtid, det har de stora monopolföretagen gjort klart. Det gäller att gå till botten med den ruttna kapitalismen, och då är det enda alternativet socialismen, där folket har makten!

De svenska monopolkapitalisterna i Baltikum

patchwork_flag_of_baltic_countries-svg

 

Svenska intressen i Baltikum

När det gäller de svenska intressena i Baltikum har de flesta hört talas om Swedbanks äventyr där, något som slutligen ledde till att de svenska skattebetalarnas pengar användes för att rädda banken undan konkurs. Detta är ett kapitel för sig och därför inget vi ska gå in på nu, utan nu vill vi bara ge en bild av situationen idag. Har Swedbank lärt sig av sina misstag och dragit öronen åt sig? Finns det andra banker som även de dreglar över den baltiska lånemarknaden? Är det bara banker som har intressen på andra sidan Östersjön?

Som vi i tidigare analyser påpekat(se Sverige och imperialismen på SKPs hemsida) , har de svenska monopolkapitalisterna fått tämligen fritt spelrum i Baltikum. I uppdelningen av Östeuropa, som påbörjades efter kontrarevolutionen 1989 har tyskarna tagit mest. De lade beslag på folkets samlade tillgångar i DDR och lade snabbt under sig produktionen i stora delar av Östeuropa (det mest extrema exemplet finns i Slovakien, vars export till 33% kontrolleras av Volkswagen). Även andra länders kapitalister har fått sin del av kakan. De österrikiska bankerna Erste Bank och Raifeissen Bank har lagt under sig bankmarknaderna i de länder som tidigare tillhörde Österrike-Ungern. Även italienska UniCredit, franska Societe Generale och belgiska KBC Bank har kapat åt sig sina beskärda delar av den östeuropeiska finansmarknaden. Om detta kan den intresserade läsa om i den tidigare nämnda broschyren på SKPs hemsida. Baltikum har dock lämnats ifred. Det finns inga österrikiska, tyska eller franska banker där. Där finns så gott som uteslutande svenska banker. Mönstret går igen även sett till de svenska direktinvesteringarna i Baltikum – de dominerar. I uppdelningen av Östeuropa tillföll alltså Baltikum Sverige.

Artikelns syfte är alltså att ge en överblick över de svenska intressena i Baltikum. Det är en ytlig genomgång, som inte erbjuder någon djuplodande analys. För detta krävs en alltför omfattande arbetsinsats. Istället vill vi visa att den svenska imperialismen lever och frodas. De svenska monopolkapitalisterna har, trots bank- och finanskriser, lagt under sig tre av de länder som bildades efter kontrarevolutionen i Sovjetunionen 1991.

Svenska intressen i Estland

Enligt den svenska ambassaden i Tallin, så finns det ”drygt 1.700 företag med svenska ägarintressen” i Estland och samtidigt konstateras att ”Sverige är största utländska direktinvesterare” med mer än fyra miljarder euro investerade i landet.[1] Sammanlagt utgör de svenska direktinvesteringarna runt 27% av de totala utländska investeringarna i landet.

De dominerande svenska företagen i Estland är Swedbank och Wallenberg-ägda SEB. Tillsammans kontrollerar dessa två företag 63% av bankmarknaden i Estland. Nordea, som numera är Finlandsägt, kontrollerar 14% av marknaden och Danske Bank kontrollerar 10%. Det innebär att skandinaviska banker kontrollerar sammanlagt 87% av bankmarknaden.[2] De inhemska bankerna kontrollerar inte mer än några procent av marknaden. Det är alltså tydligt att finanskrisen 2008 inte förändrade situationen nämnvärt, i alla fall inte vad gäller ägarstrukturen. Hur ser det då ut i andra branscher?

Den kanske största svenska investeringen i Estland, utöver bankerna, står nog Ericsson för. Omsättningen för företaget var 2013 långt över en miljard euro och är således det största företaget i Estland, sett till omsättning.[3] Ericsson kontrollerar ensamt uppemot 11% av Estlands totala export, vilket gör esterna tämligen beroende av Ericsson.[4] Näst på tur har vi TeliaSonera, som äger den dominerande estniska teleoperatören Telia Eesti. Omsättningen låg 2013 på mer än 300 miljoner euro. I utsugningen av Baltikum står alltså inte den svenska staten lottlös, eftersom man äger runt 37% av aktierna i TeliaSonera.

Ytterligare stora svenska företag som återfinns i Estland är Stora Enso och ABB, båda kontrollerade av Wallenberg. Stora Enso har de senaste åren lagt ner sågverk, eftersom trävaruimporten från Ryssland avtagit. ABB, å andra sidan, har investerat kraftigt i solenergiproduktion i Estland, och planerar nu att fördubbla sin produktionskapacitet. Även ICA (som kontrolleras av Lundberg-sfären) har stora investeringar i Estland. Genom Rimi Baltic kontrollerar man runt 17% av dagligvaruhandeln i landet.[5]

Det finns alltså stora svenska intressen i Estland. En stor anledning till detta, i varje fall när det gäller ABBs och Ericssons investeringar i Estland, är det faktum att minimilönen per månad inte ens ligger på 500 euro. Genomsnitttslönen i Estland ligger på runt 1100 euro, vilket innebär att man, om inte annat, kan tjäna in pengar på att helt enkelt betala ut lägre löner.

