Åtgärden av Bertolt Brecht
Det relativt korta, men ändå viktiga dramat Åtgärden (på tyska Die Maßnahme) uppfördes ursprungligen i Berlin 1930 och fick ett stort genomslag. Dramat är ett av Brechts så kallade ”lärostycken” och var specifikt utformat för att kunna genomföras av amatörteatergrupper. Av denna anledning var dramat enkelt utformat och kort; det viktiga i sammanhanget var den politik som konkretiserades i dramat.
Fokus i den här artikeln kommer just att ligga på den politik som kommer till uttryck. För den teatertekniskt intresserade är dramat ett bra exempel på Brechts ”episka teater” som innebär ett brott med den tidigare, borgerliga teatern. Detta faller dock utanför artikelns omfång.
Tidsmässigt rör sig handlingen på två olika nivåer. Dramat börjar med att en kontrollkör förhör fyra kommunister som tidigare varit organisatörer i Mukden, i norra Kina. Där har de, tillsammans med en femte kamrat, försökt organisera arbetarna i det kommunistiska partiet, något som dock misslyckades, vilket ledde till att de fyra kommunisterna var tvungna att mörda den femte. De förklarar inför kontrollkören varför detta skedde och varför det också var nödvändigt. I det att de förklarar det hela för kontrollkören, spelar de också upp händelserna såsom de skedde. Förhöret utgör alltså en ramberättelse och skådespelarna växlar mellan de två berättelserna.
Åtgärden och ’Radikalismen’ – kommunismens barnsjukdom
Rent politiskt har boken tydliga kopplingar till Lenins bok ’Radikalismen’ – kommunismens barnsjukdom som publicerades 1920. Den behandlar i stort sett kommunisternas taktik och strategi och i boken försöker Lenin dra lärdomar av bolsjevikernas kamp. Samtidigt har han samlat på sig ett stort material över kommunisternas och kommunistpartiernas utveckling i Europa, varför boken använder många exempel från Storbritannien, Tyskland och Nederländerna. Han gör upp med olika vantolkningar av kommunismen, med en blind kompromisslöshet som skadar partiarbetet, en oförmåga att uppskatta klassernas förhållande till varandra och att utnyttja motsättningarna mellan dessa. Åtgärden är i stora drag en konkretisering av Lenins verk och försöker visa hur boken kan ta sig uttryck i verkligheten.
När de fem kommunisterna först kommer till Kina, så gör de det i smyg, på uppdrag av det sovjetiska kommunistpartiet. Målet är som sagt att organisera arbetarna och förbereda revolutionen. Detta arbete utför de i största hemlighet eftersom kommunistpartiet är utsatt för förföljelser, vilket i sin tur innebär att en korrekt strategi och taktik är skillnaden mellan liv och död.
De fem kommunisterna börjar med att skicka ut den unga kamraten för att försöka organisera risbärare. Dessa sliter och släpar för att förse den viktiga industristaden Mukden med ris men själva äger de knappt ens några skor. Bredvid dem går förmannen och piskar dem. Ställd inför den här situationen lät den unge kamraten sina känslor ta överhanden. Han börjar agitera bland dem, men gör det på ett sådant sätt att han inte bygger upp ett förtroende hos risbärarna. Istället för att arbeta systematiskt och bygga upp förtroenden går den unge kamraten på sina känslor och hans krav finner ingen resonans hos arbetarna. Det slutar med att det politiska arbetet som de fem kommunisterna genomfört raseras och de måste börja om. Efter att de fyra kommunisterna spelat upp scenen återvänder åskådaren till förhöret, där kontrollkören ställer en viktig fråga:
Men är det inte rätt att hjälpa de svaga
Att hjälpa de förtryckta och utsugna
I deras dagliga lidande
Var de än befinner sig?
Kontrollkören sätter fingret på ett viktigt problem: vad händer när de långsiktiga målen (alltså revolutionen) hamnar i motsättning till de mänskliga känslor som uppstår när vi ser förtryck, lidande och utsugning? Det enkla svaret är att vi underkastar känslorna det långsiktiga målet. Nås inte målet kommer lidandet, förtrycket och utsugningen att bestå. Låter vi känslorna ta överhanden kan vi inte göra en nykter och konkret analys av situationen. Handlar vi bara efter våra känslor slutar det upp med att vi springer runt i cirklar och eventuellt botar det ena symptomet efter det andra, men sjukdomen själv kommer vi aldrig åt.
