Nationen och socialismen

51el29hg5el

 

Är nationen en social konstruktion? Står idén om nationen i vägen för socialismen? Finns det någon motsättning mellan nationalism och internationalism?

”Nation”, ”stat”, ”nationalism” och ”internationalism” är begrepp som florerar i samhällsdebatten. I en tid av imperialistiska krig, ideologisk urvattning och allmän förvirring tar vi oss an uppgiften att med hjälp av Lenin, Stalin och Lager reda ut begreppen och återaktualisera det som är väsentligt för vår förmåga att analysera samtiden. ”Stalin och nationsbegreppet” är den första delen av tre i artikeln.

Stalin och nationsbegreppet

I artikeln ”Marxismen och den nationella frågan” från 1913 definierar Josef Stalin nationsbegreppet. Som vi ska se är nationen som företeelse något relativt nytt i mänsklighetens historia. Enligt Stalin har nationen ingenting att göra med ”rasgemenskap” eller ”stamgemenskap”. Även om statsbärande sammanslutningar har funnits genom hela historien kan dessa inte betraktas som nationer. Till exempel var varken romarriket eller Alexander den stores rike några nationer och det var inte heller de kungariken och furstendömen som fanns i Europa under medeltiden. Inte heller 1913 års Österrike eller tsarens Ryssland var nationer. Dessa riken utgjorde inte nationer då de inte uppfyllde alla de fem kriterier som Stalin definierar. Vi går igenom kriterierna i turordning:

  1. Varaktig gemenskapFör att en nationell gemenskap ska komma till stånd krävs en varaktig gemenskap mellan människor över en mycket lång tid. Varken romarriket eller Alexanders rike var några nationer då de bestod av tillfälliga och löst sammankopplade grupper av människor som ständigt förändrades i och med att nya områden erövrades och andra förlorades.
  2. Gemensamt språk
    En nationell gemenskap är omöjlig utan ett gemensamt språk. I till exempel Österrike fanns såväl tjecker och tyskar, som andra grupper som kommunicerade med sina respektive språk i första hand, vilket betyder att man inte kunde tala om ett gemensamt språk och således inte heller om en gemensam nation. Språkets betydelse för den nationella gemenskapen är mycket uttalad hos Stalin.
  3. Bo på samma territorium
    Utöver den varaktiga gemenskapen och det gemensamma språket krävs även att nationen bebor samma geografiska territorium. Till exempel utgör inte den amerikanska och engelska nationerna en gemensam nation; likaledes gör inte heller irländarna och engelsmännen eller danskarna och norrmännen det.
  4. Inre ekonomiskt samband
    Inte heller ett gemensamt territorium är tillräckligt för en nationell gemenskap utan det måste också finnas ett ekonomiskt beroende som förenar de olika delarna av territoriet. Detta begränsas inte enbart till handel mellan olika grupper inom territoriet utan utsträcker sig till någon form av gemensam ekonomisk organisation. Till exempel var inte stadsstaterna i antikens Grekland någon gemensam nation då de inte uppfyllde kriteriet att ha en gemensam ekonomisk organisation.
  5. Gemensam mentalitet
    Till de övriga fyra kriterierna tillägger Stalin en inom nationen gemensam mentalitet och kultur bestående av normer, traditioner och värden. Vad betyder det egentligen att vara exempelvis tysk eller fransk?

Nationen är alltså ”en historiskt uppkommen, varaktig gemenskap mellan människor, som uppstått på grundval av gemenskap ifråga om språket, territoriet, det ekonomiska livet och den mentalitet, som kommer till uttryck i den gemensamma kulturen”.

Det femte kriteriet kan tyckas vara abstrakt och flyktigt men kultur och värderingar som definierande för en nation existerar icke desto minde, naturligtvis sprungna ur historiska materiella omständigheter. Även om Stalins definition av nationen kan uppfattas som inkomplett; även om den kan ge upphov till olika tolkningar och frågeställningar kring sådant som minoriteters vara inom nationer, erbjuder definitionen likväl en grund för fortsatt analys.