Svenska intressen i Lettland

Den lettiska marknaden är något mindre dominerad av svenska kapitalister än den estniska, men svenskarnas övervikt är ändå tydlig. Av de utländska direktinvesteringarna år 2015 står svenska företag för uppemot 19%. Detta kan jämföras med tyska företags investeringar, som stannat på runt 5%.[6] Något mer än en fjärdedel av investeringarna hamnar sedan i finanssektorn, som i Lettland är något mindre kontrollerad av svenska banker än den estniska, men fortfarande dominerar svenska banker med uppemot 53% av marknadsandelarna.[7] Sammantaget kontrolleras dock inte ens 15% av den lettiska bankmarknaden av lettiska banker. Störst av de svenska bankerna är återigen Swedbank, som kontinuerligt ökar sin marknadsandel vad gäller utlåning, insättning och bolån. Man kontrollerar även över 40% av alla lettiska kreditkort.[8]

Jämfört med Estland är antalet svenska företag som är aktiva i landet mindre. Endast omkring 400 företag är verksamma i landet. Av dessa är ICA, Tele2, Telia Sonera och H&M framstående. I telekommunikationsbranschen är de svenska intressena totalt dominerande. Tele2 har enligt dem själva en marknadsandel på 32%.[9] Näst största företaget i telekommunikationsbranschen är LMT, Latvijas Mobilais Telefons. Detta företag, som till synes är ett lettiskt företag, kontrollerar runt 30% av marknaden. Tittar man närmare ser dock ägarbilden väldigt svensk ut. 24,5% av företaget ägs av Telia Sonera och ytterligare 24,5% av företaget ägs av Sonera Holdings. 49% av företaget kontrolleras alltså direkt av Telia Sonera. Tredje största ägare är Lattelecom, som äger 23% av LMT. Lattelecom ägs i sin tur till 51% av den lettiska staten och till 49% av Telia Sonera. Det vore alltså inte alltför långsökt att säga att mer än 60% av den lettiska telekommunikationsmarknaden kontrolleras av två svenska företag, ett statligt (Telia Sonera) och ett från Stenbeck-sfären (Tele2).

Även ICA-gruppen har betydande intressen i Lettland. Uppemot 30% av de lettiska marknadsandelarna tillfaller Rimi Baltic.[10] Detta innebär att ICA håvar in ungefär 750 miljoner kronor enbart från Lettland varje år. ICAs största konkurrenter i landet är den litauiska kedjan Maxima, som enligt Wikipedia kontrollerar 70% av marknaden. Det bör man nog ta med en nypa salt, men att de dominerar råder det ingen större tvekan om. Hur det än ligger till med den saken dominerar det utländska ägandet även på den lettiska livsmedelsmarknaden.

Svenska intressen i Litauen

Sist ut av de baltiska länderna är Litauen. Precis som i Lettland står svenska kapitalister för nästan exakt 19% av de utländska direktinvesteringarna i landet.[11] På fem år har de svenska kapitalisterna ökat sin andel med runt 5%. 2011 var de svenska andelarna av direktinvesteringarna runt 14%.[12] Svenska kapitalister stärker alltså sitt grepp om den litauiska ekonomin. Till skillnad från Lettland går dock investeringarna i mycket högre utsträckning till manufaktur istället för finans. Runt 31% av de utländska investeringarna går dit, medan endast 12% går till finanssektorn. Bidragande till detta torde vara de två ekonomiska frizonerna som finns i landet, i Klaipeda och Kaunas. Några av de svenska företag som finns representerade i landet är Tele2, Telia Sonera, ABB, IKEA och självklart också Swedbank och SEB.

De två förstnämnda företagen, Tele2 och Telia Sonera kontrollerar tillsammans runt 70% av den litauiska telekommunikationsmarknaden. Tele2s marknadsandel ligger på 40% och Telia Sonera, genom sitt dotterbolag Omnitel runt 30%.[13] Stenbäck-sfären är alltså återigen störst på marknaden, tätt följd av den svenska staten. Även ABB har tjänat stora pengar i Litauen, senast för något år sedan då de byggde den så kallade Nordbalt-kabeln, som kopplade ihop de svenska och litauiska kraftnäten. Litauen är även av särskild vikt för IKEA, som har stora underleverantörer i landet. Trots sin storlek är landet den fjärde största leverantören av möbler till IKEA, vilket innebär att fler av IKEAs möbler produceras i Litauen än i Sverige.[14]

Vad gäller bankmarknaden dominerar återigen två svenska banker: SEB och Swedbank. Dessa har en marknadsandel på 29.3% respektive 28.4%, vilket innebär att den litauiska bankmarknaden till 59.7% kontrolleras av  svenska banker.[15] Lägg därtill den norska banken DNB, med en marknadsadel på 16.7%, så har vi en bankmarknad som till mer än 75% kontrolleras av skandiviska banker. Den störtas litauiska banken, Siauliu Bankas, kontrollerar runt 7% av bankmarknaden.

