Hela Sverige ska leva!

Den svenska landsbygden är i kris. De små orterna har successivt förlorat sin industri när den antingen flyttat utomlands eller lagts ner. Därefter har även skolorna börjat försvinna. I och med det fria skolvalet åker alltfler elever till närliggande storstäder för att gå i skolan. Parallellt med detta sätts även det svenska jordbruket ur spel, i alla fall för det stora flertalet.

För ett halvår sedan kunde man i Upsala Nya Tidning läsa en artikel med följande titel: Nio av tio lantbruk har försvunnit. I artikeln intervjuas Anders Wästfelt, professor i kulturgeografi, som analyserat ägandet i svenskt jordbruk. Han nämner två faktorer som starkt bidragit till detta, nämligen den internationella konkurrensen och EUs jordbruksstöd.[1]

Som Wästfelt påpekar, baseras jordbruksstödet på gårdens areal, vilket innebär att ju större areal gården har, desto mer stöd får man. Detta gynnar givetvis de stora aktörerna, och leder till att de små slås ut. Hur ser detta ut i praktiken?

Jordbruksstödet

I allmänhet är gårdsstödet (ett av de huvudsakliga stödprogrammen) centrerat till Skåne, där 16 av de 20 mest gynnade gårdarna ligger.[2] Dessa gårdar ägs i betydande utsträckning av den svenska adeln, där familjen Gyllenkrok, avlägsna släktingar till Wallenberg, leder ligan.[3] År 2014 fick familjen Gyllenkrok ut runt 6,3 miljoner kronor. Lägger man till det stöd de fick mellan 2009-2014 uppgår det till nästan 40 miljoner kronor.[4]

Näst störst mottagare år 2014 var företaget KC Ranch, som ägnar sig åt nötkreatursuppfödning. De fick sammanlagt närmare nio miljoner i stöd. [5] Mellan åren 2009 till 2014 fick de över 25 miljoner kronor i stöd.[6] Detta innebär att de sedan 2009 samlat ihop nästan 35 miljoner kronor i jordbruksstöd.

På detta vis fortsätter det. De adliga familjerna, såsom Piper, Hamilton och Staël von Holstein, som tillsammans håvat in långt över hundra miljoner sedan 2009. Bara under år 2014 rör det sig om tiotals miljoner kronor. De som gynnas mest av EUs jordbruksstöd är alltså de adliga jordägarna, centrerade i södra Sverige. För den med ett speciellt intresse rekommenderas vidare läsning på antingen Jordbruksverkets hemsida eller på bloggen som hänvisas till.

Detta är dock inte alla faktorer som spelat in när nio av tio svenska jordbruk tvingats slå igen de senaste 25 åren. Vi har även den internationella konkurrensen, även den beroende av vårt medlemskap i EU.

Sverige på den internationella jordbruksmarknaden

Sedan början på 90-talet har förutsättningarna för det svenska jordbruket radikalt förändrats – vi påbörjade då vår långa färd in i EU. Vad har detta inneburit för det svenska jordbruket? Vi vänder oss direkt till Jordbruksverket.

I rapporten Vad betyder EU för vårt jordbruk och vår mat från 2014, redogörs för Sveriges relation till den europeiska marknaden. Författaren börjar med en kort redogörelse för utvecklingen i Sveriges jordbruk, där det konstateras att antalet svin minskat med runt 1 miljon, nötkreaturen med några hundratusen och fåren har ökat obetydligt med något tusental.[7] Innebär detta alltså att svenskar äter mindre griskött än tidigare? Nej, istället har importen av griskött ökat med 212 procent mellan åren 1999 till 2013.[8]

Därefter konstateras att antalet mjölkkor minskat från nästan 600 000 till 350 000 sedan år 1990, då vi började anpassa vårt jordbruk till EU (detta påbörjades alltså innan vi formellt gått in i EU).[9] Den svenska djurhållningen är alltså på stadig nedgång (förutom ett tusental får), samtidigt som vi alltmer integreras i den internationella marknaden.

För livsmedelsindustrin är integreringen i den internationella marknaden tydligast och det finns otaliga exempel på hur internationella storföretag tar sig in på den svenska livsmedelsmarknaden. Alltifrån GB, som ägs av Unilever (ett holländskt storföretag som bland annat även äger Axe, Rexona, Maizena, Knorr och Lipton) till Skånemejerier, som numera ingår i den franska Lactalis-koncernen. Ytterligare exempel är Estrella, som ägs av den tyska koncernen Intersnack och Arla, som slagits ihop med danska MD Foods.

