Åtgärden av Bertolt Brecht

Det relativt korta, men ändå viktiga dramat Åtgärden (på tyska Die Maßnahme) uppfördes ursprungligen i Berlin 1930 och fick ett stort genomslag. Dramat är ett av Brechts så kallade ”lärostycken” och var specifikt utformat för att kunna genomföras av amatörteatergrupper. Av denna anledning var dramat enkelt utformat och kort; det viktiga i sammanhanget var den politik som konkretiserades i dramat.

Fokus i den här artikeln kommer just att ligga på den politik som kommer till uttryck. För den teatertekniskt intresserade är dramat ett bra exempel på Brechts ”episka teater” som innebär ett brott med den tidigare, borgerliga teatern. Detta faller dock utanför artikelns omfång.

Tidsmässigt rör sig handlingen på två olika nivåer. Dramat börjar med att en kontrollkör förhör fyra kommunister som tidigare varit organisatörer i Mukden, i norra Kina. Där har de, tillsammans med en femte kamrat, försökt organisera arbetarna i det kommunistiska partiet, något som dock misslyckades, vilket ledde till att de fyra kommunisterna var tvungna att mörda den femte. De förklarar inför kontrollkören varför detta skedde och varför det också var nödvändigt. I det att de förklarar det hela för kontrollkören, spelar de också upp händelserna såsom de skedde. Förhöret utgör alltså en ramberättelse och skådespelarna växlar mellan de två berättelserna.

Åtgärden och ’Radikalismen’ – kommunismens barnsjukdom
Continue reading…

kommunisters villkorslösa kamp mot nazismen

Om de tyska kommunisternas kamp mot nazismen

I kampen mot nazismen har kommunisterna alltid stått i det första ledet. Den absolut största uppoffringen under andra världskriget stod Sovjetunionen för, med flera miljoner döda. Kommunisternas uppoffringar började dock långt innan själva kriget bröt ut. I Tyskland stod kommunisterna för det tidigaste och det mest militanta motståndet mot nazisterna. Vi vill med den här texten visa att det inte bara var den liberala Sophie Scholl som gjorde motstånd mot Hitler, utan det handlar om män och kvinnor som offrade både liv och lem för att bekämpa nazismen; det handlar om människor med en så enorm karaktär och ett sådant enormt mod att det är svårt att förstå. Det handlar helt enkelt om kommunister. Continue reading…

Från Uppsala till Malmö

Det händer grejer. Förra helgen var kamrater från Uppsala på besök i Malmö där utbildning, stärkande av kontakter och julbord var några av aktiviteterna som stod på schemat. Innan hemfärden hann vi med en stadsrunda och fick b.la. besöka Malmö hamn där det i början av 1900-talet låg ett fartyg vid namn Amalthea. Fartyget huserade brittiska strejkbrytare som tagits in när hamnarbetarna i Malmö gått ut i strejk för bättre villkor. För att protestera mot strejkbrytarna valde socialisten Anton Nilsson att ro ut i en liten eka och placera en laddning dynamit på fartyget Amalthea. För detta dömdes Anton till döden, ett straff som senare benådades och omvandlades till livstids straffarbete. Inom såväl den nationella som internationella arbetarrörelsen drogs kampanjer igång för att frige de som dömts för dådet. Opinionen var enorm och år 1917 tågade över 10 000 arbetare till det fängelse i Härnösand som Anton satt fängslad i. Trycket på styrande politiker blev så stort att han några månader senare släpptes ut ur fängelset. Efter fängelsevistelsen lämnade han Sverige och tog värvning i Sovjetunionens röda armé. Anton Nilsson dog 1989 vid en ålder av 101 år.

Continue reading…

Vem är Pablo Neruda?

neuroda

Pablo Neruda var en poet, författare, diplomat och politiker som föddes i Chile år 1904.  Redan vid 13 års ålder skrev han sitt första verk La Mañana” som även publicerades i lokala dagstidningen i byn, Parral som ligger utanför Santiago och där Pablo även föddes. Pablo var dock en pseudonym som Neruda använde. Han var döpt efter sin mor vid namnet Neftali som han ändrade vid 16 års ålder och då var han redan publicist, journalist och författare.

Continue reading…

Helgens låt

Black Sabbath – War pigs

Politisk musik är inte bara hip hop och gamla folkvisor. Det finns även bra musik som tar politisk ställning (gliring till mina reggea- och hip hopälskande kamrater). 1970 släppte Black Sabbath världens bästa heavy metal-album Paranoid med den åtta minuters blytunga War Pigs som inledande låt på skivan. Musiken är fenomenal och gitarrsolot har blivit framröstat som ett av de främsta i historien. Den extremt korta texten bankas in gång på gång och budskapet blir enkelt men slående: de rika tvingar de fattiga att kriga mot varandra. Bandets basist Geezer Butler menade att låten var riktad mot Vietnamkriget medan sångaren Ozzy Osbourne insisterade på att den var riktad mot krig i allmänhet. Även om det hänt en del med hårdrocken som genre sedan Black Sabbaths storhetstid är texten tidlös; den är precis lika aktuell idag som när den skrevs i slutet av 60-talet. Missa inte heller Black Sabbaths låtar Electric Funeral och Children of the Grave som är kommentarer på U.S.A: s upptrappning av Kalla kriget. Trevlig helg önskas alla arbetare!