I Litauen måste dock ICA finna sig i att ha blivit utmanövrerade av litauiska kapitalister. Den litauiska livsmedelskedjan Maxima, som vi sett även finns i Lettland, har en marknadsandel på över 50%.[16] ICA-ägda Rimi får här nöja sig med en marknadsandel på runt 9%.[17] Sedan sommaren 2016 har dock Lidl börjat etablera sig på den litauiska livsmedelsmarknaden, vilket säkerligen kommer få framtida konsekvenser.

Sammanfattning och slutsatser

Det här är som sagt bara en översiktlig bild och djupare analyser går säkerligen att göra. Den bild som dock framkommer är att de svenska monopolkapitalisterna har stora intressen i de baltiska länderna. Det är också tydligt att det i Baltikum i princip saknas konkurrenter till de svenska monopolkapitalisterna. De tyska bankerna och industrierna lyser med sin frånvaro. Detta gör att vi kan bekräfta påståendet som vi gjorde i inledningen: de svenska monopolkapitalisterna har fått tämligen fritt spelrum i Baltikum och i uppdelningen av marknaderna mellan imperialisterna, har även de svenska imperialisterna fått sin del av kakan. Ett kanske överflödigt exempel i sammanhanget är att alla tre länders börser ägs av Nasdaq OMX, vari Wallenberg, genom Investor, äger runt 11%.

Dessa fakta säger även en del om de baltiska ländernas nationella självbestämmande. Istället för att själva kunna kontrollera sin politik är man istället beroende av framför allt svenska monopolkapitalister. Vad gäller finanspolitiken torde SEB och Swedbank ha en hel del att säga till om. Man är i Baltikum även beroende av att den svenska ekonomin håller, och man är därför orolig för den svenska bostads- och finansmarknaden. Kraschar den svenska finansmarknaden, drar den även med sig de baltiska länderna i fallet, eftersom de är helt utlämnade åt de svenska bankerna. Detta bidrar till en politisk likriktning i Baltikum, där politiken ordnas efter svenska och europeiska intressen, och de baltiska ländernas utrikespolitik blir väldigt följsam.

Sverige är ett litet men hungrigt imperialistiskt land och för kommunisterna gäller att bekämpa imperialismen där den finns. Vi återupprepar därför vad den tyska kommunistledaren Ernst Thälmann en gång sa: fienden finns i det egna landet! För svenska kommunister gäller det naturligtvis att bekämpa den amerikanska, tyska och ryska imperialismen, men vi får i sammanhanget inte glömma bort den inhemska, svenska imperialismen. De svenska kommunisterna kämpar för arbetarnas frigörelse och kampen är på detta sätt internationell. Till sitt innehåll är den däremot nationellt begränsad; de svenska arbetarnas och kommunisternas kamp riktar sig mot de svenska monopolkapitalisterna och de åtta partierna som i parlamentet representerar deras intressen. Den nationella kampen mot den svenska imperialismen är en förutsättning för den internationella kampen för socialismen. Som kubanerna med all önskvärd tydlighet visat är deras nationella oberoende grunden för den enorma internationella solidaritet de kunnat visa för världens förtryckta folk. Vi kämpar därför för Sveriges nationella oberoende och befrielse; en nation och ett folk som förtrycker andra kan aldrig vara fritt!

[1] http://www.swedenabroad.com/sv-SE/Ambassader/Tallinn/Landfakta/Om-Estland/Ekonomi-naringsliv-handel-och-investeringar/

[2] http://www.pangaliit.ee/en/banking-information/market-shares-of-estonian-banks

[3] http://bnn-news.com/top-estonian-companies-turnover-listed-104916

[4] http://www.swedbank-research.com/english/estonian_economy/2014/mars/ee_newsletter_export.pdf

[5] http://www.icagruppen.se/en/investors/growth-factors/market-development-in-estonia-latvia-and-lithuania/

[6] http://www.liaa.gov.lv/en/invest-latvia/investor-business-guide/foreign-direct-investment

[7] https://www.oecd.org/finance/Latvia-financial-markets-2016.pdf

[8] https://www.swedbank.com/idc/groups/public/@i/@sbg/@gs/@ir/documents/financial/cid_1666945.pdf

[9] http://www.tele2.com/Documents/Investors/6.%20CMD20141212%20Baltics%20FINAL.pdf