Internationaliseringen reflekteras även i import- och exportstatistiken som samma rapport presenterar. Sedan 1998 har den svenska livsmedelsimporten ökat från 40 miljarder kronor till nästan 120 miljarder. Samtidigt har livsmedelsexporten ökat från nästan 20 miljarder till runt 60 miljarder.[10] Det verkar alltså som att exporten är hälften så stor som importen, men riktigt så enkelt är det inte. Rapporten påpekar att en ”betydande del av den ökning av exporten som skett sedan vi blev medlemmar i EU beror […] på norsk fisk.” Sverige är alltså ett transitland för norsk fisk, något som skymmer den svenska livsmedelsexportens verkliga situation; exporten är mycket mindre än vad den verkar, och trots att vi själva är kapabla att producera livsmedel för egen konsumtion har importen ökat lavinartat.

Slutsatser?

I och med Sveriges inträde i EU har den svenska jordbrukspolitiken inordnats i den europeiska marknaden, som i sin tur domineras av starka ekonomier som Tyskland. Genom EUs stöd främjas en enorm ägarkoncentration inom lantbruket, samtidigt som den fria rörligheten inom EU leder till att det blir billigare att importera livsmedel än att producera det i Sverige.

De svenska bönderna står inför en stor uppgift, där de måste organisera sig och kämpa för att överhuvudtaget kunna överleva på landsbygden. De måste bekämpa koncentrationen av ägande, där storbönderna roffar åt sig allt mer av kakan. De måste bekämpa EU, där de stora företagen dominerar och som syftar till att expandera dessas inflytande. De måste även kämpa mot den svenska staten, som aktivt utarmar landsbygden genom att skära ner i skolor, arbetsplatser och sjukhus på landsbygden.

Detta är en ekvation som är omöjlig att lösa inom kapitalismen. Den fria konkurrensen har sedan länge ersatts av storföretagens monopol; att nio av tio jordbruk försvunnit de senaste 25 åren vittnar om just detta. Staten, som går storföretagens ärenden, vare sig borgare eller sossar sitter vid makten, bidrar aktivt till detta genom att lägga ner samhällstjänster och privatisera samhällstjänster som arbetarklassen och de andra förtryckta klasserna tillkämpat sig. Den här utvecklingen är ingenting annat än kapitalismen som utvecklas, och vi måste vara tydliga att det inte går att vrida tillbaka klockan till en bättre tid, vi måste analysera världen som den ser ut, dra slutsatser och därefter kämpa. Vad är det då vi kämpar för?

Kampen mot kapitalismen måste vara en kamp för socialismen. Istället för företagens makt och utsugning av människan måste vårt alternativ vara ett system där människan bestämmer, där ingen tillåts suga ut någon annan och där hela Sverige kan leva. Ekonomin måste planeras: arbetsplatser, skolor och sjukhus måste förläggas på ställen där människor bor, och på så sätt kan landsbygden blomma. Detta är inte möjligt under kapitalismen, utan endast under socialismen: samhället måste organiseras på folkets villkor, inte på storföretagens!

[1]http://www.unt.se/uppland/uppsala/nio-av-tio-lantbruk-har-forsvunnit-3778473.aspx

[2] http://www.sydsvenskan.se/sverige/miljonbelopp-till-gods-ifragasatts/

[3] http://blog.zaramis.se/2008/11/26/grevar-och-baroner-far-stora-bidrag/

[4] http://blog.zaramis.se/2014/05/06/mest-jordbruksstod-gar-till-stora-jordbruksforetag/

[5]http://www.jordbruksverket.se/etjanster/etjanster/landsbygdsutveckling/sokmottagareavstod.4.3f1d6bc122e5d59ab980003664.html

[6] http://blog.zaramis.se/2014/05/06/mest-jordbruksstod-gar-till-stora-jordbruksforetag/

[7] Vad betyder EU för vårt jordbruk och vår mat? Jordbruksverket, 2014, s. 4.

[8] Samma, s. 5.

[9] Samma, s. 6.

[10] Samma, s. 8.