Stalin anser inte att nationen är något oföränderligt utan han menar att nationen, liksom alla andra historiska företeelser, är i ständig förändring. Så är också nationen ett kapitalistiskt fenomen. För i och med kapitalismen uppstod behovet av nationalstaten, där den expanderande kapitalismen och profitjakten gjorde att olika sammanslutningar av kapitalister, under förevändningen att ”ena nationen, sökte sammanfoga territorier och assimilera olika grupper av människor till en kontrollerad ekonomisk enhet. Till exempel tvingades arbetare i Hamburg och småbönder i Bayern att samlas under den tyska nationen där nationalistiska idéföreställningar över tid assimilerade de olika befolkningsgrupperna inom den territoriella och ekonomiska enheten till den tyska nationen. Även om olikheter kring sådant som lokala traditioner kunde bestå, adopterade de olika grupperna inom nationen en del av varandras traditioner och värderingar och gjorde dem till sina. Det är just det gemensamma aspekterna av kulturen som utgör Stalins femte kriterium för nationen.

Betyder detta att ”nationen” är en konstruktion utan bäring? Ingalunda! Oavsett hur mycket man försöker (och det har försökts mycket), går det inte att tänka bort nationernas vara. På samma sätt som vi inte kan tänka bort militärens kulor och gevär, kan vi inte heller tänka bort nationernas existens. Nationen må vara en kapitalistisk skapelse men den existerar inte desto mindre och måste därför tas i beaktande. Om strävan att genomföra en socialistisk revolution med siktet inställt på kommunismen är genuin, hjälper det inte att idealisera drömsamhällen bortanför verkligheten likt de första utopisterna på 1800-talet. Nationen går att omdana, att smälta ihop med andra men den går inte att bortse från.

I nästa del av ”Nationen och socialismen” ska vi beskriva den marxist-leninistiska traditionens uppdelning mellan olika sorters nationer – de borgerliga och de socialistiska.

Brexit

Storbritannien, Tyskland och EU

Många var det som firade det brittiska folkets nej till EU, trots att mångas bevekelsegrunder samtidigt var tveksamma. Hur det nu är med den saken, vore det missvisande att inte gå in på andra sidan av myntet. Britternas eventuella utträde ur EU är inte bara ett uttryck för folkets vilja, utan även ett uttryck för konkurrens mellan imperialister.

Genom EU har den tyska imperialismen lyckats växa till att bli en storspelare i sig. De franska och italienska kapitalisterna har underordnats den tyska. Dessa länder har fått ett litet spelrum (Frankrike har i princip kopplat Västafrika till sig, genom en fransk-kontrollerad valuta och en fransk-kontrollerad centralbank), men tillåts inte utmana den tyska överhögheten. Den enda egentliga utmanaren inom EU har varit Storbritannien, vars ekonomi är såpass stark att den i viss mån kunnat utmana de tyska imperialisterna. Genom EU har dock styrkeförhållandena cementerats till tyskarnas fördel.

De tyska direktinvesteringarna i Storbritannien uppgick 2014 till hela 121 miljarder euro. För dessa står bland annat BMW, som köpt upp både Rolls Royce och Mini Cooper (man köpte även upp Rover en snabbis, för att senare lämpa av det på den indiska Tata-koncernen). Övriga investerare är bland andra Siemens, Deutsche Bank, Lufthansa och andra tyska storföretag. Omvänt ser man att britterna ”bara” investerat 49 miljarder i Tyskland. Förhållandet ser likartat ut vad gäller ländernas export. Tyska företag exporterade 2015 varor för sammanlagt 89 mijarder euro till Storbritannien, medan brittiska företag landade på 38 miljarder. Det innebär ett handelsöverskott på 51 miljarder till tyskarnas favör. Detta har de EUs fria marknad och rörlighet att tacka för.