[10] http://www.icagruppen.se/en/investors/growth-factors/market-development-in-estonia-latvia-and-lithuania/

[11] https://www.lb.lt/direct_investment_in_q1_2016

[12] http://balticexport.com/?article=arvalstu-investicijas-lietuva&lang=en

[13] http://www.tele2.com/Documents/Investors/6.%20CMD20141212%20Baltics%20FINAL.pdf

[14] http://www.baltic-course.com/eng/markets_and_companies/?doc=113739

[15] http://www.baltic-course.com/eng/finances/?doc=117858

[16]http://gain.fas.usda.gov/Recent%20GAIN%20Publications/Retail%20Report%20Lithuania_Warsaw_Lithuania_6-2-2016.pdf

[17] http://www.icagruppen.se/en/investors/growth-factors/market-development-in-estonia-latvia-and-lithuania/

Sommaren i Europa

eu-flag-bombs

Det har hänt en hel del i Europa under sommaren och mycket av det har hamnat under radarn för de svenska tidningarna. Stora händelser som demonstrationerna i Frankrike kunde man inte undvika att nämna, men de föll ändå till föga för EM. Andra händelser, som Tysklands massiva återupprustning, teg man istället ihjäl. Likaså föll de medborgargarden som man nu organiserar i Frankrike och Tyskland mellan stolarna.

Det är få som kan ha undgått den alltmer betydande roll som Tyskland kommit att spela inom EU och hur makten flyttats bort från de mindre länderna för att koncentreras i Centraleuropa. Den svenska ekonomin blir alltmer beroende av de tyska och tyska företag expanderar i Sverige. I Östeuropa dominerar tyska företag (Volkswagen) och västeuropeiska banker (bland annat Erste Bank och UniCredit). I södra Europa håller en av de äldsta bankerna i världen, Monte dei Paschi di Siena på att krisa och Tyskland hindrar den italienska staten från att gå in och rädda den, vilket i sin tur skapar en gynnsammare situation för tyska banker. I och med Storbritanniens EU-utträde kan man väl även vänta sig att ännu mer makt koncentreras i Berlin och att den europeiska finansmarknaden delvis flyttas från London, för att kunna vara kvar i EU. Tyskarna befäster alltså sin roll som dominerande makt i EU.

Som eget imperialistiskt block börjar också EU att hävda sig. Den inte helt problemfria förhandlingen om frihandelsavtalet TTIP visar på en del sprickor och motsättningar mellan USA och EU. Det senaste budet från finansmarknaden är det amerikanska angreppet på Deutsche Bank, som man avkräver uppemot 14 miljarder dollar för bankens inblandning i den amerikanska börskraschen 2008. Om man lyckas med manövern har man skapat en rätt bra grund för en amerikansk expansion på tyskarnas bekostnad. Motsättningarna med Ryssland behöver vi kanske inte beröra så mycket, sanktionerna fortsätter officiellt, men samtidigt investerar exempelvis den tyska fordonsjätten Daimler i en gigantisk fabrik utanför Moskva och man förhandlar som bäst om ytterligare en gasledning genom Östersjön. En faktor som spelar in i EUs sanktioner mot Ryssland är givetvis också de konkurrensfördelar som det medför för USA. Kan européerna inte köpa spannmål och gas från ryssarna, måste de göra det från USA istället.

Till saken hör även militariseringen av Europa. Den tyska tidningen Junge Welts rapport från det senaste EU-toppmötet i Bratislava lägger korten på bordet. Nu ska militariseringen snabbas på. Detta är möjligt eftersom Storbritannien, som länge försökt bromsa den utvecklingen, inte längre är med i spelet. Ett av målen med militariseringen är just att bryta sig loss från beroendet av USA och NATO. Denna utveckling har dock inte hindrat medlemsländerna att företa egna upprustningar och genomföra interventioner av egna slag. Tyskarna har beslutat att investera 130 miljarder Euro i Bundeswehr och för första gången sedan murens fall ökar nu den tyska armén i antal soldater. Det räcker dock inte, utan man vill även rekrytera inte bara tyskar, utan också övriga EU-medborgare till Bundeswehr. Fransmännen är inte sämre och genomför med jämna mellanrum interventioner de delar av Afrika man anser vara sitt intresseområde (exempelvis Mali och Elfenbenskusten).

De imperialistiska motsättningarna ökar alltså. Motsättningarna inom länderna blir även de större. De stora demonstrationerna i Frankrike i början av sommaren behöver vi inte nämna, dessa känner folk till. Det som folk kanske inte känner till är att de franska fackföreningarna återigen börjat demonstrera och hundratusentals fransmän är ute på gatorna och demonstrerar. Detta har föranlett den franska staten att skapa ett medborgargarde bestående av 100 000 ”patriotiska medborgare” som ska få en två veckor lång utbildning och därefter patrullera tillsammans med den franska militära polisen, samt fokusera på ”trafikkontroll och arresteringar”. Officiellt är anledningen till detta medborgargarde terrordådet i Nice, men det är absolut inte svårt att se den verkliga anledningen. Samma förslag framlades i somras av den tyska inrikesministern De Maziere. Utformningen liknar det franska förslaget och går i princip ut på att beväpna patriotiskt sinnade medborgare. Tyskland har visserligen inte sett lika stora demonstrationer och strejker som Frankrike, men det är väl bättre att vara på den säkra sidan.