Kompromisser
I en annan episod skickas den unge kamraten att äta middag och övertyga en affärsman om att bistå med vapen i kampen mot utsugningen av det kinesiska folket. Under samtalets gång blir den unge kamraten allt otåligare och det slutar med att han vägrar äta middag med affärsmannen, vilket också innebär att affärsmannen inte beväpnar arbetarna. I diskussionen som följer ställer kontrollkören ytterligare en fråga:
Men är det inte rätt att värdera ära högre än allt annat?
Det enkla svaret är nej, det är det inte. Visst ska kommunister alltid föregå med gott exempel och sträva efter att vara hederliga, ärliga och starka, men samtidigt måste den personliga hedern underordnas det politiska arbetet, eftersom det inte finns något annat sätt att föra kampen framåt. I det här fallet omintetgjordes arbetarnas beväpning på grund av den unge kamratens heder, vilket kort och gott ledde till att arbetarna inte kunde göra upp med utsugningen. Hade den unge kamraten svalt sin heder hade arbetarna kunnat beväpna sig: målet helgar i det här fallet medlen.
Här är det också viktigt att minnas vad Engels en gång skrev: marxismen är ingen dogm, utan en vägledning till handling. För det kommunistiska partiet är det viktigt att kunna navigera mellan de olika klassintressen som kommer till uttryck i den nationella och internationella politiken och det är viktigt att veta att politiken och klassintressena ständigt förändras – därför måste alltså partiet bevara sin politiska självständighet och inte alliera sig med fienden. Att tillfälligt stödja en grupp hos fienden (exempelvis affärsmannen i Åtgärden), för att utnyttja motsättningar är något annat. I Radikalismen skriver Lenin följande:
Att föra krig för att störta den internationella bourgeoisin, ett krig som är hundrafalt svårare, långvarigare och mera komplicerat än det mest hårdnackade vanliga krig mellan stater, och härvid på förhand avstå från att manövrera och utnyttja intressemotsättningar (låt vara tillfälliga) mellan fienderna, att avstå från överenskommelser och kompromisser med eventuella (låt vara tillfälliga, osäkra, vacklande, villkorliga) bundsförvanter, är det inte ett gränslöst löjligt beteende? Är det inte ungefär som om vi vid det svåra bestigandet av ett ännu outforskat, hittills otillgängligt berg på förhand avstod från att ibland gå i sicksack och ibland gå tillbaka eller från att välja en annan riktning än den en gång fastställda och pröva olika riktningar?
Detta innebär alltså att en kompromiss vid en bestämd tidpunkt, vid en konkret kraftmätning kan vara korrekt, men att det vid ett annat tillfälle kan vara felaktigt. Vi måste inte alltid kompromissa, utan det som är vägledande är helt enkelt hur kampen och organiseringen av arbetarklassen går vidare och förstärks. Vi måste vara flexibla och kunna göra konkreta och nyktra analyser vid varje vägskäl.
Bolsjevikernas egen historia var full av dessa svängar och kompromisser, och i kritiken av de tyska radikalerna skriver Lenin att
[d]en tyska vänstern kan inte undgå att veta att hela bolsjevismens historia, både före och efter Oktoberrevolutionen, är full av manövrer, överenskommelser och kompromisser med andra partier, även borgerliga!
Det finns inga patentlösningar på hur kampen organiseras, utan måste föras bäst utifrån de förutsättningar som finns. De politiska beslut som en dag fattas kan nästa vara falska. När Lenin tittar på bolsjevikernas historia, så gör han det självkritiskt. I fråga om exempelvis deltagandet i valen till de borgerliga parlamenten finns det inga absoluta lösningar på huruvida det kommunistiska partiet ska delta eller inte:
Den bolsjevikiska bojkotten av ”parlamentet” år 1905 berikade det revolutionära proletariatet med en ytterst värdefull politisk erfarenhet. Den visade nämligen att när både legala och illegala, parlamentariska och utomparlamentariska kampformer förekommer, så är det ibland nyttigt och rent av absolut nödvändigt att avstå från de parlamentariska formerna. Men ett blint, efterhärmande, okritiskt överförande av denna erfarenhet på andra förhållanden och i en annan situation är det största fel.