Mot denna bakgrund kan man förstå att den brittiska härskande klassen var splittrad i fråga om Storbritanniens utträde ur EU. Inom Tories uppstod snabbt grupperingar som var både för och emot Brexit. Även inom Labour och fackföreningsrörelsen uppstod liknande splittringar. Självfallet finns det stora intressen inom Storbritannien som vill begränsa tyskarnas dominans, medan andra tjänar på att vara med i EU (trots att den brittiska exporten i relation till tyskarnas är liten, är 38 miljarder euro i sig ingen liten summa).

Vad som nu kommer hända är svårt att säga, men det är tydligt att tyskarna har stärkt sitt grepp över unionen och i snabb takt nu börjar militarisera den (se artikeln Sommaren i Europa). Angela Merkel har de senaste månaderna aktivt besökt olika EU-länders regeringsföreträdare, samt kallat dem till ett toppmöte i Bratislava. Detta måste ses som ett led i konsolideringen av EU – man vill befästa de tyska imperialisternas makt över unionen. En annan fråga är den om Skottlands framtid inom Storbritannien, som förmodligen kommer att återaktualiseras – det finns mycket för tyskarna att vinna genom Skottlands utträde ur Storbritannien. Skottarna sitter på ett starkt bankväsende, en stark livsmedelsindustri och inte minst stora naturgas- och oljereserver. Samtidigt kan man räkna med att en viss del av den brittiska finansindustrin kan tänkas flytta till ett självständigt Skottland som är med i EU.

Sist, men inte minst, finns det naturligtvis stora konkurrensfördelar för enskilda monopolkapitalister. För de med stora investeringar i Storbritannien, såsom BMW, blir Brexit naturligtvis en förlust. En förlust för BMW innebär samtidigt en vinst för Volkswagen, som har riktat sina investeringar österut (man kontrollerar exempelvis 33% av Slovakiens totala exportindustri och man har stora produktionsanläggningar i bland annat Polen, Tjeckien och Ungern). Man måste komma ihåg att de tyska imperialisterna inte inom sig själv är eniga, lika lite som de brittiska är det.

Man måste hela tiden ställa sig den fråga som även Lenin ställde: vem tjänar? I det här fallet ställer vi oss frågan: vem tjänar på Brexit? Svaret är mångfacetterat och det är självfallet så att inte enbart den brittiska arbetarklassen tjänar på Brexit. Det finns stora brittiska intressen som även de tjänar på Brexit och även om Brexit i stort är ett nederlag för den tyska imperialismen så finns det ändå tyska monopolkapitalister som tjänar en del på det.

brexit-1477302_960_720

Därför blev jag kommunist (del3)

darfor

 

Att kalla någon för kommunist är att tillägna personen i fråga den största bemärkelsen som överhuvudtaget går att få. För att kunna göra anspråk på hederstiteln ”kommunist” krävs först och främst ett gott hjärta och en stark empatisk förmåga där medkänslan för andra faller sig naturlig. Därefter krävs en stark karaktär, en rak rygg som inte viker och en personlighet som aldrig lismar för chefer eller ställer sig in hos överheten. En kommunist ställer alltid upp för arbetskollegor eller klasskamrater utan att göra en sak av det eller vänta sig något tillbaks. Därtill fordras kunskaper om klassamhället, professionell kompetens, ett vetenskapligt angreppssätt och en kunskapstörst inom livets alla områden. I slutändan är en kommunist någon som offrar sig själv för något som han eller hon själv kanske aldrig får uppleva, för en bättre morgondag för andra människor.

Därför kan jag inte med hedern i behåll kalla mig själv för kommunist. Jag har aldrig ställts på allvarliga prov i min övertygelse eller tvingats ge upp något för mig riktigt värdefullt för att göra det som är rätt. Däremot kan jag stolt säga att jag strävat efter att bli en kommunist sen tonåren.