Slutsatserna av allt detta måste vara att både spänningarna mellan de imperialistiska blocken och spänningarna inom de europeiska länderna ökar. Det återstår att se hur det artar sig, men det är vid det här laget ett faktum att EU försöker skapa sig en egen plats i världen, där man försöker manövrera mellan de ryska och amerikanska imperialisterna. I slutändan leder det till kraftigare motsättningar och nya omfördelningskrig. För kommunisterna gäller det att vara vaksamma, att inte ställa upp på endera imperialists sida, vare sig det gäller tanken på Ryssland som fredsbevarande makt eller CIA-sponsrade jihadister i Syrien. Det kommunistiska partiet måste vara självständigt och inte låta sig köpas eller luras in i arbetarfientliga positioner. Detta blir allt viktigare, ju mer klasskampen skärps och ju tydligare motsättningarna mellan imperialisterna blir.

Nya regler för asylsökande och anhöriginvandring

Den som såg på rapport på kvällen den fjärde augusti kunde inte undgå att höra Anders Ygeman uttala sig om flyktingfrågan och de nya reglerna som ska gälla för asylsökande och anhöriginvandring. I korthet går dessa nya regler ut på att en man som kommer hit och som lämnat kvar sin familj i sitt ursprungsland inte kan få hit dem utan att ha en försörjning. Rapport gjorde klart att för en man med fru och två barn behöver han ha ett jobb där han tjänar ungefär 26 000 kronor i månaden, samt att han måste ha en bostad där han kan ta emot sin familj.

Carlos Latuff Gulf States reaction to refug...

Helt oaktat det faktum att man i exempelvis Uppsala måste köa i minst 6-7 år för att få en lägenhet överhuvudtaget eller att du måste punga ut med några miljoner för en bostadsrätt och det faktum att många svenskar inte ens tjänar över 26 000 kronor i månaden, är förslaget helt galet och gynnar enbart kapitalet. Vad innebär då de nya reglerna i praktiken?

En snabb titt på lite statistik ger följande resultat. Låt oss anta att en invandrare kommer hit och faktiskt får jobb (vilket inte är helt lätt, med tanke på att arbetslösheten för utrikes födda ligger på lite över 15%[1]), vilket låter bra. Var är det då han eller hon kommer hamna? Vi fortsätter att titta på statistiken. De fem vanligaste yrkena för utrikes födda är, föga överraskande, vårdbiträden, städare, undersköterskor, köks- och restaurangbiträden och barnskötare.[2] Vad har dessa yrken gemensamt? Lönemässigt är de lågavlönade! Medellönen för dessa fem yrken ligger på mellan 17 800 kronor i månaden och 20 500 kronor i månaden.[3]

Kort sagt har invandrare ingen chans att få hit sin familj. Varför är det då viktigt med dessa regler? Den mindre cyniskt lagde kanske tänker att det inte spelar så stor roll, Socialdemokraterna försöker bara ta röster från Sverigedemokraterna. Det gör de visserligen, men inte är det den enda bevekelsegrunden. Den praktiska konsekvensen av dessa regler är att de svenska kapitalisterna håller de invandrades familjer gisslan. För invandraren med familjen i en krigs- eller katastrofzon är naturligtvis den första prioriteringen att få hit sin familj, allt annat måste prioriteras bort. Detta innebär att kapitalet har fått en jävligt lydig arbetare, som säkerligen inte kommer att klaga på missförhållanden och jävulskap på arbetsplatsen. Det får som ytterligare konsekvens att de svenska kapitalisterna nu har lyckats med konststycket att få hit den utbildade, arbetsföra delen av befolkningen i exempelvis Syrien, medan man lämnat kvar de personer som eventuellt kunde kosta samhället en slant, såsom skolkostnader för barnen. Dessa kostnader låter man de av imperialismen redan krigshärjade länderna bära.

Det är ett fullkomligt vidrigt förslag som är ett slag mot både den svenska arbetarklassen och den internationella arbetarklassen och måste upphävas omedelbart. Ingen lämnar frivilligt sitt land, men de som måste göra det måste vi visa solidaritet. Vi måste samtidigt kämpa mot våra egna kapitalister, som inte är sena att profitera på katastrofer och krig (vi minns exempelvis hur Riksdagen med bred politisk enighet, från vänster till höger, bombade Libyen tillbaka till stenåldern). Inget utrymme åt den svenska rovkapitalismen och imperialismen! Bekämpa flyktingorsakerna, inte flyktingarna!

