Svensk arbetarlitteratur: Yarden
Kristian Lundberg är en författare, litteraturkritiker och poet som föddes 1966. Han har skrivit ett tjugotal böcker, med allt från lyrik till kriminalromaner. Han har dessutom fått Augustpriset i den skönlitterära klassen.
Yarden är en självbiografi av och om Kristian Lundbergs liv som arbetare i Malmös bortglömda hamnar. Boken utspelar sig i nutid och är ett typiskt exempel på modern svensk arbetarlitteratur. I denna epok i sitt liv lever Kristian för dagen, där ekonomin spelar en stor roll. Kristian upplever stark oro över att kanske inte ha jobb för dagen eller mat på bordet nästkommande dag. Ett citat ur boken förklarar tydligt temat med boken om det liv arbetarna lever på yarden:
”Vi som kommer när det behövs och sedan skickas hem igen; ett par hundralappar rikare och ett par timmar av vårt liv fattigare. Aldrig har kapitalets makt varit så tydlig för mig. Den som har och den som ingenting får”.
Det finns en genomgående tyngd att leva på yarden där alla befinner sig i samma slaveri. Skulle man bli erbjuden en högre position så betyder det att man måste sätta sina arbetskollegor på plats och förmodligen bli utfryst, intresset av att bli befordrad finns därför inte särskilt närvarande. Istället för att vara chefens högra hand väljer därför arbetarna hellre att vara på ”golvet” med sina kamrater och ta kampen mot kapitalisten som suger ut dem. Det kom dock inte att bli enkelt för Kristian och hans kollegor att ta den kampen. Kapitalisten på yarden har redan fångat upp många arbetare och reglerna blir värre och värre. Kristian förklarar att dem inte fick vänta i bilarna som de förflyttade från plats till plats när det var 25 minusgrader ute. Inte heller fick de röka eller prata speciellt mycket med varandra under arbetstid. Om någon begick ett misstag eller anklagades för att ha begått ett misstag resulterade det i kollektiv bestraffning, ofta i form av lönesänkning, indragen bonus eller inget jobb alls på flera dagar.
Inledningen i boken förklarar arbetet på yarden vilket skulle kunna vara vilken arbetsplats som helst idag med stor utsugningsgrad:
”Det kunde ha varit vilken morgon som helst. Måndag eller söndag, tisdag eller torsdag. Dagarna påminner om varandra. Allt flyter samman. Nätterna är alltid allt för korta. Jag är trött; som vanligt. Kroppen värker”.
Att behöva känna den ångest Kristian sätter fingret på här är det många som gör, en monoton och slitsam tillvaro som människor tvingas att leva i. Det är många arbetare i många yrkeskategorier som förmodligen kan relatera till detta. Det skulle lika gärna kunna vara en sjuksköterska, städare, industriarbetare eller som i detta fall en timanställd inom ett bemanningsbolag. Det skapar stora frustrationer hos läsaren, att förståelsen och lärdomen om bemanningsföretag idag inte är så stor. Det påminner om tidigt 1900-tal, där arbetare gick till lokala torg för att bli utplockade av arbetsgivare och få jobb för dagen. Resten av arbetarna som inte blev utvalda fick gå hem tomhänta. Oron påminner om yarden, att inte veta om jobb finns imorgon eller om en vecka. Den stora skillnaden är att vi inte längre går till ett torg för att bli utplockade. Idag måste vi istället gå hemma med en klump i magen och invänta chefens samtal som meddelar huruvida det blir jobb eller inte. Arbetarnas situation idag är inte bättre och motivationen att kämpa för ett klasslöst samhälle triggas.
Boken skildrar ett ”vi” och ”dem”-tänk. ”vi”- arbetarna, ”dem” -kapitalisterna”, ändå vågar arbetarna inte bli allt för bra kompis med kollegorna under arbetet. Dels på grund av att inte åka dit för något dumt och dels för att de inte kan lita på att de andra håller sig inom ramarna.
Boken är uppbyggd på ett intressant sätt. De första 150 sidorna skildrar en löpande berättelse om livet på yarden. Vartannat kapitel handlar dock om Kristians barndom och hans relation till framförallt sin pappa och mamma. Resterande sidor i boken är ett manuskript som återberättar en del av händelserna tidigare i berättelsen, fast här i dialogform. Boken får större djup, speciellt när Kristian under en tid jobbar på en restaurang och hans pappa kommer in med sina kollegor för att äta. Kristian blir av sin far ombedd att sluta på restaurangen då det är ett ställe som pappan med kollegorna äter på frekvent. Fadern vill nämligen inte se sin son arbeta där. Här får man följa hela dialogen då pappan inte ville veta av sin son och som läsare blir man berörd, något som förstärker den bild som framkommit i dem tidigare kapitlen. Kristian är inte heller rädd för att använda ett vardagligt språkbruk. Svordomar och aggression är återkommande uttryck i boken vilket också ger större förståelse för vad han vill säga. Nämligen vad som är fel med samhället han växte upp, jobbade i, och framförallt varför han hamnade just där.