Vari bottnar då min kommunistiska övertygelse? Mina föräldrar var aldrig politiskt aktiva, även om de alltid haft hjärtat till vänster. Säkert spelade min mammas högläsning ur Bamse när jag var liten en viss roll och säkert även min pappas medfödda antiimperialism då jag tidigt fick lära mig i mina lekar det var indianernas som var de goda och cowboysen de onda. Jag växte upp i ett litet samhälle på landet i en trygg familj med bakgrund i jordbruket. Även om den skogen och ladugården var en naturlig del av uppväxten var mötet med andra kulturer aldrig långt borta. Barnen från flyktingförläggningen i det lilla samhället lärde mig snabbt att människor från olika länder är otroligt lika varandra.

Jag hade även förmånen att kunna resa betydligt mer än de flesta, något som bidrog till att jag utvecklade ett starkt intresse för geografi, kultur och historia. Med sådana intressen tog det inte lång tid innan jag började inse vilka det var som kämpat och fortfarande kämpar för de vanliga människorna mot överklassen världen runt – kommunisterna.

Någon brytpunkt för när jag började kalla mig kommunist kan jag inte minnas men det var nog någon gång i de sena tonåren. Det var inget som kom plötsligt utan som en gradvis övertygelse. Lika naturligt tog jag från början avstånd från reformismen och de så kallade vänsterpartierna; de var ju inte kommunister utan sådana som försöker lura folken att tro att kapitalismen kan förändras och få ett mänskligt ansikte. Denna övertygelse har sedan dess stärkts och jag tycker att det är anmärkningsvärt att människor med basala historiekunskaper som påstår sig se problemen med kapitalismen, som känner till de imperialistiska krigen och deras konsekvenser, ändå lägger sin energi på att ställa upp bakom reformismens paroller om sådant som reglering av finansmarknaden, småpengar till vården, bilfri innerstad, könsneutrala toaletter och veganmat i skolan.

Att organisera mig i Sveriges Kommunistiska Parti tog desto längre tid för mig men när beslutet väl togs kändes det självklart. Kampen för ett annat samhälle, ett bättre samhälle, måste organiseras av det kommunistiska partiet i varje land. Det hade ju Lenin övertygat mig om redan när jag var nitton.

SKP Uppsala på Spotify

Trogna följare har uppmärksammat att SKP Uppsala varje fredag publicerar ett inlägg med temat ”helgens låt”. Läsaren ges information om låten/gruppens ursprung samt vilken relevans den har för oss kommunister idag. Nu kan vi också meddela att det finns möjlighet att ta del av SKP Uppsalas egen spotifylista som varje vecka uppdateras med nya låtar. Klicka på länken nedan och i Spotify välj ”följ”.
https://open.spotify.com/…/…/playlist/0p5lmR4DKFYNzPqrUAzM58SKPSPOTIFY

Du ska vara arg

Sverigedemokraterna marknadsför sig själva som det ”Sverigevänliga partiet”. Genom det har partiet lyckats flörta till sig en bred uppslutning av missnöjda svenska arbetare. I ett Sverige där klassklyftorna sedan 90-talet ökat snabbare än i något annat västland är det fullt rimligt att vara arg och missnöjd. Men står Sverigedemokraterna verkligen på folkmajoritetens sida?
Ett retoriskt drag som Sverigedemokraterna använt sig av är att skrika högt om hur de övriga riksdagspartierna fört svenska folket bakom ljuset. Det stämmer. De så kallade Sverigevännerna väljer dock att blunda för det faktum att de ägnar sig åt precis samma sak som de anklagar sina så kallade ”meningsmotståndare” för. När Sverigedemokraterna låter sin politik växa fram i samspel med Svenskt Näringsliv bör den svenska arbetarklassen lyssna på varningsklockorna som ringer. Svenskt Näringsliv (tidigare Svenska Arbetsgivareföreningen) grundades i början på 1900-talet som en motvikt mot den organiserade arbetarklassen. När du går ut och strejkar för högre lön och förbättrade arbetsvillkor är det Svenskt Näringsliv som genom en välfylld konfliktfond ser till att hålla kapitalisternas oro för uteblivna vinster borta. Dina intressen som arbetare står alltså i direkt motsättning till Svenskt Näringslivs och därigenom SD:s intressen.