[1] http://www.migrationsinfo.se/arbetsmarknad/sysselsattning/

[2] http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Arbetsmarknad/Sysselsattning-forvarvsarbete-och-arbetstider/Yrkesregistret-med-yrkesstatistik/59064/59071/Behallare-for-Press/370886/

[3] Se statistik från www.lonestatistik.se.

Bra att anställa fler poliser?

vb1F70A5Xtv47QsYg7iI

Nedan följer en kommentar från en sympatisör om skiljelinjer mellan marxister och opportunister i ställningstagande till borgarnas försök att utöka polisens resurser:

Läste med viss förvåning i senaste Proletären (22, 2-8 juni 2016) under rubriken ”Stärk tryggheten i förorterna” följande:

”För att garantera människors trygghet, inte minst för alla de som bor i förorterna och är de som drabbas mest, så krävs krafttag och polisiära insatser. De personer som förfaller i kriminalitet ska omhändertas och övriga samhället måste skyddas från dessa. I den mån polisen behöver större resurser så bör de få detta.”

Sen följer lite rundsnack om närpoliser etc. Men faktum kvarstår att Kommunistiska Partiet vill förstärka polisen. Artikeln står på ledarsidan utan signatur och kan således betecknas som officiell. Vilken skillnad mot förr i världen! Vid polisstrejken (1973 tror jag det var) hade KFML(r) som paroll: ”Byt jobb, skaffa er ett hederligt arbete!” (KFML(r) var en föregångare till dagens KP) Men det var då det, idag vill man förstärka polisen. Redan vid min första marxistiska grundkurs hösten 1969 lärde jag mig att polisen är statens våldsapparat, och jag tror inte polisens roll har ändrats i någon nämnvärd grad sen dess! Men vissa tycks ha glömt…

Det kan vara lärorikt att jämföra med vad Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) anser:

”Högerdemagogerna förtydligar i detta avståndet mellan förortens ungdomar och kapitalet och dess ideologer i Danderyd, Djursholm, Täby och Östermalm, men förtiger varför bilarna brinner i förorten och varför folk kastar sten just där. De vägrar nämna arbetslösheten, utslagningen och den sociala misären som ett resultat av vad det kapitalistiska systemet skapat.

Och de har alltid kunnat använda statens våldsapparat mot arbetarklassen för att upprätthålla sina privilegier. Därför är deras lösning; våld, fler poliser, gummikulor och vattenkanoner att stänga in människor i en ghetto-liknande tillvaro. Och än mer kraftiga vapen om så skulle behövas. Det är alltid arbetarklassen och folket som betalar medan kapitalet vill ha mer vinst. Kapitalet är rädd att ungdomar och arbetarklass även i Sverige ska bjuda på organiserat motstånd och att kommunisterna ska bli fler och starkare. Därför agerar de i förebyggande syfte. De tror att det så blir lättare att stoppa denna utveckling.”

En glasklar skillnad mellan KP och SKP, till SKPs favör!

Kommentar av SKP Uppsala:
Istället för att se igenom kapitalisternas egna medierapportering säljer somliga vidare bilden av att arbetarklassen i Sverige behöver kontrolleras mer av borgarnas stat. Utökade resurser till polisen betyder utökade möjligheter för dem att kväsa framtida klasskonflikter i sin linda. Vi kommunister sätter inte vår tilltro till den kapitalistiska staten eller dess polis utan till vår egen förmåga att organisera vår klass.

Mer om vår syn på frågan: skp.se/2016/05/27/angaende-valdet-fororten/

Hela Sverige ska leva!

Den svenska landsbygden är i kris. De små orterna har successivt förlorat sin industri när den antingen flyttat utomlands eller lagts ner. Därefter har även skolorna börjat försvinna. I och med det fria skolvalet åker alltfler elever till närliggande storstäder för att gå i skolan. Parallellt med detta sätts även det svenska jordbruket ur spel, i alla fall för det stora flertalet.

För ett halvår sedan kunde man i Upsala Nya Tidning läsa en artikel med följande titel: Nio av tio lantbruk har försvunnit. I artikeln intervjuas Anders Wästfelt, professor i kulturgeografi, som analyserat ägandet i svenskt jordbruk. Han nämner två faktorer som starkt bidragit till detta, nämligen den internationella konkurrensen och EUs jordbruksstöd.[1]

Som Wästfelt påpekar, baseras jordbruksstödet på gårdens areal, vilket innebär att ju större areal gården har, desto mer stöd får man. Detta gynnar givetvis de stora aktörerna, och leder till att de små slås ut. Hur ser detta ut i praktiken?