Nationen och socialismen

51el29hg5el

 

Är nationen en social konstruktion? Står idén om nationen i vägen för socialismen? Finns det någon motsättning mellan nationalism och internationalism?

”Nation”, ”stat”, ”nationalism” och ”internationalism” är begrepp som florerar i samhällsdebatten. I en tid av imperialistiska krig, ideologisk urvattning och allmän förvirring tar vi oss an uppgiften att med hjälp av Lenin, Stalin och Lager reda ut begreppen och återaktualisera det som är väsentligt för vår förmåga att analysera samtiden. ”Stalin och nationsbegreppet” är den första delen av tre i artikeln.

Stalin och nationsbegreppet

I artikeln ”Marxismen och den nationella frågan” från 1913 definierar Josef Stalin nationsbegreppet. Som vi ska se är nationen som företeelse något relativt nytt i mänsklighetens historia. Enligt Stalin har nationen ingenting att göra med ”rasgemenskap” eller ”stamgemenskap”. Även om statsbärande sammanslutningar har funnits genom hela historien kan dessa inte betraktas som nationer. Till exempel var varken romarriket eller Alexander den stores rike några nationer och det var inte heller de kungariken och furstendömen som fanns i Europa under medeltiden. Inte heller 1913 års Österrike eller tsarens Ryssland var nationer. Dessa riken utgjorde inte nationer då de inte uppfyllde alla de fem kriterier som Stalin definierar. Vi går igenom kriterierna i turordning:

  1. Varaktig gemenskapFör att en nationell gemenskap ska komma till stånd krävs en varaktig gemenskap mellan människor över en mycket lång tid. Varken romarriket eller Alexanders rike var några nationer då de bestod av tillfälliga och löst sammankopplade grupper av människor som ständigt förändrades i och med att nya områden erövrades och andra förlorades.
  2. Gemensamt språk
    En nationell gemenskap är omöjlig utan ett gemensamt språk. I till exempel Österrike fanns såväl tjecker och tyskar, som andra grupper som kommunicerade med sina respektive språk i första hand, vilket betyder att man inte kunde tala om ett gemensamt språk och således inte heller om en gemensam nation. Språkets betydelse för den nationella gemenskapen är mycket uttalad hos Stalin.
  3. Bo på samma territorium
    Utöver den varaktiga gemenskapen och det gemensamma språket krävs även att nationen bebor samma geografiska territorium. Till exempel utgör inte den amerikanska och engelska nationerna en gemensam nation; likaledes gör inte heller irländarna och engelsmännen eller danskarna och norrmännen det.
  4. Inre ekonomiskt samband
    Inte heller ett gemensamt territorium är tillräckligt för en nationell gemenskap utan det måste också finnas ett ekonomiskt beroende som förenar de olika delarna av territoriet. Detta begränsas inte enbart till handel mellan olika grupper inom territoriet utan utsträcker sig till någon form av gemensam ekonomisk organisation. Till exempel var inte stadsstaterna i antikens Grekland någon gemensam nation då de inte uppfyllde kriteriet att ha en gemensam ekonomisk organisation.
  5. Gemensam mentalitet
    Till de övriga fyra kriterierna tillägger Stalin en inom nationen gemensam mentalitet och kultur bestående av normer, traditioner och värden. Vad betyder det egentligen att vara exempelvis tysk eller fransk?

Nationen är alltså ”en historiskt uppkommen, varaktig gemenskap mellan människor, som uppstått på grundval av gemenskap ifråga om språket, territoriet, det ekonomiska livet och den mentalitet, som kommer till uttryck i den gemensamma kulturen”.

Det femte kriteriet kan tyckas vara abstrakt och flyktigt men kultur och värderingar som definierande för en nation existerar icke desto minde, naturligtvis sprungna ur historiska materiella omständigheter. Även om Stalins definition av nationen kan uppfattas som inkomplett; även om den kan ge upphov till olika tolkningar och frågeställningar kring sådant som minoriteters vara inom nationer, erbjuder definitionen likväl en grund för fortsatt analys.