Att Sverigedemokraterna är borgarnas springpojkar ser vi också i den kovändning de nu gjort i Nato-frågan. För att få leka i sandlådan med de stora grabbarna vägrar de att skjuta upp Värdlandsavtalet och visar därigenom sin rätta sida, en arbetarfientlig sådan. Det råder inga tvivel om att Värdlandsavtalet – som b.la innebär att krigsalliansen får placera skattebefriade trupper på svensk mark – ingår i Sveriges smyganslutning till Nato. Natos krigsmaskin har tidigare i Jugoslavien, Afghanistan, Irak och Libyen visat vad de går för. Idag är många av dessa sönderbombade regioner fästen för terrororganisationer. Utöver direkta skador och massdöd är Nato alltså även indirekt orsaken till att miljontals människor tvingas fly sina hem.
Natos funktion, att röja vägen för och garantera imperialistmakternas vinstintressen, tjänar endast en klass, den borgerliga. Alla andra är förlorare. Mot borgarklassen står pressade sjuksköterskor, utslitna mekaniker, stressad vårdpersonal, utarbetade industriarbetare och många många fler. Mot borgerligheten står arbetarklassen. Vi behöver inte fråga Jimmie Åkesson på vems sida han står, vi vet.

Din ilska är legitim. Du ska vara förbannad. Förbannad på lyxlirarna som pressar lönerna ner och arbetstempot upp. Förbannad på det system som gång på gång sätter vinstintressen före mänskliga behov. Tänk på saken. Vilka är det som faktiskt företräder dina intressen och vilka är det som säger att de gör det, trots att de egentligen står på totalt motsatt sida?

 

Länkar:

http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/sverige-snabbast-pa-att-oka-ekonomiska-klyftor

 

http://www.dn.se/ekonomi/svenska-foretag-traffar-sd-politiker-i-smyg/

 

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6439463

 

http://uppsala.skp.se/2016/04/20/har-ar-texten-om-nato-sverige-och-vardlandsavtalet/

 

http://uppsala.skp.se/2016/04/13/historien-om-nato/

Hela Sverige ska leva!

Den svenska landsbygden är i kris. De små orterna har successivt förlorat sin industri när den antingen flyttat utomlands eller lagts ner. Därefter har även skolorna börjat försvinna. I och med det fria skolvalet åker alltfler elever till närliggande storstäder för att gå i skolan. Parallellt med detta sätts även det svenska jordbruket ur spel, i alla fall för det stora flertalet.

För ett halvår sedan kunde man i Upsala Nya Tidning läsa en artikel med följande titel: Nio av tio lantbruk har försvunnit. I artikeln intervjuas Anders Wästfelt, professor i kulturgeografi, som analyserat ägandet i svenskt jordbruk. Han nämner två faktorer som starkt bidragit till detta, nämligen den internationella konkurrensen och EUs jordbruksstöd.[1]

Som Wästfelt påpekar, baseras jordbruksstödet på gårdens areal, vilket innebär att ju större areal gården har, desto mer stöd får man. Detta gynnar givetvis de stora aktörerna, och leder till att de små slås ut. Hur ser detta ut i praktiken?

Jordbruksstödet

I allmänhet är gårdsstödet (ett av de huvudsakliga stödprogrammen) centrerat till Skåne, där 16 av de 20 mest gynnade gårdarna ligger.[2] Dessa gårdar ägs i betydande utsträckning av den svenska adeln, där familjen Gyllenkrok, avlägsna släktingar till Wallenberg, leder ligan.[3] År 2014 fick familjen Gyllenkrok ut runt 6,3 miljoner kronor. Lägger man till det stöd de fick mellan 2009-2014 uppgår det till nästan 40 miljoner kronor.[4]

Näst störst mottagare år 2014 var företaget KC Ranch, som ägnar sig åt nötkreatursuppfödning. De fick sammanlagt närmare nio miljoner i stöd. [5] Mellan åren 2009 till 2014 fick de över 25 miljoner kronor i stöd.[6] Detta innebär att de sedan 2009 samlat ihop nästan 35 miljoner kronor i jordbruksstöd.