Jordbruksstödet

I allmänhet är gårdsstödet (ett av de huvudsakliga stödprogrammen) centrerat till Skåne, där 16 av de 20 mest gynnade gårdarna ligger.[2] Dessa gårdar ägs i betydande utsträckning av den svenska adeln, där familjen Gyllenkrok, avlägsna släktingar till Wallenberg, leder ligan.[3] År 2014 fick familjen Gyllenkrok ut runt 6,3 miljoner kronor. Lägger man till det stöd de fick mellan 2009-2014 uppgår det till nästan 40 miljoner kronor.[4]

Näst störst mottagare år 2014 var företaget KC Ranch, som ägnar sig åt nötkreatursuppfödning. De fick sammanlagt närmare nio miljoner i stöd. [5] Mellan åren 2009 till 2014 fick de över 25 miljoner kronor i stöd.[6] Detta innebär att de sedan 2009 samlat ihop nästan 35 miljoner kronor i jordbruksstöd.

På detta vis fortsätter det. De adliga familjerna, såsom Piper, Hamilton och Staël von Holstein, som tillsammans håvat in långt över hundra miljoner sedan 2009. Bara under år 2014 rör det sig om tiotals miljoner kronor. De som gynnas mest av EUs jordbruksstöd är alltså de adliga jordägarna, centrerade i södra Sverige. För den med ett speciellt intresse rekommenderas vidare läsning på antingen Jordbruksverkets hemsida eller på bloggen som hänvisas till.

Detta är dock inte alla faktorer som spelat in när nio av tio svenska jordbruk tvingats slå igen de senaste 25 åren. Vi har även den internationella konkurrensen, även den beroende av vårt medlemskap i EU.

 

 

Sverige på den internationella jordbruksmarknaden

Sedan början på 90-talet har förutsättningarna för det svenska jordbruket radikalt förändrats – vi påbörjade då vår långa färd in i EU. Vad har detta inneburit för det svenska jordbruket? Vi vänder oss direkt till Jordbruksverket.

I rapporten Vad betyder EU för vårt jordbruk och vår mat från 2014, redogörs för Sveriges relation till den europeiska marknaden. Författaren börjar med en kort redogörelse för utvecklingen i Sveriges jordbruk, där det konstateras att antalet svin minskat med runt 1 miljon, nötkreaturen med några hundratusen och fåren har ökat obetydligt med något tusental.[7] Innebär detta alltså att svenskar äter mindre griskött än tidigare? Nej, istället har importen av griskött ökat med 212 procent mellan åren 1999 till 2013.[8]

Därefter konstateras att antalet mjölkkor minskat från nästan 600 000 till 350 000 sedan år 1990, då vi började anpassa vårt jordbruk till EU (detta påbörjades alltså innan vi formellt gått in i EU).[9] Den svenska djurhållningen är alltså på stadig nedgång (förutom ett tusental får), samtidigt som vi alltmer integreras i den internationella marknaden.

För livsmedelsindustrin är integreringen i den internationella marknaden tydligast och det finns otaliga exempel på hur internationella storföretag tar sig in på den svenska livsmedelsmarknaden. Alltifrån GB, som ägs av Unilever (ett holländskt storföretag som bland annat även äger Axe, Rexona, Maizena, Knorr och Lipton) till Skånemejerier, som numera ingår i den franska Lactalis-koncernen. Ytterligare exempel är Estrella, som ägs av den tyska koncernen Intersnack och Arla, som slagits ihop med danska MD Foods.

Internationaliseringen reflekteras även i import- och exportstatistiken som samma rapport presenterar. Sedan 1998 har den svenska livsmedelsimporten ökat från 40 miljarder kronor till nästan 120 miljarder. Samtidigt har livsmedelsexporten ökat från nästan 20 miljarder till runt 60 miljarder.[10] Det verkar alltså som att exporten är hälften så stor som importen, men riktigt så enkelt är det inte. Rapporten påpekar att en ”betydande del av den ökning av exporten som skett sedan vi blev medlemmar i EU beror […] på norsk fisk.” Sverige är alltså ett transitland för norsk fisk, något som skymmer den svenska livsmedelsexportens verkliga situation; exporten är mycket mindre än vad den verkar, och trots att vi själva är kapabla att producera livsmedel för egen konsumtion har importen ökat lavinartat.

Slutsatser?

I och med Sveriges inträde i EU har den svenska jordbrukspolitiken inordnats i den europeiska marknaden, som i sin tur domineras av starka ekonomier som Tyskland. Genom EUs stöd främjas en enorm ägarkoncentration inom lantbruket, samtidigt som den fria rörligheten inom EU leder till att det blir billigare att importera livsmedel än att producera det i Sverige.

De svenska bönderna står inför en stor uppgift, där de måste organisera sig och kämpa för att överhuvudtaget kunna överleva på landsbygden. De måste bekämpa koncentrationen av ägande, där storbönderna roffar åt sig allt mer av kakan. De måste bekämpa EU, där de stora företagen dominerar och som syftar till att expandera dessas inflytande. De måste även kämpa mot den svenska staten, som aktivt utarmar landsbygden genom att skära ner i skolor, arbetsplatser och sjukhus på landsbygden.