Det som fungerade år 1905 fungerade inte 1906 eftersom världen ständigt förändras; klassmotsättningarna blir skarpare och mildare och det gäller för kommunisterna att följa med. Att mekaniskt föra över en lösning från en situation leder till att politiken inte är anpassad för de konkreta förhållandena.
Disciplinen och partiet
Vi återvänder till de fem kommunisterna i Mukden, där situationen tillslut blivit så tillspetsad att ett uppror hotar. Den unge kamraten har hjälpt till att organisera de arbetslösa och de hotar nu med ett uppror. Den unge kamraten återvänder därför till sina kamrater och följande dialog utspelar sig:
DEN UNGE KAMRATEN: Deras [de arbetslösas] lidande växer och det är upplopp i staden.
DE TRE AGITATORERNA: De omedvetna börjar inse sin situation.
DEN UNGE KAMRATEN: De arbetslösa har accepterat våra instruktioner.
DE TRE AGITATORERNA: De förtryckta blir klassmedvetna.
DEN UNGE KAMRATEN: De är på gatan och hotar att förstöra spinnerierna.
DE TRE AGITATORERNA: De har inte haft någon erfarenhet i att göra revolution. Vårt eget ansvar är därför desto större.
DEN UNGE KAMRATEN: De arbetslösa kan inte vänta längre, inte jag heller. Det är för mycket lidande.
DE TRE AGITATORERNA: Men vi har fortfarande inte tillräckligt många kämpar.
DEN UNGE KAMRATEN: Deras lidande är olidligt.
DE TRE AGITATORERNA: Lidande är inte nog.
DEN UNGE KAMRATEN: De arbetslösa har skickat oss sju män. Det finns ytterligare sjutusen som står bakom dem. Och de vet: att olycka inte växer på bröstet som spetälska; att fattigdom inte ramlar som plattorna från taket; att olycka och fattigdom är människans skapelse. Längtan lagas i deras kastruller, på deras spisar och misär är deras enda mat. De vet allt de behöver veta.
DE TRE AGITATORERNA: Vet de hur många regementen regeringen har?
DEN UNGE KAMRATEN: Nej.
DE TRE AGITATORERNA: Då finns det något de inte vet. Var är era vapen?
DEN UNGE KAMRATEN (visar sina händer): Vi slåss med våra bara händer.
Även om situationen är annorlunda, känner vi igen det hela. Känslor räcker inte för en revolution. Det krävs organisering, struktur och en glasklar analys, annars kommer det visa sig att det finns saker man helt enkelt missat. Lenin skrev själv följande i Radikalismen:
Och seger över bourgeoisin är omöjlig utan ett långt, ihärdigt, förtvivlat krig på liv och död – ett krig, som kräver uthållighet, disciplin, fasthet, oböjlighet och enhetlig vilja.
Lenin fortsätter med att utveckla sina tankar kring disciplinen:
Och då uppstår framför allt frågan: hur upprätthålls disciplinen inom proletariatets revolutionära parti, hur prövas den och hur stärks den? För det första genom det proletära avantgardets klassmedvetenhet och hängivenhet för revolutionen, dess uthållighet, självuppoffring och hjältemod. För det andra genom dess förmåga att förbinda sig med, närma sig till, om ni så vill, till en viss grad smälta samman med de arbetandes breda massa, i främsta rummet den proletära men även den icke proletära arbetande massan. För det tredje genom riktigheten i detta avantgardes politiska ledning, riktigheten i dess politiska strategi och taktik, under förutsättning att de allra bredaste massorna genom egen erfarenhet förvissat sig om denna riktighet.
Hos den unge kamraten saknas verkligen inte hjältemod – han är ju beredd att slåss med sina bara händer mot förtryckarna. Det som dock saknas honom är uthålligheten, han klarar inte av att se det eviga lidandet och förtrycket, vilket leder honom till att fatta det felaktiga beslutet att inleda upproret på egen hand. Han har även misslyckats med att förena sig med hela arbetarklassen; han har bara sett de arbetslösas lidande, inte de arbetandes; han har bara sett stadens lidande, inte landsbygdens. Därför kritiseras han av de övriga kommunisterna, som försöker lägga band på honom. De säger honom att det är viktigt att se till hela bilden, så att inte skogen försvinner bakom alla träden. Genom att agera förhastat och känslomässigt skiljde han partiet från massan. Sist, men inte minst, förkastade han partiets politiska ledning:
DEN UNGE KAMRATEN: Då frågar jag er [de fyra kommunisterna]: tillåter våra klassiker [Marx, Engels, Lenin osv.] lidande att vänta?