På detta vis fortsätter det. De adliga familjerna, såsom Piper, Hamilton och Staël von Holstein, som tillsammans håvat in långt över hundra miljoner sedan 2009. Bara under år 2014 rör det sig om tiotals miljoner kronor. De som gynnas mest av EUs jordbruksstöd är alltså de adliga jordägarna, centrerade i södra Sverige. För den med ett speciellt intresse rekommenderas vidare läsning på antingen Jordbruksverkets hemsida eller på bloggen som hänvisas till.

Detta är dock inte alla faktorer som spelat in när nio av tio svenska jordbruk tvingats slå igen de senaste 25 åren. Vi har även den internationella konkurrensen, även den beroende av vårt medlemskap i EU.

 

 

Sverige på den internationella jordbruksmarknaden

Sedan början på 90-talet har förutsättningarna för det svenska jordbruket radikalt förändrats – vi påbörjade då vår långa färd in i EU. Vad har detta inneburit för det svenska jordbruket? Vi vänder oss direkt till Jordbruksverket.

I rapporten Vad betyder EU för vårt jordbruk och vår mat från 2014, redogörs för Sveriges relation till den europeiska marknaden. Författaren börjar med en kort redogörelse för utvecklingen i Sveriges jordbruk, där det konstateras att antalet svin minskat med runt 1 miljon, nötkreaturen med några hundratusen och fåren har ökat obetydligt med något tusental.[7] Innebär detta alltså att svenskar äter mindre griskött än tidigare? Nej, istället har importen av griskött ökat med 212 procent mellan åren 1999 till 2013.[8]

Därefter konstateras att antalet mjölkkor minskat från nästan 600 000 till 350 000 sedan år 1990, då vi började anpassa vårt jordbruk till EU (detta påbörjades alltså innan vi formellt gått in i EU).[9] Den svenska djurhållningen är alltså på stadig nedgång (förutom ett tusental får), samtidigt som vi alltmer integreras i den internationella marknaden.

För livsmedelsindustrin är integreringen i den internationella marknaden tydligast och det finns otaliga exempel på hur internationella storföretag tar sig in på den svenska livsmedelsmarknaden. Alltifrån GB, som ägs av Unilever (ett holländskt storföretag som bland annat även äger Axe, Rexona, Maizena, Knorr och Lipton) till Skånemejerier, som numera ingår i den franska Lactalis-koncernen. Ytterligare exempel är Estrella, som ägs av den tyska koncernen Intersnack och Arla, som slagits ihop med danska MD Foods.

Internationaliseringen reflekteras även i import- och exportstatistiken som samma rapport presenterar. Sedan 1998 har den svenska livsmedelsimporten ökat från 40 miljarder kronor till nästan 120 miljarder. Samtidigt har livsmedelsexporten ökat från nästan 20 miljarder till runt 60 miljarder.[10] Det verkar alltså som att exporten är hälften så stor som importen, men riktigt så enkelt är det inte. Rapporten påpekar att en ”betydande del av den ökning av exporten som skett sedan vi blev medlemmar i EU beror […] på norsk fisk.” Sverige är alltså ett transitland för norsk fisk, något som skymmer den svenska livsmedelsexportens verkliga situation; exporten är mycket mindre än vad den verkar, och trots att vi själva är kapabla att producera livsmedel för egen konsumtion har importen ökat lavinartat.

Slutsatser?