Detta är en ekvation som är omöjlig att lösa inom kapitalismen. Den fria konkurrensen har sedan länge ersatts av storföretagens monopol; att nio av tio jordbruk försvunnit de senaste 25 åren vittnar om just detta. Staten, som går storföretagens ärenden, vare sig borgare eller sossar sitter vid makten, bidrar aktivt till detta genom att lägga ner samhällstjänster och privatisera samhällstjänster som arbetarklassen och de andra förtryckta klasserna tillkämpat sig. Den här utvecklingen är ingenting annat än kapitalismen som utvecklas, och vi måste vara tydliga att det inte går att vrida tillbaka klockan till en bättre tid, vi måste analysera världen som den ser ut, dra slutsatser och därefter kämpa. Vad är det då vi kämpar för?

Kampen mot kapitalismen måste vara en kamp för socialismen. Istället för företagens makt och utsugning av människan måste vårt alternativ vara ett system där människan bestämmer, där ingen tillåts suga ut någon annan och där hela Sverige kan leva. Ekonomin måste planeras: arbetsplatser, skolor och sjukhus måste förläggas på ställen där människor bor, och på så sätt kan landsbygden blomma. Detta är inte möjligt under kapitalismen, utan endast under socialismen: samhället måste organiseras på folkets villkor, inte på storföretagens!

[1]http://www.unt.se/uppland/uppsala/nio-av-tio-lantbruk-har-forsvunnit-3778473.aspx

[2] http://www.sydsvenskan.se/sverige/miljonbelopp-till-gods-ifragasatts/

[3] http://blog.zaramis.se/2008/11/26/grevar-och-baroner-far-stora-bidrag/

[4] http://blog.zaramis.se/2014/05/06/mest-jordbruksstod-gar-till-stora-jordbruksforetag/

[5]http://www.jordbruksverket.se/etjanster/etjanster/landsbygdsutveckling/sokmottagareavstod.4.3f1d6bc122e5d59ab980003664.html

[6] http://blog.zaramis.se/2014/05/06/mest-jordbruksstod-gar-till-stora-jordbruksforetag/

[7] Vad betyder EU för vårt jordbruk och vår mat? Jordbruksverket, 2014, s. 4.

[8] Samma, s. 5.

[9] Samma, s. 6.

[10] Samma, s. 8.

Panamadokumenten

I veckan har Uppdrag Granskning sänt ett program om de läckta Panamadokumenten, och det är bara att konstatera att kapitalisterna är välorganiserade. För den som inte har tid eller ork att titta på programmet, har SKP Uppsala sammanfattat det viktigaste.

Avslöjandena
-Själva avslöjandena gäller runt 200 000 brevlådeföretag, alltså företag som sätts upp som en sorts front för andra verksamheter.
-Över 10% av det privatägda kapitalet i Europa är placerade i skatteparadis.
-För européerna innebär det att sammanlagt 650 miljarder kronor uteblir i skatt varje år. Detta är sju (7) gånger mer än vad flyktingkrisen kostat EU. Detta ärmer än kostnaderna för att hålla Estland, Lettland och Litauen flytande i fyra år.
-Avslöjandena gäller 12 stats- och regeringschefer, 29 dollarmiljardärer, en rad stora banker, samt film- och sportkändisar i hela världen.

Sverige
-15 000 av de läckta dokumenten rör svenska företag och personer
-Den bank som haft tätast kontakter med advokatfirman Mossack Fonseca är Nordea (vi betvivlar dock inte att andra banker har liknande arrangemang med andra advokatfirmor – de har bara inte blivit upptäckta än), som hjälpt hundratals av sina rikaste kunder att öppna brevlådeföretag.
-Förmögna svenskar beräknas ha gömt sammanlagt 500 miljarder kronor i skatteparadis, vilket innebär sju miljarder i undanhållen skatt varje år.
-Svenska företags och privatpersoners sammanlagda skatteflykt kostar staten 46 miljarder kronor i undanhållen skatt varje år. Det är vad 344 000 förskoleplatser (inkl. mat, lokal och personal) skulle kosta. Det är vad skolgången för 470 000 elever (inkl. lärare, skolböcker, lokaler och lunch) skulle kosta. Det är vad det skulle kosta att anställa 120 000 undersköterskor i äldreomsorgen. Det är 40 gånger mer än vad Sveriges alla idrottsföreningar får från staten varje år för sin ungdomsverksamhet.
-Runt 9 000 svenskar uppskattas ha obeskattade tillgångar utomlands.

Man kan sätta maten i vrångstrupen för mindre. Kapitalisterna har flyttat så enorma summor utomlands att det är svårt att greppa. De är välorganiserade, och de är totalt hänsynslösa. Det är hög tid att kasta det här ruttna systemet över ända!

Skattesmidare