DE TRE AGITATORERNA: Deras metoder omfattar lidandets totalitet.
DEN UNGE KAMRATEN: Är då våra klassiker mot den omedelbara hjälpen till de lidande före allt annat?
DE TRE AGITATORERNA: Ja.
DEN UNGE KAMRATEN: Då är våra klassiker inget värda och jag river sönder dem! Människan, en levande varelse, skriker ut mitt i sitt lidande och förstör alla instruktionens hinder. Det är därför vi måste agera omedelbart. Därför ropar jag ut, för att förstöra alla hinder som instruktionerna utgör.
Klassikerna är skrivna av män och kvinnor med erfarenheter från ett flertal revolutioner, alltifrån Pariskommunen och den ryska revolutionen till den kinesiska revolutionen och avkoloniseringen. De är skrivna med erfarenheter från både legalt och illegalt arbete; de är resultatet av både framgångar och bakslag. Allt detta förkastar den unge kamraten till förmån för det känslomässiga och kampen för den totala befrielsen på en gång. Partiet behövs därför att det samlat erfarenheter från folkens olika kamper; det har en historia och en framtid som omfattar många fler än en individ. Därför sjunger kontrollkören Partiets lov:
Individen har bara två ögon
Partiet har tusentals ögon
Partiet kan se sju länder
Individen bara en enda stad
Individen har endast sin timme
Partiet har många timmar
Individen kan förgöras
Men partiet kan inte förgöras
Eftersom det är massornas förtrupp
Och det planerar dess slag
I enlighet med klassikernas metod, som är hämtad
Från
Erkännandet av verkligheten.
Det viktigaste är verkligheten, såsom den faktiskt ser ut. Utgår man från sina känslor eller sin uppfattning om hur man skulle vilja att världen ser ut hamnar man fel. Analysen av vår värld måste göras nyktert, tålmodigt och med hjälp av klassikerna – de bygger på en erfarenhet och erbjuder en kunskap som vi aldrig lyckas samla på egen hand. Betyder det då att känslorna och den personliga erfarenheten inte har någon plats i den politiska kampen? På detta svarar Brecht, genom kontrollkören:
Er rapport visar vad som
Behövs för att förändra världen:
Ilska och seghet, kunskap och vrede
Snabbt handlande, fullkomlig målmedvetenhet
Kall uthållighet, outsinlig ihärdighet
Förståelse för individen och förståelse för
Helheten:
Bara upplärd av verkligheten kan
Verkligheten förändras.
Upprördheten och ilskan måste finnas och måste driva till handling. Samtidigt får den inte ta överhanden och skymma den konkreta analysen. Man måste se till delarna, men inte bara en del, utan varje del, eftersom delarna tillsammans utgör helheten.
Avslutning
Åtgärden, såväl som ’Radikalismen’ – kommunismens barnsjukdom, utgör viktiga bidrag till kommunisternas taktik och strategi och de är båda uppgörelser med den naiva och mekaniska syn som präglade delar av vänstern för hundra år sedan och som fortfarande präglar delar av vänstern idag.
Därför är det viktigt att inte bara studera ”klassikerna” utan att även applicera dem idag. Den vänster som fanns för hundra år sedan finns inte idag och de radikalistiska tendenserna tar sig andra uttryck, men de finns likväl där. Vissa vägrar fortfarande att av princip inte delta i borgerliga parlament utan att analysera varken för- eller nackdelar. De upphöjer sin vägran till princip och avsäger sig därför möjligheten att vara flexibla inför en föränderlig verklighet. Andra organisationer och partier använder sig av samma metoder de använt i decennier, utan att förändra dessa, trots att världen ständigt förändras.
Applicerade på idag ger oss klassikerna vägledning, baserade på enorma mängder erfarenhet och kunskap. Dessa måste vi använda för att orientera oss idag och för att inte hamna i samma återvändsgränd som många andra partier och organisationer, som genom sin oförmåga att analysera och vara självkritiska gör sig irrelevanta för arbetarklassen.