I och med Sveriges inträde i EU har den svenska jordbrukspolitiken inordnats i den europeiska marknaden, som i sin tur domineras av starka ekonomier som Tyskland. Genom EUs stöd främjas en enorm ägarkoncentration inom lantbruket, samtidigt som den fria rörligheten inom EU leder till att det blir billigare att importera livsmedel än att producera det i Sverige.

De svenska bönderna står inför en stor uppgift, där de måste organisera sig och kämpa för att överhuvudtaget kunna överleva på landsbygden. De måste bekämpa koncentrationen av ägande, där storbönderna roffar åt sig allt mer av kakan. De måste bekämpa EU, där de stora företagen dominerar och som syftar till att expandera dessas inflytande. De måste även kämpa mot den svenska staten, som aktivt utarmar landsbygden genom att skära ner i skolor, arbetsplatser och sjukhus på landsbygden.

Detta är en ekvation som är omöjlig att lösa inom kapitalismen. Den fria konkurrensen har sedan länge ersatts av storföretagens monopol; att nio av tio jordbruk försvunnit de senaste 25 åren vittnar om just detta. Staten, som går storföretagens ärenden, vare sig borgare eller sossar sitter vid makten, bidrar aktivt till detta genom att lägga ner samhällstjänster och privatisera samhällstjänster som arbetarklassen och de andra förtryckta klasserna tillkämpat sig. Den här utvecklingen är ingenting annat än kapitalismen som utvecklas, och vi måste vara tydliga att det inte går att vrida tillbaka klockan till en bättre tid, vi måste analysera världen som den ser ut, dra slutsatser och därefter kämpa. Vad är det då vi kämpar för?

Kampen mot kapitalismen måste vara en kamp för socialismen. Istället för företagens makt och utsugning av människan måste vårt alternativ vara ett system där människan bestämmer, där ingen tillåts suga ut någon annan och där hela Sverige kan leva. Ekonomin måste planeras: arbetsplatser, skolor och sjukhus måste förläggas på ställen där människor bor, och på så sätt kan landsbygden blomma. Detta är inte möjligt under kapitalismen, utan endast under socialismen: samhället måste organiseras på folkets villkor, inte på storföretagens!

[1]http://www.unt.se/uppland/uppsala/nio-av-tio-lantbruk-har-forsvunnit-3778473.aspx

[2] http://www.sydsvenskan.se/sverige/miljonbelopp-till-gods-ifragasatts/

[3] http://blog.zaramis.se/2008/11/26/grevar-och-baroner-far-stora-bidrag/

[4] http://blog.zaramis.se/2014/05/06/mest-jordbruksstod-gar-till-stora-jordbruksforetag/

[5]http://www.jordbruksverket.se/etjanster/etjanster/landsbygdsutveckling/sokmottagareavstod.4.3f1d6bc122e5d59ab980003664.html

[6] http://blog.zaramis.se/2014/05/06/mest-jordbruksstod-gar-till-stora-jordbruksforetag/

[7] Vad betyder EU för vårt jordbruk och vår mat? Jordbruksverket, 2014, s. 4.

[8] Samma, s. 5.

[9] Samma, s. 6.

[10] Samma, s. 8.

NATO, Sverige och Värdlandsavtalet

Introduktion

Efter det andra världskrigets slut, stod kommunisterna på topp vad gäller folkligt stöd. De italienska och franska kommunistpartierna, som lett motståndet mot fascismen fick båda över 30% av rösterna. I Spanien ledde kommunisterna den underjordiska kampen mot Franco, hela östra Europa hade befriats från nazisterna och folket hade tagit över styret. Även i Sverige åtnjöt kommunisterna ett massivt stöd, och man fick över 10% i valet 1944. Detta innebar ett stort hot mot kapitalismen, och i flera länder riskerade den att falla. Detta får omfattande konsekvenser för hur den europeiska politiken, men framför allt underrättelsetjänsterna och militärernaorganiserades under den här tiden och resten av kalla kriget.

Continue reading…