Stalin anser inte att nationen är något oföränderligt utan han menar att nationen, liksom alla andra historiska företeelser, är i ständig förändring. Så är också nationen ett kapitalistiskt fenomen. För i och med kapitalismen uppstod behovet av nationalstaten, där den expanderande kapitalismen och profitjakten gjorde att olika sammanslutningar av kapitalister, under förevändningen att ”ena nationen, sökte sammanfoga territorier och assimilera olika grupper av människor till en kontrollerad ekonomisk enhet. Till exempel tvingades arbetare i Hamburg och småbönder i Bayern att samlas under den tyska nationen där nationalistiska idéföreställningar över tid assimilerade de olika befolkningsgrupperna inom den territoriella och ekonomiska enheten till den tyska nationen. Även om olikheter kring sådant som lokala traditioner kunde bestå, adopterade de olika grupperna inom nationen en del av varandras traditioner och värderingar och gjorde dem till sina. Det är just det gemensamma aspekterna av kulturen som utgör Stalins femte kriterium för nationen.

Betyder detta att ”nationen” är en konstruktion utan bäring? Ingalunda! Oavsett hur mycket man försöker (och det har försökts mycket), går det inte att tänka bort nationernas vara. På samma sätt som vi inte kan tänka bort militärens kulor och gevär, kan vi inte heller tänka bort nationernas existens. Nationen må vara en kapitalistisk skapelse men den existerar inte desto mindre och måste därför tas i beaktande. Om strävan att genomföra en socialistisk revolution med siktet inställt på kommunismen är genuin, hjälper det inte att idealisera drömsamhällen bortanför verkligheten likt de första utopisterna på 1800-talet. Nationen går att omdana, att smälta ihop med andra men den går inte att bortse från.

I nästa del av ”Nationen och socialismen” ska vi beskriva den marxist-leninistiska traditionens uppdelning mellan olika sorters nationer – de borgerliga och de socialistiska.

Brexit

Storbritannien, Tyskland och EU

Många var det som firade det brittiska folkets nej till EU, trots att mångas bevekelsegrunder samtidigt var tveksamma. Hur det nu är med den saken, vore det missvisande att inte gå in på andra sidan av myntet. Britternas eventuella utträde ur EU är inte bara ett uttryck för folkets vilja, utan även ett uttryck för konkurrens mellan imperialister.

Genom EU har den tyska imperialismen lyckats växa till att bli en storspelare i sig. De franska och italienska kapitalisterna har underordnats den tyska. Dessa länder har fått ett litet spelrum (Frankrike har i princip kopplat Västafrika till sig, genom en fransk-kontrollerad valuta och en fransk-kontrollerad centralbank), men tillåts inte utmana den tyska överhögheten. Den enda egentliga utmanaren inom EU har varit Storbritannien, vars ekonomi är såpass stark att den i viss mån kunnat utmana de tyska imperialisterna. Genom EU har dock styrkeförhållandena cementerats till tyskarnas fördel.

De tyska direktinvesteringarna i Storbritannien uppgick 2014 till hela 121 miljarder euro. För dessa står bland annat BMW, som köpt upp både Rolls Royce och Mini Cooper (man köpte även upp Rover en snabbis, för att senare lämpa av det på den indiska Tata-koncernen). Övriga investerare är bland andra Siemens, Deutsche Bank, Lufthansa och andra tyska storföretag. Omvänt ser man att britterna ”bara” investerat 49 miljarder i Tyskland. Förhållandet ser likartat ut vad gäller ländernas export. Tyska företag exporterade 2015 varor för sammanlagt 89 mijarder euro till Storbritannien, medan brittiska företag landade på 38 miljarder. Det innebär ett handelsöverskott på 51 miljarder till tyskarnas favör. Detta har de EUs fria marknad och rörlighet att tacka för.

Mot denna bakgrund kan man förstå att den brittiska härskande klassen var splittrad i fråga om Storbritanniens utträde ur EU. Inom Tories uppstod snabbt grupperingar som var både för och emot Brexit. Även inom Labour och fackföreningsrörelsen uppstod liknande splittringar. Självfallet finns det stora intressen inom Storbritannien som vill begränsa tyskarnas dominans, medan andra tjänar på att vara med i EU (trots att den brittiska exporten i relation till tyskarnas är liten, är 38 miljarder euro i sig ingen liten summa).

Vad som nu kommer hända är svårt att säga, men det är tydligt att tyskarna har stärkt sitt grepp över unionen och i snabb takt nu börjar militarisera den (se artikeln Sommaren i Europa). Angela Merkel har de senaste månaderna aktivt besökt olika EU-länders regeringsföreträdare, samt kallat dem till ett toppmöte i Bratislava. Detta måste ses som ett led i konsolideringen av EU – man vill befästa de tyska imperialisternas makt över unionen. En annan fråga är den om Skottlands framtid inom Storbritannien, som förmodligen kommer att återaktualiseras – det finns mycket för tyskarna att vinna genom Skottlands utträde ur Storbritannien. Skottarna sitter på ett starkt bankväsende, en stark livsmedelsindustri och inte minst stora naturgas- och oljereserver. Samtidigt kan man räkna med att en viss del av den brittiska finansindustrin kan tänkas flytta till ett självständigt Skottland som är med i EU.

Sist, men inte minst, finns det naturligtvis stora konkurrensfördelar för enskilda monopolkapitalister. För de med stora investeringar i Storbritannien, såsom BMW, blir Brexit naturligtvis en förlust. En förlust för BMW innebär samtidigt en vinst för Volkswagen, som har riktat sina investeringar österut (man kontrollerar exempelvis 33% av Slovakiens totala exportindustri och man har stora produktionsanläggningar i bland annat Polen, Tjeckien och Ungern). Man måste komma ihåg att de tyska imperialisterna inte inom sig själv är eniga, lika lite som de brittiska är det.

Man måste hela tiden ställa sig den fråga som även Lenin ställde: vem tjänar? I det här fallet ställer vi oss frågan: vem tjänar på Brexit? Svaret är mångfacetterat och det är självfallet så att inte enbart den brittiska arbetarklassen tjänar på Brexit. Det finns stora brittiska intressen som även de tjänar på Brexit och även om Brexit i stort är ett nederlag för den tyska imperialismen så finns det ändå tyska monopolkapitalister som tjänar en del på det.

brexit-1477302_960_720

Därför blev jag kommunist (del3)

darfor

 

Att kalla någon för kommunist är att tillägna personen i fråga den största bemärkelsen som överhuvudtaget går att få. För att kunna göra anspråk på hederstiteln ”kommunist” krävs först och främst ett gott hjärta och en stark empatisk förmåga där medkänslan för andra faller sig naturlig. Därefter krävs en stark karaktär, en rak rygg som inte viker och en personlighet som aldrig lismar för chefer eller ställer sig in hos överheten. En kommunist ställer alltid upp för arbetskollegor eller klasskamrater utan att göra en sak av det eller vänta sig något tillbaks. Därtill fordras kunskaper om klassamhället, professionell kompetens, ett vetenskapligt angreppssätt och en kunskapstörst inom livets alla områden. I slutändan är en kommunist någon som offrar sig själv för något som han eller hon själv kanske aldrig får uppleva, för en bättre morgondag för andra människor.

Därför kan jag inte med hedern i behåll kalla mig själv för kommunist. Jag har aldrig ställts på allvarliga prov i min övertygelse eller tvingats ge upp något för mig riktigt värdefullt för att göra det som är rätt. Däremot kan jag stolt säga att jag strävat efter att bli en kommunist sen tonåren.

Vari bottnar då min kommunistiska övertygelse? Mina föräldrar var aldrig politiskt aktiva, även om de alltid haft hjärtat till vänster. Säkert spelade min mammas högläsning ur Bamse när jag var liten en viss roll och säkert även min pappas medfödda antiimperialism då jag tidigt fick lära mig i mina lekar det var indianernas som var de goda och cowboysen de onda. Jag växte upp i ett litet samhälle på landet i en trygg familj med bakgrund i jordbruket. Även om den skogen och ladugården var en naturlig del av uppväxten var mötet med andra kulturer aldrig långt borta. Barnen från flyktingförläggningen i det lilla samhället lärde mig snabbt att människor från olika länder är otroligt lika varandra.

Jag hade även förmånen att kunna resa betydligt mer än de flesta, något som bidrog till att jag utvecklade ett starkt intresse för geografi, kultur och historia. Med sådana intressen tog det inte lång tid innan jag började inse vilka det var som kämpat och fortfarande kämpar för de vanliga människorna mot överklassen världen runt – kommunisterna.

Någon brytpunkt för när jag började kalla mig kommunist kan jag inte minnas men det var nog någon gång i de sena tonåren. Det var inget som kom plötsligt utan som en gradvis övertygelse. Lika naturligt tog jag från början avstånd från reformismen och de så kallade vänsterpartierna; de var ju inte kommunister utan sådana som försöker lura folken att tro att kapitalismen kan förändras och få ett mänskligt ansikte. Denna övertygelse har sedan dess stärkts och jag tycker att det är anmärkningsvärt att människor med basala historiekunskaper som påstår sig se problemen med kapitalismen, som känner till de imperialistiska krigen och deras konsekvenser, ändå lägger sin energi på att ställa upp bakom reformismens paroller om sådant som reglering av finansmarknaden, småpengar till vården, bilfri innerstad, könsneutrala toaletter och veganmat i skolan.

Att organisera mig i Sveriges Kommunistiska Parti tog desto längre tid för mig men när beslutet väl togs kändes det självklart. Kampen för ett annat samhälle, ett bättre samhälle, måste organiseras av det kommunistiska partiet i varje land. Det hade ju Lenin övertygat mig om redan när jag var nitton.